Idag kom jag ut på jobbet under förmiddagsfikat. Vi pratade om en kommande resa som vi eventuellt ska göra, och Hubert skojade om att jag borde bo i sviten så att jag kan "ragga upp en kille...eller tjej?" och jag bekräftade hans misstankar om att det är tjejer som gäller för mig. Har aldrig sagt det rent ut i Körsbärsdalen tidigare, bara antytt det genom mitt engagemang i Pride (vilket i och för sig är en jäkligt tydlig antydning). 

 

Ligger i sängen och försöker förmå mig själv att gå upp. Det var så horribelt svårt att somna igår kväll, jag lyckades nog inte förrän efter midnatt (till slut blev jag tvungen att "fuska" genom att ta en Imovane, och det var knappt att ens det hjälpte). 

Hade tänkt vara på jobbet riktigt tidigt imorse, men får väl kompensera genom att stanna kvar riktigt sent i eftermiddag/kväll istället. 

Jag är så vansinnigt trött, skulle lätt kunna sova flera timmar till, men nu måste jag nog tvinga mig upp ur sängen snart faktiskt. Har massor av viktiga saker att göra idag ju.

Denna tillsynes oskyldiga syn möter mig när jag öppnar kylskåpsdörren på jobbet. Jag finner det ytterst distraherande och blir alldeles fnissig. Men det låtsas jag förstås inte om. För där andra bara ser en burk läsk, ser jag anspelningar på Yaoi. Och det är lite svårt att förklara. :-P

 

Värst vad japanskt det blev den här veckan! Det var inget jag planerade, det bara blev så. Och som på en given signal kom det för ett par dagar sedan ett nyhetsbrev med information om en kurs för redovisningskonsulter - förlagd till ett japanskt spa. Chefen tyckte att jag skulle åka på den kursen och jag var verkligen inte sen med att acceptera. Så i mitten av juni, under vår mest hektiska tid på jobbet, ska jag få åka iväg på en två dagar lång spavistelse. Banzai! :-D

Jag måste dessvärre meddela att det där solskenshumöret från tidigare inte hållit i sig. Idag har jag varit rätt dyster, åtminstone från någon gång på eftermiddagen och framåt. Och på kollegornas bekymrade frågor varför jag mår som jag mår, om det har hänt något eller så, kan jag bara svara "jag vet inte". 

 

För det finns ingen vettig anledning. Ingenting är ju annorlunda idag mot tidigare i veckan, när jag tyckte att allting var så härligt. Ingenting är förändrat, men plötsligt känns allting bara så tungt och jobbigt och ledsamt. Kanske är det mensen som spökar, jag vet inte. Eller separationsångest över att en av kollegorna jobbar sin sista dag i Körsbärsdalen imorgon. Eller allmän stress och press och oro inför allt och ingenting. Jag vet inte. 

 

Vad jag däremot vet är att jag känner mig lite lättare om hjärtat nu ikväll. När syrran kom hem från jobbet föreslog hon att jag skulle kolla på Trassel, vilket ju är ett säkert kort för att få mig på bättre humör. Men jag kollade inte på hela filmen, utan bara på några klipp från den på YouTube. På japanska. Fatta, Trassel-sångerna på japanska! Så himla fint. Och jag märkte till min stora glädje att jag inte glömt bort allting totalt, trots att jag inte pluggat på aslänge. Lite ringrostig har jag blivit, men jag kommer att kunna träna upp mig igen. :-) 

 

Upplivad gick jag raskt vidare till att kolla på Frost-klipp, även de på japanska. Och efter ett tag började jag kunna sjunga med lite i den japanska versionen av "Let It Go". Woohoo! :-D 

 

Har ni sett Frost? Efter Trassel är det nog min nya Disney-favorit faktiskt. Rapunzel är förstås mitt alter ego, men jag ser himla mycket av mig själv i Elsa också. Ensamheten, rädslan för att visa vem man verkligen är, avståndet till andra människor, tyngden av hemligheter och ansvarskänslor...och, icke att förglömma, den kreativa skaparglädjen och kärleken till världens bästa lillasyster. 

 

Se. Den. Filmen. 

 

Sent igår kväll hörde jag ett skrik utifrån vardagsrummet. Det var kissen som drömt en mardröm. Snart kom små tassar över golvet, och gnyende hoppade hon upp till mig i sängen och smög in under täcket och kröp ihop intill mig. Jag undrar vad hon hade drömt för något otäckt, för hon var verkligen jätterädd.

 

Men när jag legat och hållit om henne och klappat på henne och talat lugnande till henne en stund så började hon slappna av. Och när hon lugnat ner sig satte hon sig upp och låtsades, på katters vis, som ingenting och gick nonchalant sin väg igen.

 

Herregud, vad jag älskar den lilla varelsen!

 

Men mot alla odds så mår jag alltså riktigt bra. :-) Och jag är effektiv som fan, både hemma och på jobbet. Och det känns ROLIGT att ta tag i olika uppgifter och få dem avklarade, inte alls betungande (jag har för mig att det var precis tvärtom förra veckan, men nu har det alltså vänt).

Hoppas att det håller i sig, för det är verkligen superhärligt! :-D

Några scener från min nya Yaoi-favorit Love Stage!! med skyhög igenkännighetsfaktor på social fobi-fronten. Huvudpersonen Izumi ska göra sin skådespelardebut och är på sin första script-reading, där han måste läsa högt inför en massa folk...

 

Idag har det också varit en relativt kass dag. Det började rätt bra, men sedan övermannades jag av stressen och blev till ett otäckt monster. Satte min jobbmobil på "Upptagen" när risken för att jag skulle vråla "HÅLL KÄFTEN!" åt första bästa stackare som skulle råka ringa mig blev alltför överhängande.

 

Chefen säger att jag inte ska ta saker och ting personligt och att jag ska arbeta mig igenom ett uppdrag i taget och låta resten vänta. Men jag fungerar inte så. Jag gör tusen saker samtidigt och kämpar som fan för att klara av omöjliga deadlines, och all kritik jag får går rätt in i själen och sliter sönder mig. Hur gör en för att ändra på det? Jag vet inte. Jag vet fan inte. Någon annan som vet?

 

Nu ikväll har jag känt mig himla rastlös. Fick en plötslig och stark lust att titta på Förr eller senare exploderar jag, trots den uppenbara risken att falla ännu djupare ner i det själsliga mörkret.

 

Så nu har jag bölat mig igenom denna superhemska film och funderat en jäkla massa över varför i helvete jag inte bara kan vara nöjd och glad över mitt fantastiska liv?! Jag menar, vad är lite stress och otrevliga människor mot att dö i cancer? Geez. Skärp dig, Malin!

 

Antagligen är mensen på väg, så syrran köpte choklad åt mig på väg hem från jobbet. Och jag har ägnat eftermiddagen och kvällen åt att spela krigsdataspel (ett bra sätt att få utlopp för sina aggressioner).

Nu befinner jag mig inte i rage mode längre, men våndan och det dåliga samvetet som kommer istället är minst lika jobbigt att uthärda.

Hoppas att jag får sova gott inatt, så kanske morgondagen blir lite drägligare (för både mig och omgivningen).

Idag har jag känt mig sådär löjligt, sprudlande, bubblande glad. Tror det började med ett litet barn imorse, när jag var på väg till jobbet. Jag hörde en liten röst bakom mig som alldeles exalterad ropade "KOLLA, MAMMA! FLICKAN HAR HELLO KITTY PÅ SIN VÄSKA! DET ÄR HELLO KITTY DÄR!" och jag kunde inte låta bli att le med hela ansiktet.

 

 

 

PS. Ni har väl inte missat att ansökan till höstkurserna öppnade idag? Det är även sista dagen att söka till sommarkurserna. Så vad gör ni fortfarande här?! In på antagning.se med er! :D

 

Idag har jag läst Social Ångest: Att känna sig granskad och bortgjord av Anna Kåver. Jag borde verkligen inte läsa sådana böcker, jag blir bara nedstämd. För även om boken beskriver problematiken på ett bra sätt och även går igenom vilken hjälp som finns att få, så kvarstår faktum att jag redan gått i en massa terapi och läst i princip varenda självhjälpsbok som finns inom ämnet och har hur mycket kunskaper och insikter som helst om automatiska tankar, säkerhetsbeteenden, exponering, tankeläsning, självfokusering och allt annat som hör till - och trots detta fortfarande är ett freak.

 

Antagligen befinner jag mig i en deppig svacka just nu och borde avstå från att dra alltför förhastade slutsatser av mina negativa analyser, åtminstone borde jag avstå från att yttra dem högt. För visst inser jag att jag utvecklats som fan genom åren. Jag klarar av väldigt mycket nuförtiden som jag inte fixat tidigare i livet. Men den här åh-jag-har-gått-i-terapi-några-månader-och-nu-är-livet-plötsligt-en-dans-på-rosor-känslan som böcker i den här stilen förmedlar, den vill helt enkelt inte infinna sig (åtminstone inte med bestående effekt).

 

Det som är bra med just den här boken är att den tar upp precis den här problematiken, att den behandling som fungerar för de flesta med social fobi faktiskt inte fungerar optimalt för alla. Det är tydligen någonting man kommit fram till först på senare år, att vissa social fobi-patienter bär på ångestladdade bildminnen/flashbacks kopplade till socialt traumatiska upplevelser tidigare i livet, bildminnen som kraftigt försvårar bearbetningsprocessen för att komma tillrätta med problemen.

 

Jag kan på rak arm faktiskt identifiera flera sådana här potentiella flashbacks som antagligen har stark påverkan på mitt liv än idag. Kommer förmodligen att återkomma till dem i senare blogginlägg och rannsaka dem med hjälp av den här boken.

 

Okej. Jag har precis tittat på några peppande föreläsningar om att se möjligheter istället för hinder och vara positiv istället för negativ och allt sådant där. Men så ramlade jag över en artikel med denna rubrik...

 

 

...och jag känner bara NEJ. Allvarligt talat. Nej nej NEJ!

 

Jag är medveten om att jag låter hypernegativ och pessimistisk nu...men att arrangera en Pride-festival i den där inskränkta lilla hålan - det känns minst sagt verklighetsfrånvänt. Och jag vet vad jag pratar om, jag är uppvuxen utanför Finspång. Jag bodde där i över nitton år innan jag flydde fältet.

 

Enligt artikeln skulle en Pride-festival i Finspång innebära att "de som är intresserade inte behöver åka någon annanstans för att ge uttryck för HBTQ-kulturen och alla likas värde". En jättefin tanke...men tillåt mig tvivla. Starkt.

 

Jag är med och arrangerar Norrköping Pride tillsammans med en samling otroligt fina människor och det är verkligen helt fantastiskt. Men alltså...Finspång?! Jag själv och alla andra HBTQ-personer jag kände i skolan har flyttat från Finspång. Vilket väl indikerar att vi visst "behöver åka någon annanstans för att ge uttryck för HBTQ-kulturen och allas lika värde".

 

I Finspång frodas rasism och homofobi...inte kärlek och öppenhet. Fantastiskt om kommunen nu vill arbeta för att ändra på det, men att tro att invånarna kommer ta emot en Pride-festival med öppna armar redan 2016 - det köper jag helt enkelt inte.

Jag har inte kräkts något mer efter det där vidriga tillfället vid halv två-tiden inatt. Istället har jag haft en hemsk diarré. Har känt mig jäkligt matt och orkeslös och yr...vilket kanske inte är så konstigt efter nästan ett dygns fasta, mer eller mindre utvecklad vätskebrist och fortsatt illamående med förväntansångest inför fler kräkningar (lägg därtill det faktum att jag glömde bort att knapra i mig mitt dagliga tablettberg imorse - vilket i och för sig förmodligen inte skulle ha varit genomförbart även om jag hade kommit ihåg det).

 

Drack med yttersta försiktighet några munnar vatten under förmiddagen. Framåt eftermiddagen höll jag på att avlida av hunger, så då kokade jag ris varav jag fick i mig ungefär en halv deciliter. Herregud, vilken underbar måltid! Tror knappast att jag ätit någonting så välsmakande förut i hela mitt liv (det skulle eventuellt vara den där första smörgåsen jag fick efter operationen för tre år sedan då).

 

Det senaste dygnet har jag gått ner typ två kilo (ja, jag vet att jag är sjukligt fixerad vid att väga mig hela tiden). Och för någon med osund inställning till sin kropp i allmänhet - och sin vikt i synnerhet - är ju detta helt fantastiska nyheter. Men ärligt talat, jag skulle faktiskt föredra att ha fått behålla de där två kilona och sluppit det senaste dygnets lidande. Inte så att jag vill ha tillbaka kilona sedan när jag blir frisk, men om jag hade fått välja innan - då hade det varit en annan sak.

 

Min fina syster köpte med sig blåbärssoppa på väg hem från jobbet. Underbart välsmakande den också, jag har snart klunkat i mig ett helt paket. Men vet ni vad jag fick syn på, när jag var mitt uppe i värsta ynkliga tycka-synd-om-mig-själv-tillståndet? På blåbärssoppepaketet står det "Stolt sponsor av fucking jävla Vasaloppet"! Okej, det står inte exakt så, men ni fattar grejen. Eftersom jag förknippar Vasaloppet med just magsjuka så känns det jävligt ironiskt att min kosthållning under denna svåra prövning ska bestå av något som sponsrar det där förbannade evenemanget.

 

Apropå blått så är det fortfarande rödprickigt och blåaktigt runt ögonen. Hoppas att det går över tills jag ska ge mig ut bland folk igen. Här hemma spelar det väl ingen roll, men jag vill inte gå till jobbet och se ut som om jag har blivit misshandlad eller något.

 

Har egentligen inte tid att stanna hemma från jobbet den här veckan men gör det i alla fall. Har messat chefen om att jag överlämnar praktikanten i hans vård ett par dagar, så stannar jag hemma och tar hand om mig själv istället.

Ligger på sängen med fönstret öppet och lyssnar på fågelkvittret. Fan vad det stinker här och fan vad ynklig jag känner mig! Blä.

Vad jag kan minnas har jag inte haft magsjuka sedan jag var liten. Och det var också runt tiden för Vasaloppet! En himla obehaglig tillställning, det där! :O

En positiv aspekt av kräkningarna är att det får mig att inse hur minimal risken är för att jag kommer att utveckla bulimi. För det är så jävla äckligt att spy, jag hatar det verkligen! Alltid något att vara glad över. Typ.

Idag åt jag lunch med en person jag aldrig träffat förut (och två jag känner rätt väl). Jag var hypernervös och angelägen om att göra ett bra första intryck...så jag satt alltså på helspänn och vågade inte ha så mycket ögonkontakt och nojade över att jag inte kom på någonting att säga och bara önskade att lunchen snart skulle vara över så att jag fick resa mig och gå därifrån.

 

Jag blev lite mer avslappnad framåt slutet och inflikade någon kommentar här och där och hade inte blicken fixerad vid mina händer i knäet längre. Men det hjälpte inte, min ångest var förstås uppenbar ändå. Det fick jag bekräftat efteråt, när en av de övriga två närvarande upplyste mig om att min nya bekantskap uppfattat mig som väldigt nervös och obekväm med situationen.

 

Det kom verkligen inte som någon överraskning, men jag blev ändå nedstämd. Fan, jag vill ju inte vara såhär! Jag vill kunna möta nya människor utan att framstå som värsta freaket. Tro nu inte att jag vill vara normal eller vanlig eller något annat tråkigt, det vill jag verkligen inte! Men lite mindre socialt handfallen vore trevligt.

Jag vaknade inatt och hade svårt att somna om. Som vanligt. Och då gjorde jag det stora misstaget att plocka upp dutten, och fick se följande meddelande...

 

Så det har blivit en hel del hopskruvande av möbler (och svordomar över Ikea-konstruktioner) här hemma det senaste dygnet. Himla fint blir det! :D

Syrran och jag har även gått en långpromenad i det vackra vårvädret samt shoppat en del. Idag har det varit den varmaste och finaste dagen hittills i år, vilket känns jättebra - speciellt eftersom det är 8 mars idag. :)

Det har varit en betydligt bättre dag idag än igår. Bara så ni vet. Det började väl inte så värst lysande dock. Sov länge men kände mig fortfarande trött, orkade inte duscha, kom till jobbet efter praktikanten, kände noll motivation till att göra någonting överhuvudtaget, ville bara gå hem och lägga mig och sova igen.

 

Tur att jag inte gjorde det utan stannade ända till eftermiddagen. För då hade jag en två timmar lång bokföringslektion med en kund, som blev så himla tacksam och lättad och lycklig över att jag hjälpte henne att hon överöste mig med beröm och till slut gav mig en kram och nästan började gråta av sinnesrörelse. Snacka om energikick för mig! Det var verkligen precis vad jag behövde idag. En bekräftelse på att det jag gör är viktigt och meningsfullt och blir uppskattat av andra människor.

 

Jag har varit så uppstressad och låg de sista dagarna att jag inte ägnat praktikanten (som jag ju faktiskt är handledare åt!) så mycket uppmärksamhet som jag kanske borde. Men vi hade ett litet samtal på eftermiddagen (när jag var hög som ett hus av all bekräftelse jag fått från kunden) och då berättade jag för henne hur tacksam jag var över all avlastning jag fått av henne under veckan gällande mina bokföringsuppdrag och hon berättade hur roligt hon tyckte att det hade varit och vi gjorde upp lite planer för nästa vecka och sådär. Hon verkar nöjd med sin vistelse i Körsbärsdalen hittills, så jag antar att jag inte är världens kassaste handledare ändå (även om det känts så ibland).

 

Jag bröt ihop idag. På kontoret. Andra gången på kort tid, bara ett par veckor sedan sist. Pinsamt, jobbigt, irriterande, genant. Tårarna bara rann och jag kunde inte få stopp på dem. Och på den obligatoriska frågan har-det-hänt-något kunde jag bara svara att jag är väldigt trött och stressad. That's it, liksom. Jag är så satans trött. Och jag har inte haft en god natts sömn på jag-vet-inte-hur-länge. Och all världens plikter verkar vila tungt på mina små axlar. Och telefonen har ringt hela jävla dagen, vilket är ett massivt stressmoment som inte direkt gör tillvaron enklare.

 

Jag behövde få lätta lite på trycket i tårkanalerna helt enkelt.

 

Min fina chef frågade om jag ville gå hem men det ville jag ju inte, så då gick han och köpte en chokladkaka åt mig istället. För det vet han brukar hjälpa när jag har PMS och dylikt. Jag mumsade i mig chokladkakan, sedan blev klockan fyra och då gick jag faktiskt hem. Borde ha fixat en massa i lägenheten, men kröp ner i sängen och kollade på Magnus Betnér-klipp på YouTube istället. Himla effektivt om en både vill grotta ner sig i cynism och samtidigt bli rejält uppiggad.

 

Nu överväger jag att gå och lägga mig och sova snart. För jag behöver verkligen få sova. Det känns som om jag skulle kunna sova flera dygn i sträck, men det är väl dessvärre inte riktigt genomförbart. Har alldeles för mycket att göra, både hemma och på jobbet. Men en enda ynka natts ostörd, rogivande sömn som får mig att vakna utvilad borde väl inte vara för mycket begärt, eller?!

Första dagen som handledare avklarad. OMG, vad jag är stolt över mig själv! :D Himla trött är jag dock. Men det var min elev också vid dagens slut. Det tar himla mycket energi, för henne med alla nya intryck och för mig med spänningen och ansvaret. Men jag tycker att vi gjorde ett riktigt bra jobb idag båda två. :)

 

Idag var det extrainsatt styrelsemöte med Pride-familjen. Det gick inte riktigt hem hos Ångestmonstret, som gjorde mig alldeles stirrig och rastlös timmarna innan och fick mig att flera gånger bestämt hävda att jag inte ville gå dit. Men syrran fattade att det var Ångestmonstret och inte jag som psykade ur, så hon sa vänligt men bestämt åt mig att jag visst ville gå dit.

 

Och visst ville jag gå dit! När jag väl kom dit kändes det jättemysigt och härligt. En timme bara flög iväg och när jag kom hem igen kände jag mig fylld av iver och energi att plocka i ordning i lägenheten. Så syrran och jag satte fart och började greja i köket, som nu några timmar senare börjar se riktigt beboeligt ut. :)

 

Imorgon väntar mig en ny utmaning. Då kommer det en praktikant till Körsbärsdalen, som ska stanna där i åtta veckor - och som JAG ska vara handledare åt! :O Jag var på jobbet igår och gjorde i ordning i hennes rum och såg till att datorn och programvaran fungerade och att det fanns tillräckligt med kontorsmaterial på hennes skrivbord. Jag har även plockat fram ett relativt enkelt redovisningsuppdrag som hon kan få börja arbeta med. Så jag antar att jag borde känna mig rätt förberedd och redo att ta emot nykomlingen? Så fan heller! Jag är skitnervös, för att inte säga fullkomligt livrädd! Uuuuääähhh!!!