Idag har jag läst Social Ångest: Att känna sig granskad och bortgjord av Anna Kåver. Jag borde verkligen inte läsa sådana böcker, jag blir bara nedstämd. För även om boken beskriver problematiken på ett bra sätt och även går igenom vilken hjälp som finns att få, så kvarstår faktum att jag redan gått i en massa terapi och läst i princip varenda självhjälpsbok som finns inom ämnet och har hur mycket kunskaper och insikter som helst om automatiska tankar, säkerhetsbeteenden, exponering, tankeläsning, självfokusering och allt annat som hör till - och trots detta fortfarande är ett freak.

 

Antagligen befinner jag mig i en deppig svacka just nu och borde avstå från att dra alltför förhastade slutsatser av mina negativa analyser, åtminstone borde jag avstå från att yttra dem högt. För visst inser jag att jag utvecklats som fan genom åren. Jag klarar av väldigt mycket nuförtiden som jag inte fixat tidigare i livet. Men den här åh-jag-har-gått-i-terapi-några-månader-och-nu-är-livet-plötsligt-en-dans-på-rosor-känslan som böcker i den här stilen förmedlar, den vill helt enkelt inte infinna sig (åtminstone inte med bestående effekt).

 

Det som är bra med just den här boken är att den tar upp precis den här problematiken, att den behandling som fungerar för de flesta med social fobi faktiskt inte fungerar optimalt för alla. Det är tydligen någonting man kommit fram till först på senare år, att vissa social fobi-patienter bär på ångestladdade bildminnen/flashbacks kopplade till socialt traumatiska upplevelser tidigare i livet, bildminnen som kraftigt försvårar bearbetningsprocessen för att komma tillrätta med problemen.

 

Jag kan på rak arm faktiskt identifiera flera sådana här potentiella flashbacks som antagligen har stark påverkan på mitt liv än idag. Kommer förmodligen att återkomma till dem i senare blogginlägg och rannsaka dem med hjälp av den här boken.