Jag tänkte att ett litet livstecken kunde vara på sin plats. Även om jag inte känner mig alltför livfull. Jag har OOONT!!! :S

Jag var nervös innan, men det kändes ändå bra. När jag satt i väntrummet, när jag gick för att byta om till fula sjukhuskläder (blått nattlinne, vita strumpor och blå operationsmössa), när jag blev inlindad i en filt och följde efter kirurgen till operationssalen. Men när jag låg där på operationsbordet och det kom in den ena sköterskan efter den andra och de började koppla diverse slangar till mig och tvätta min fot och rita streck att ha att skära efter - då ångrade jag mig. Jag fick verkligen värsta ångesten. JAG VILL INTE, JAG HAR ÅNGRAT MIG, TA MIG HÄRIFRÅN, JAG VILL INTE!!! :bigeyes:

Men jag skrek förstås inte något av det där, jag bara tänkte det. Och sedan satte de igång narkosen, och jag däckade efter bara några sekunder. :tired: Herregud, vad effektivt det är! Först kände jag ingenting alls, sedan började jag bli lite groggy och sedan var jag bara borta (det var jätteskönt, sånt skulle jag vilja ha hemma). Och sedan väckte de mig och sa att jag måste lyfta på rumpan lite så att de kunde flytta över mig till en säng. Då hade de tagit av mig den fula mössan och satt på mig ett armband med mitt namn och personnummer och sängnummer.

Och jag blev förd till uppvaket, där det låg två-tre andra kvinnor. Alla hade lika fula kläder och alla hade ont och alla blev uppassade av små gulliga sköterskor som kom med smärtstillande och "frukost" (jag har nog aldrig ätit något så gott som den där ostfrallan och den där varma chokladen!). Och jag var jättekissnödig men vågade inte säga till, så jag låtsades inte om någonting förrän de kom och frågade hur det kändes (de menade förstås med foten, men jag skyndade att häva ur mig att JAG ÄR KISSNÖDIG). Då skrattade de och rullade bort min säng till toaletten.

Det var första gången jag fick prova kryckorna, och en sköterska sa till mig att jag såg fullkomligt livrädd ut. Det var jag nog också (även om jag fortfarande var lite väck av allt lugnande och sövande och smärtstillande). Jag blir alltid nervös när jag ska göra något jag aldrig gjort förut. Och jag blir alltid nervös av att vara i centrum. Så att göra något jag aldrig gjort förut och behöva göra det inför två främmande människor som var 100 % fokuserade på mig - det var jättejobbigt! :S Tack och lov var jag ju så jäkla kissnödig att jag kunde skjuta undan ångesten lite.

Men väl tillbaka på uppvaket igen så skulle vi börja med kryckträning på allvar. Då fick jag gå (eller linka snarare) fram och tillbaka där på golvet inför de andra patienterna och inför en himla massa sköterskor. Not so fun. :| Men det gick.

Och sedan fick mamma komma upp från väntrummet. :D Hon fick hjälpa mig att byta om till mina vanliga kläder igen, och jag var nog fortfarande ganska väck för jag kunde sitta där i omklädningsrummet bland sköterskor och andra patienter utan att tycka att det var särskilt jobbigt att de fick se mig i bara underkläderna (vilket jag annars har väldigt svårt för).

(Och nu måste jag göra mig redo att linka iväg till toaletten, så nu kan jag inte skriva mer - men kolla in bilderna från gårdagen nedan...)


I bilen på väg till Linköping. Nervös? Vem - jag?! Näe...eller JOO!!! :bigeyes:


Kolla vad min monstertå har gjort med mina fina converse! Värsta stora hålet. Det blir dödsstraff det...


Några timmar senare. I bilen på väg hem. Väl inpaketerad. :P


Nyss hemkommen. Ingen tid att förlora - fram med kurslitteraturen! ;)


Familjen har varit jättegullig och tagit hand om mig. Inatt bakade syrran bröd som jag fick till frukost. :)