Jag har hittills avstått från att skriva om coronaviruset, helt enkelt för att jag inte vill bidra till den masspsykos som breder ut sig i samhället angående detta...men här kommer några ord i alla fall. Men SNÄLLA, inhämta er information om viruset från seriösa källor som Folkhälsomyndigheten och WHO - inte från typ Facebook och kvällstidningar. Ingen vinner på att det piskas upp en panikartad pöbelstämning. 

 

Med det sagt, kommer här några personliga reflektioner. 

 

Jag har skiftat mellan att ha domedagsångest över att vi alla kommer dö inom en snar framtid - och att tänka att viruset nog inte är särskilt farligt överhuvudtaget. Och jag har pendlat VÄLDIGT mycket mellan dessa båda inställningar, precis som jag brukar pendla mellan hopp och förtvivlan. Men jag vet verkligen inte. Och jag tänker inte utge mig för att vara någon slags expert på området. Som sagt, det bästa vi kan göra är att hålla oss uppdaterade på vad de faktiska experterna säger och följa deras rekommendationer. 

 

Så länge det bara var "någonting borta i Kina" kände jag mig relativt lugn för egen del. Jag led förstås med de drabbade men var inte rädd för att bli en av dem. Min första noja var när jag bestämt mig för vilken stock jag skulle köpa till bågskyttet - och såg att det var ett kinesiskt märke. Då fick jag mina första betänkligheter, "ska jag verkligen köpa den, är det säkert att göra det?". Men det slog genast över i Torka aldrig tårar utan handskar-skam och jag blev alldeles förskräckt över att komma på mig själv med att resonera som folk gjorde på 80-talet när HIV kom. "Geez, är jag inte bättre än så?!", liksom. 

 

Igår eftermiddag, när jag stod i bågskytteklubbens lokaler och sköt, hörde jag på radion att det första coronarelaterade dödsfallet i Sverige inträffat under dagen. Vi hade radion på för att höra om det nya regeringsbeslutet att förbjuda sammankomster med mer än 500 personer - ett beslut som påverkar kommande SM-tävlingar i bågskytte. Och det kändes plötsligt så nära, så stort, så "på riktigt". 

 

Imorse kom beskedet att coronaviruset nått Rådhuset här i stan. Och nu ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen, utan de sedvanliga kramarna eller ens några handskakningar och med en något mindre skara människor än vad det brukar vara på stormötena, och en av punkterna på dagordningen var just hur vi ska förhålla oss till coronaviruset - med tanke på att vår vackra parad brukar locka tusentals deltagare och således lååångt överskrider det maximalt tillåtna deltagarantalet vid sammankomster numera. Vi kan bara hoppas att det värsta har blåst över om två månader och att vi kommer kunna anordna paraden som planerat. 

 

En person i Pride-familjen meddelade dessutom att han träffat den coronasmittade personen i Rådhuset så sent som i måndags...men själv uppvisar han inga symptom på att vara smittad, så det borde inte vara någon fara för oss andra att ha träffat honom ikväll. Men känslan från igår kväll förstärktes, att det nu är ännu större, ännu närmare - nu har jag faktiskt träffat en person som har träffat en bekräftat smittad person. 

 

En del av mig känner lite lätt panik. En annan del av mig nästan önskar att jag ska få viruset - så kan jag vara sjuk några veckor och sedan bli frisk och så kan livet äntligen återgå till det normala igen och så är det ingenting mer med det. Let's get it over with, liksom. Men sådant ska en väl inte önska kanske. Och det gör jag väl inte, egentligen. Men fan vad trött jag är på skiten! På rädslan och ovissheten jag själv känner, på hysterin som breder ut sig i samhället, på att bara gå och vänta på att "det värsta" ska inträffa...