Idag åt jag lunch med en person jag aldrig träffat förut (och två jag känner rätt väl). Jag var hypernervös och angelägen om att göra ett bra första intryck...så jag satt alltså på helspänn och vågade inte ha så mycket ögonkontakt och nojade över att jag inte kom på någonting att säga och bara önskade att lunchen snart skulle vara över så att jag fick resa mig och gå därifrån.

 

Jag blev lite mer avslappnad framåt slutet och inflikade någon kommentar här och där och hade inte blicken fixerad vid mina händer i knäet längre. Men det hjälpte inte, min ångest var förstås uppenbar ändå. Det fick jag bekräftat efteråt, när en av de övriga två närvarande upplyste mig om att min nya bekantskap uppfattat mig som väldigt nervös och obekväm med situationen.

 

Det kom verkligen inte som någon överraskning, men jag blev ändå nedstämd. Fan, jag vill ju inte vara såhär! Jag vill kunna möta nya människor utan att framstå som värsta freaket. Tro nu inte att jag vill vara normal eller vanlig eller något annat tråkigt, det vill jag verkligen inte! Men lite mindre socialt handfallen vore trevligt.