Jag gick som vanligt i min egen lilla värld på vägen hem från jobbet förut så det tog en liten stund innan jag registrerade att utropet var riktat till mig. Och ytterligare en liten stund innan jag lyfte blicken och lokaliserade källan (en liten grupp på tre personer som stod några meter bort), log emot dem och fick fram ett litet tack. Inte särskilt lång stund egentligen, men tillräckligt för att det skulle kännas för långsamt. 

 

Och jag skyndade därifrån både glad, nedstämd, skärrad, uppstressad och extremt självmedveten. Och hela överanalys- och ältandeapparaten drog förstås igång på högvarv. Jättekul att få höra att jag har fint hår. Men menade de verkligen det, eller var det ironi? Nog för att håret är coolt rosa, men det börjar bli lite urtvättat nu och det var ganska rufsigt efter promenaden...så det är ju inte alls säkert att de tyckte att det var fint. Och om de nu var ironiska, hade de säkert jätteroligt åt att jag log och tackade. Det hade de kanske förresten även om de inte var ironiska, eftersom jag reagerade så långsamt och säkerligen betedde mig allmänt psykfallsaktigt. Och jag började undra om jag överhuvudtaget kan visa mig ute när jag ser ut och beter mig såhär. Så då blev jag nedstämd och orolig över det också. 

 

Och jag var ju fullt medveten om att jag höll på och ägnade mig åt tankeläsning och ältande och fastnade i självfokus och försatte mig själv i en negativ tankespiral vilket ju är precis sådana saker jag INTE ska göra, så då blev jag ju nedstämd över DET också, att jag fortsätter fastna i gamla destruktiva mönster trots att jag gått så mycket i terapi...och då kom dystra tankar om att jag är ett hopplöst fall och så vidare. 

 

Mörker, mörker, mörker... 

 

Och allt detta bara för att någon vänlig främling ropade en komplimang till mig. Välkommen till psykfallets vardag, liksom. 

 

En liten del av mig tror dock att komplimangen var uppriktigt menad. Och den delen är också medveten om de negativa erfarenheter jag bär med mig från skoltiden av ironiska, illvilliga och direkt elaka människor som satt djupa spår hos mig och gör det svårt för mig att ta till mig vänlighet och komplimanger. Men jag försöker verkligen jobba på det, det gör jag faktiskt. Det är bara så himla svårt...