Japansk söndag
Nu har syrran och jag kommit hem från vårt möte med YOHIO. Det var himla trevligt. :) Jag blev såklart rätt starstrucked, men inte lika mycket som somliga andra. Vi såg småflickor som stod och grät och skrek och nästan svimmade vid blotta åsynen av honom. Och jag insåg hur väldigt gammal jag har blivit. Sådär betedde jag mig för sisådär tio(!) år sedan... Nu känner jag inte längre något behov av att stå längst framme vid scenen och hoppa och skrika eller försöka ta mig in backstage efteråt...den tiden är liksom förbi. Nu var det mer en trevlig utflykt, en kul grej. Betyder det att jag har gått och blivit vuxen nu eller?! :O
I väntan på spårvagnen.
Allsång i publikhavet. "You better wake up and face the heartache you’ve felt / You better stay strong when love’s gone / At the Heartbreak Hotel"...
Man såg typ ingenting. Jag sträckte upp kameran i luften och knäppte lite på måfå. :P
Kön till skivsigneringen var...lång.
Och här har vi underverket. Så himla fin!
Happy happy happy!
Ett tips: använd inte nya skor, speciellt inte högklackade sådana, när du ska gå på konsert. ;)
Nu ska jag väcka syrran (hon har typ legat och somnat med fötterna i ett välbehövligt fotbad medan jag har suttit här och bloggat) så att vi kan fortsätta titta på Sailor Moon. Vi är inne på andra säsongen nu. :) Det blir mycket japanskt idag...
Tillbaka i stan
Hemkommen efter påskfirande på landet. :)
Jag har lite bråttom nu, så ni får nöja er med bilder. För snart ska syrran och jag åka iväg och träffa YOHIO. :D Det kommer vara vansinnigt mycket folk där...men jag får väl se det som ett övningstillfälle...och dessutom kommer jag ju ha något annat än Ångestmonstret att fokusera på. ;)
Insomningshjälp erfordras
Suck. Jag trodde verkligen att jag idag skulle få skriva ett triumferande inlägg om en drogfri natt. Igår kväll gick jag nämligen och lade mig med ambitionen att somna på egen hand, utan Imovane. Men efter att jag legat och vänt och vridit på mig ett bra tag insåg jag att det inte skulle fungera. Så det fick trots allt bli en tur till medicinskåpet. Trist, men vad ska man göra? Jag har faktiskt inte lust att ligga vaken hela natten.
Morgoninlägg om gårdagen
Nu när det är morgon och jag inte är riktigt lika hjärndödstrött längre så är det väl bäst att jag passar på att skriva ett inlägg. ;)
Jag fick respons från en av mina kurskamrater på skrivarkursen igår. Han jämförde min roman med Forrest Gump! Herregud...här snackar vi förstklassigt beröm! :D
Eftersom jag sett klart på andra säsongen av The L Word och inte kan fortsätta titta på Sailor Moon förrän i helgen när syrran kommer på besök så ägnade jag eftermiddagen och kvällen (innan jag blev för trött) igår åt att ligga på kökssoffan och lyssna på YOHIOs nya album och läsa om medeltida kungligheter. :P
Idag fyller förresten mitt körkort 6 år. Eller jag kanske borde säga mitt extremt dyra id-kort - för det är vad jag använder det till. :P Jag har inte kört bil sedan i somras...och då var det bara en enda gång. Innan dess kommer jag inte ihåg när det var. Dels är jag rädd för att köra, dels tycker jag att det känns så onödigt med bilar när man kan gå eller cykla eller åka buss, spårvagn eller tåg.
Nähäpp. Nu ska jag sätta fart och börja jobba. Sjukt mycket att göra just nu...
Godnattvisa à la Lyckopillret
Jag antar att det börjar bli ganska tradigt att läsa om hur trött jag är. Så jag låter väl bli att tjata om det nu då. Istället tänker jag lyssna ännu en gång på dagens finaste bidrag till YouTube-biblioteket och sedan gå och lägga mig...
Kvällsupptäckter och karaktärsanalyser
Har inte orkat så mycket annat än att ligga i sängen och glo på The L Word ända sedan jag kom hem från jobbet. Så nu är hela andra säsongen avklarad.
Jag tänker inte rabbla upp allting som stör mig med den serien (det finns en hel del), utan snarare konstatera att det även finns mycket i den som tilltalar mig (uppenbarligen, eftersom jag nu har avverkat två hela säsonger).
Karaktärerna. Jag ser aspekter av mig själv i den förvirrade estetiska Jenny. Jag blir både glad och ledsen av att se hur relationen utvecklas mellan Tina och Bette - och mellan Dana och Alice. Jag känner starkt för Shane sedan allra första avsnittet.
Och jag förvånar mig själv med att faktiskt gå igång på de intima scenerna med Shane och Carmen! Här trodde man att den delen av hjärnan var söndermedicinerad (alternativt avstängd av ren självbevarelsedrift för att jag inte ska hamna i en destruktiv relation igen). Men herregud - jag kan fortfarande känna, längta, vilja...åtminstone lite grann. Det trodde jag verkligen inte. Tack, The L Word! :D
Vuxenpoäng eller dårhusvarning?
Detta är helt jävla sanslöst. Jag har nu ikväll, av egen fri vilja och vid mina sinnens fulla bruk (nåja, jag har åtminstone inte tagit Imovane), kontaktat Rånartjänst och anmält teveinnehav. Whaaat?! Jag tittar för fan inte ens på teve!!! Och jag blir så upprörd varje gång de ringer och tjatar på mig...
Men nu har jag alltså själv kontaktat dem. Fråga mig inte varför. Det var bara en fix idé jag fick. Jag tänkte att jag skulle se det som en övning i att ringa...men så upptäckte jag att de hade ett anmälningsformulär på hemsidan - så då failade ju hela den grejen.
Hm...nu ska den knäppa lilla flickan ta ett vitt litet piller och gå och lägga sig. Natti!
Serier och revision
Söndagen blev ungefär likadan som lördagen. Lite mindre sova och lite mer plugga och städa bara. :P Men en himla massa Sailor Moon blev det i alla fall. Syrran och jag har tagit oss igenom nästan hela första säsongen vid det här laget.
Idag har chefen och jag varit i Linköping typ hela dagen. Vilken tur att jag hade glömt bort att vi skulle åka iväg till ett företag och göra revision "på plats" - nu hann jag ju knappt ens bli nervös innan det var dags. :) De kritiska ögonblicken var fikarasterna (det jobbade runt 30-40 personer där och alla skulle förstås fika samtidigt - usch!) och när jag behövde använda kopieringsmaskinen ute i korridoren eller gå och ställa frågor till personen som upprättat bokslutet jag skulle granska. Men jag överlevde uppenbarligen och jag tycker till och med att det gick riktigt bra. :)
Det blev en timmes övertid och nu är jag skittrött. Jag skulle vilja lägga mig och titta på Sailor Moon, men det får jag inte utan syrran (vi har kommit överens om att se hela serien tillsammans) så det får väl bli några avsnitt av The L Word istället. Same same but different. ;)
Slappardag
Det är snart kväll, men vad har jag gjort hela dagen egentligen? Tittat på Sailor Moon hela förmiddagen och sovit större delen av eftermiddagen. :P Det känns inte sådär himla effektivt och duktigt...men jag tycker faktiskt att jag förtjänar en slappardag, efter min intensiva vecka i Stockholm. :)
Nu blir det snart mer Sailor Moon. Och sedan ska jag väl gå och lägga mig för natten. Vilken ansträngande dag! ;)
Lugnet efter stormen
Vad tyst och lugnt och folktomt det är i Norrköping, insåg jag när jag klev av tåget och gick hemåt genom stan igår kväll. Det känns åtminstone så efter Stockholm. :P
Efter kursens slut stod jag på Centralen i över en timme och övade mig på att vara omgiven av jävligt mycket folk. När jag först kom dit fick jag verkligen panik. Fredag eftermiddag på Centralen - ni kan ju tänka er hur jäkla hysteriskt det var. Men så ringde jag till mamma och stod och pratade med henne i nästan tjugo minuter, och det lugnade ner mig avsevärt.
Jag gick ett varv runt Bögringen, men annars stod jag mest still på en och samma fläck och glodde på folk och på tavlan med tågtider. När det var en timme och en kvart tills mitt tåg skulle gå tröttnade jag på att stå där, och då föreslog syrran (som jag pratade med just då) att jag skulle boka om min tågbiljett till en tidigare avgång. Så jag gick in i resebutiken och fick hjälp med detta - av en tjej som var både blond och söt och som följaktligen gjorde mig ganska nervös. Det var inte förrän jag satt ombord på tåget som jag upptäckte att hon felaktigt gett mig en vuxenbiljett istället för en ungdomsbiljett. Men men...det är väl inte hela världen.
Det är i alla fall väldigt skönt att vara hemma igen. :) Och nu har mina Sailor Moon-filmer kommit...så nu vet jag vad jag kommer ägna mig åt på lediga stunder framöver. ;)
Sista morgonen i Stockholm
För att slippa en repris av gårdagens hysteri, tog jag hissen ner till frukostbuffén redan vid kvart över sex idag. Undvikandebeteende - fy fy, Malin! Egentligen ska man ju utmana sig själv och möta sina rädslor och bla bla bla...men det hade jag ingen lust med idag. Och det behövde jag inte heller - vid kvart över sex var det bara ett tiotal personer i hela matsalen. Jag kunde ta god tid på mig runt bufféborden och jag kunde välja och vraka bland sittplatserna. Lite jobbigt att man fick så himla mycket uppmärksamhet från personalen, men annars var det lugnt.
Och nu sitter jag på rummet och väntar på att det ska bli dags att checka ut. Det är ju min sista dag i Stockholm idag. Det känns lite konstigt. Både skönt och lite sorgligt. Men vad härligt det ska bli att få träffa syrran och kissen ikväll! Och att inte behöva sitta och pressa in kunskap från morgon till sen eftermiddag dagarna i ända längre.
Missförstå mig inte nu - det har varit jätteroligt att gå på kurs! Men det blir rätt intensivt, det är väldigt mycket som ska bankas in på väldigt kort tid. Igår gick vi exempelvis igenom hela aktiebolagslagen (cirka 150 sidor lagtext uppdelad i 32 kapitel) på bara ett par timmar. Lärarna inledde med att tala om att det skulle bli ganska trist och att man sammanfattningsvis skulle kunna säga att lagen behandlar ett aktiebolags hela liv - bolaget föds i första kapitlet och dör i trettioandra och i de mellanliggande kapitlen behandlas allt som kan hända under dess livstid. Rätt bra sammanfattning, tycker jag. :P
Norrköping får finbesök
För en stund sedan släpptes info om vilka städer YOHIO kommer till för att uppträda och signera skivor under de kommande veckorna...
Iiiiiiihhhh!!! Happy happy HAPPY!!! :D
Jag vet inte om jag kommer våga prata med honom, men jag kommer i alla fall att stå i publiken och tindra med ögonen.
Psykfallsshopping och pillermardrömmar
Jag hade tänkt shoppa idag efter kursdagens slut. Det var alltså min tanke imorse, när jag gick Drottninggatan fram och det var sådär lite lagom mycket folk på stan. Men jag ändrade mig förstås på hemvägen, när det var eftermiddagsrusning och jag blev helt stirrig och bara ville hem till hotellet så snabbt som möjligt.
Jag kan ju dock vara en rätt envis jävel ibland, så jag gick i alla fall in i en affär för att titta på en klänning jag spanat in på en av dockorna i skyltfönstret. Tack och lov visade sig klänningen ha en skitful dragkedja i ryggen, så jag behövde inte gå igenom alla dessa jobbiga moment med provrum och kassakö och annat som blir extra känsligt när jag är sådär stirrig och uppstressad. Så jag bara hängde tillbaka klänningen och gick ut på gatan igen och skyndade hem till hotellet.
Och jag har suttit här på rummet ända sedan dess. Jag är skittrött och det ska bli riktigt skönt att få åka hem till Norrköping imorgon. Ändå ligger ångesten på lur i maggropen. Varför det? Jag har ju haft en superfin vecka och jag är verkligen nöjd med min vistelse i Stockholm. Men men...ångesten är ju sällan logisk - den bara finns där. Men jag får väl ta en Imovane och gå och lägga mig sedan, så blir det nog bra.
Jag hade förresten en hemsk mardröm inatt! Jag drömde att en läkare sa till mig att jag inte kommer att få några fler Imovane-tabletter utskrivna nu. Hon sa att jag börjar bli beroende och att det är hennes skyldighet att sätta stopp för det. Shit, vad upprörd jag blev! Tur att det bara var en dröm. Men det är något som jag är rädd för, varenda gång jag ska förnya receptet. Tänk om det kommer en dag när psyk faktiskt säger nej?! Hemska tanke...
Ingen frukostro här inte
Fy faaan, vad mycket folk det var vid frukostbuffén idag!! :S Jag blev helt chockad när jag kom ner i lobbyn och ville bara vända om och ta hissen upp till rummet igen. Vad är det här?! Jag har ju ätit vid ungefär samma tid varenda morgon hela veckan, och det har varit så lugnt och fridfullt...men så idag var det värsta hysterin. Det var en sådan trängsel överallt och jag blev tvungen att dela bord med ett äldre par. Så jag slängde i mig frukosten snabbare än vanligt och skyndade mig tillbaka upp till rummet. Usch.
Halkvarning
För er som eventuellt blev oroliga för mig igår kväll, kan jag ju meddela att jag mår bättre idag.
Nu sitter jag och lyssnar på lokalradion och skrattar åt en av morgonens trafikvarningar. Håll i er nu - man varnar gångtrafikanter som ska med tunnelbanan från en viss station, då golvet är nytorkat och kan vara rätt halt...extra halt eftersom det på grund av kylan har frusit lite. Eh...va? Ursäkta, men är det bara jag som tycker att man daltar lite väl mycket med nollåttorna?!
Labil är bara förnamnet
Självklart tyckte Ångestmonstret att jag varit alldels för lycklig det senaste dygnet. Så självklart började det attackera mig med dumma tankar nu ikväll. Så nu sitter jag här, uppkrupen i en stol och invirad i ett täcke, och våndas i min ensamhet på hotellrummet och lyssnar på "Heartbreak Hotel"...det känns inte riktigt sådär Yohio-estetiskt som det kanske borde göra. Men jag får väl ta en Imovane och gå och lägga mig och hoppas att det känns bättre imorgon...det brukar det ju göra.
Stockholm kommer förstöra mig
Det är inte klokt vad fort man vänjer sig vid saker och ting. Efter att ha varit i Stockholm i tre dagar känns det nästan lite sorgligt att behöva åka härifrån på fredag. Jag har kommit in i en daglig rutin här, med hotell och kurslokal och promenaderna däremellan (som i och för sig kan vara ganska ångestfyllda, speciellt på eftermiddagarna när det är asmycket folk på stan)...och så har jag ju gått och blivit så satans bortskämd! Frukost, förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika bara finns där - utan att jag behöver lyfta ett finger. Och medan jag sitter i kurslokalen om dagarna så kommer husalferna (läs städarna) och bäddar min säng och städar badrummet och hänger gardinerna tillrätta och ger mig nya handdukar och lägger saker och ting på rätt ställen. Hur ska jag kunna återgå till en normal vardag efter en hel vecka av detta?!?
Mina dagar i Stockholm.
Mina nätter i Stockholm.
Nina Rochelle och jag kanske inte menar precis samma sak med våra titlar...men det är en jäkligt bra titel. :P
Ingenting känns komplicerat
Men oj oj oj, nu glömde jag ju alldeles bort att berätta om något annat väldigt trevligt som hände igår. Läraren på skrivarkursen gav mig den slutliga responsen på mitt färdiga manus, och hon avslutade med följande rader...
Ååååhh...tänk om jag faktiskt ÄNTLIGEN kan få bli författare "på riktigt". Herregud...
Jag dansar runt i mitt hotellrum till lokalradions somriga låtar och ger fullkomligt fan i att det är svinkallt och jävligt ute. Livet leker just nu och jag är bara så himla LYCKLIG över allting. :D
Facebookuppdatering
Lyckopillret lade upp den här bilden på Facebook igår kväll och skrev: "Idag överraskades jag på jobbet av ett besök av Malin! Tack för du kikade förbi ♥"...så jag antar att han blev ganska glad över att jag kom och våldgästade. Det kändes så igår i alla fall. :)
Nu ska jag klä på mig så att jag kan gå ner till matsalen och äta frukost. :)
Trött men lycklig
Jag har haft en lång men väldigt trevlig dag idag. Det började med att jag på vägen till kurslokalen fick syn på Lady Dahmer - en av mina absoluta favoritbloggare. :D Jag blev helt starstrucked, men vågade såklart inte gå fram och prata med henne. Jag bara glodde lite, och gick sedan vidare.
Efter kursdagens slut gav jag mig ut på äventyr i Stockholms tunnelbanenät. Otroligt nog kom jag fram dit jag skulle utan några som helst missöden (tack vare att jag hade både karta och en lapp med uppgift om linje och station och så vidare med mig).
Vad skulle jag göra då? Jo, jag skulle träffa mitt Lyckopiller. Fast det visste han inte om. Han blev helt chockad när jag helt plötsligt dök upp på hans arbetsplats. :P Jag var rätt nervös innan, eftersom vi inte träffats på typ fem år(!), men när jag väl såg honom så släppte allt det där och det kändes bara så himla BRA. Vi pratade i över en timme och sedan skjutsade han mig till tunnelbanestationen och såg till så att jag kom ombord på rätt tåg. Jag fick hans nummer och vi ska kanske ses någon mer gång, och ta en fika eller så, innan jag åker hem till Norrköping igen. :) Han är så himla fin.
Men nu är det hög tid att jag går och lägger mig. Jag är så vansinnigt TRÖTT. :tired: Natti natti, alla fina människor.
Hotellets drug queen
Det kändes lite i magen när jag skulle gå ner till frukostbuffén förut (inte bara av hunger då alltså). Men nu visste jag ju att jag förväntades lämna mitt rumsnummer till "vakten" utanför matsalen. Och jag var inte fullkomligt skräckslagen, utan jag gick rakt fram till honom och log och hälsade god morgon. Och han var jättetrevlig - inte alls som den där surkarten från min första frukostbuffé förra året.
Eftersom jag var där så himla tidigt så var det inte så jättemånga andra gäster där. Jag fick ett eget bord och behövde alltså inte prata med någon av de andra gästerna. Men något "sitta ner i lugn och ro" blev det förstås inte. Jag slängde i mig maten och hällde sedan i mig ett glas mjölk på stående fot innan jag skyndade tillbaka upp till mitt rum.
Och här på rummet känner jag mig rätt hemma. För det första ser det ut EXAKT som rummet jag bodde i förra året. För det andra har jag spritt ut mina saker över hela rummet...
Vad skönt det var att ha Imovane igår kväll! Förra året glömde jag ju asken hemma...och då hade jag jättesvårt att sova. Visserligen vaknade jag till lite under natten, men insomnandet igår kväll gick i alla fall bra.
Har haft Imovane-asken på nattduksbordet ända sedan jag flyttade in igår eftermiddag, men nu har jag gömt undan den. Städarna kommer ju under dagen medan jag är borta. Visserligen tror jag väl att husalferna (som jag kallar dem) är professionella och hederliga, men tillfället gör ju tjuven - och att ha narkotikaklassade tabletter liggande framme på nattduksbordet kanske är lite väl provocerande.
Jag ska väl gå till "skolan" runt åttatiden tror jag. Och under tiden sitter jag här och lyssnar på Stockholms lokalradio. Vilket är rätt roande. Radiopratarna talar mycket pedagogiskt om för stockholmarna att det nu är vinter och att det därför kan vara kallt ute och att man måste klä på sig ordentligt för att inte frysa. Det är dessutom värsta hysterin kring att några bussar är FEMTON MINUTER försenade. Hahahahahaha!
Och i samband med uppmaningen om att stockholmarna ska klä på sig ordentligt passar man alltså på att spela en låt som upprepade gånger innehåller frasen "ta på dig jackan så går vi ut och går". ;)
Min ommöblerade fot fyller 1 år
Idag är det ett år sedan jag låg på operationsbordet och blev skuren i foten. Min fot mår lite bättre idag än vad den gjorde för ett år sedan, kan jag ju säga. Ärret är inte så himla snyggt (men det kanske är att kasta sten i glashus att gnälla över sådant när man är en före detta självskadare) och det gör fortfarande lite ont i tån när jag stödjer på den, men på det stora hela känns det bra.
Malin i Nollåtteland
Första dagen i Stockholm avklarad. Och jag märker verkligen en skillnad från förra gången. Inte på Stockholm alltså - Stockholm är sig ganska likt. Men på mig. Hur himla mycket säkrare jag känner mig den här gången, jämfört med när jag var på kurs i höstas.
Klart att jag hade ångest igår kväll. Och imorse. Men när jag kom in i kurslokalen klev jag rakt fram till ett av borden och frågade om den platsen var ledig och så presenterade jag mig för mina bordskamrater. Sedan var jag i och för sig inte särskilt talför - jag satt mest och lyssnade medan några av de andra småpratade med varandra. Men när kursen väl startade och läraren bad oss presentera oss själva för resten av klassen så fick jag inte panik, utan talade lugnt om vad jag heter, var jag jobbar, vad jag jobbar med och vilka förväntningar jag har på kursen. Det var säkert runt 20 personer som satt där och tittade och lyssnade på mig - det är helt sinnessjukt att jag inte fick panik.
Och efter kursdagens slut smet jag inte iväg utan att säga något, utan fångade mina bordskamraters uppmärksamhet och sa "hej då" och "vi ses imorgon" och sådana saker. Så som jag antar att normala människor gör utan att tänka speciellt mycket på det.
Och när jag kom fram till hotellet så lät jag mig inte skrämmas av alla kostymnissar och förgyllda inredningsdetaljer (som förra gången), utan drog självsäkert in min rullväska i entrén och stegade fram till receptionsdisken. Jag stammade lite när jag skulle säga mitt namn, men annars gick det bra.
Och nu sitter jag på hotellrummet och pustar ut efter dagens eskapader. Egentligen hade jag tänkt gå och köpa en tredygnsbiljett på SL, men det får jag väl göra imorgon bitti. Det är i alla fall inte förrän imorgon eftermiddag som jag tänker ge mig ut på mitt lilla äventyr...jag har inte berättat om det va? Nåväl, det får ni höra mer om imorgon kväll...om det blir av alltså. ;) Nu tänker jag bara ta det lugnt och njuta av att vara här. :)
Skitnervös liten Malin på tågstationen i Norrköping imorse.
Världsvan Malin i fancy hotellrum i Stockholm nu på eftermiddagen.
Lilla Malin på storkalas
Så var mormors 75-årsfirande avklarat. Känslorna är blandade. Men det är väl bara att acceptera att somliga personer aldrig förändras fastän de borde göra det medan andra förändras fastän man inte alls vill det.
Det blev rätt jobbigt för mig när det började drälla in en massa folk. Att fly ut på en långpromenad kändes som en väldigt lockande tanke, jag blev helt stirrig och visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Men tack och lov satte mamma mig på att torka disk just då, så då fick jag något annat än ångesten att fokusera på.
För mormors skull är jag dock glad att det kom så mycket folk. Jag hoppas att hon blev nöjd med sin dag. Det är ju det viktigaste.
Dubbel nervositet
Familjen kommer snart och plockar upp mig. Mormor fyller 75 år idag och har öppet hus.
Och imorgon bitti ska jag åka till Stockholm och bo på hotell ända till på fredag.
Två saker som jag har sett fram emot - så länge de låg långt fram i tiden. Men nu när det faktiskt börjar bli dags så tar Ångestmonstret över mer och mer. Ångestmonstret säger till mig att jag inte vill, men jag vet att jag visst vill egentligen - och att det förmodligen kommer att kännas mycket bättre när jag väl har klarat av de här situationerna. Det känns (nästan) alltid bättre efteråt, jag vet ju det. Och ändå reagerar jag likadant innan. Varenda gång.
Kvinde-Terzet
Jag kan inte fatta att ett klipp från den senaste svenska uppsättningen av min absoluta favoritmusikal Atlantis legat uppe på YouTube i flera månader utan att jag har lagt märke till det. Men sedan syrran visade mig det har jag tittat på det X antal gånger. Och jag har mejlat till personen som lagt upp det och frågat om hen möjligen har tillgång till fler klipp eller kanske till och med hela musikalen...?
Detta är alltså en av mina besattheter (för er som inte redan har fattat det). De Geergymnasiet satte upp sex föreställningar av Atlantis i början av juni 2011 - jag var på fem av dem. Sista gången var jag till och med klädd och sminkad i samma stil som skådespelarna - och på hemvägen "hittade" jag en plansch (det krävdes ett visst mått av våld och kreativitet för att komma åt den) som jag tog med mig hem och som alltsedan dess pryder väggen i mitt kök.
Åååh...jag bara ÄLSKAR den här musikalen!! Den är liksom alldeles...alldeles underbar!
Nu är studienarkomanen i farten igen
Sa inte jag för ett tag sedan att jag skulle SLUTA plugga? Jag lät åtminstone sista anmälningsdatum för sommarkurserna passera utan att söka något. Men samtidigt som den anmälan stängde, så öppnade ju anmälan till höstkurserna...
...och jag kunde förstås inte låta bli att söka "några" kurser som jag tyckte verkade intressanta. Suck. Jag är hopplös. Fullkomligt hopplös.
Med tanke på att jag typ håller på att gå under av stress så kanske jag borde ägna några minuter åt konsekvenstänkande innan jag tar på mig ÄNNU mer saker att göra?!
Men...men...men det är ju så ROLIGT att plugga!!!
Ja, jag vet det, men det är jävligt JOBBIGT också.
(Shit, nu börjar jag bli schizo också...som håller på och dividerar med mig själv i bloggen.)
De senaste dagarnas uttröttande äventyr
Jag har velat blogga vid ett antal tillfällen under de senaste dagarna, men jag har känt mig mer död än levande och helt enkelt inte orkat. Så nu kommer allt på en gång istället.
I torsdags fick jag order från chefen att besöka fiendeland (han bad mig hämta några pärmar i Karmanjaka alltså). Läskigt som fan! Tack och lov följde syrran med som moraliskt stöd, och tack och lov stötte jag inte ihop med vare sig Häxan eller Pjuke. Jag ringde på, svamlade fram vem jag var och var jag kom ifrån och varför jag var där, steg in och pratade bokföring med en redovisningskonsult och fick de efterfrågade pärmarna, och sedan gick syrran och jag därifrån. Helskinnade.
Som befarat beräknat fick jag jobba ända till tio på kvällen i torsdags. Från sju på morgonen till tio på kvällen. Det börjar likna filminspelningsarbetstider det här... Men mötet på kvällen gick bra i alla fall. Bortsett från att det fanns en hund där som jag självklart fick en allergisk reaktion av. Jag satt och kliade mig i ögonen under större delen av det över två timmar långa mötet, men jag kunde inte komma mig för att be kunden ta ut hunden. Chefen ledde samtalet kring ekonomin och bollade över till mig emellanåt. Det var skönt att känna att det inte var jag som hade huvudansvaret - det var tillräckligt nervöst bara att behöva prata någon gång då och då. Men det var snälla människor vi hade att göra med och jag kände att jag hade ganska bra koll på läget och kunde svara på deras frågor. Så det kändes bra. Men fan vad trött jag blev!! När chefen äntligen släppte av mig utanför mitt hus vid tiotiden på kvällen var jag typ nära döden. Jag stapplade in och kraschlandade på sängen. Hade tänkt blogga, men det orkade jag bara inte.
Och medan jag varit borta och arbetat ihjäl mig hade jag tydligen fått ett brev. Från Arbetsförnedringen.
Ursäkta...vadå "fått arbete från och med 2013-03-12"?! Jag blev faktiskt tillsvidareanställd redan 2012-11-01. Jag antar att det de egentligen menar är att min period med nystartsjobb nu är över och att jag därför slipper ha med Arbetsförnedringen att göra hädanefter. Vilket känns jävligt skönt.
Igår blev det sovmorgon. Jag var inte på jobbet förrän kvart i nio! Men jag kände mig ändå som en zombie större delen av dagen. Inte världens bästa förutsättningar för att tillbringa kvällen med att skriva färdigt en roman som jag måste lämna in på skrivarkursen senast vid midnatt. Men jag hade min egen personliga hejarklack med mig via mobilen, i form av syrran och Fobisk. Och några minuter i tolv hade jag faktiskt lyckats plita ihop en halvdan text. Jag var absolut inte nöjd, men det fick duga så länge. Jag får vidareutveckla romanen, speciellt slutet, vid något annat tillfälle. Det viktiga nu var att jag fick in texten i tid. För annars tror jag inte att man kan bli mer än godkänd. Och jag strävar ju som bekant alltid mot toppen när det gäller studieresultat.
Och nu är det bara två dagar kvar tills jag ska till Stockholm. Jag lånade med mig både resväska och kurslitteratur hem från jobbet igår. Och Körsbärsdalens övriga invånare önskade mig lycka till innan jag gick för dagen. Om två dygn är jag redan framme vid kurslokalen (om jag inte går vilse). Jag känner mig både förväntansfull och skräckslagen på en och samma gång. Men jag överlevde ju förra gången, och hade till och med roligt, så det ska väl kunna gå bra den här gången också. Hoppas jag.
Nu ska jag nog gå och lägga mig en stund till. Jag är så himla trött.
Chockstart på dagen
Klockan 6 imorse körde en ambulans upp på trottoarkanten utanför mitt hus. Ambulanssjukvårdarna brydde sig inte om att ta på sig sina jackor, utan klev ur ambulansen i kortärmade tröjor - trots att det var tolv minusgrader ute! Och så drog de ut den där båren och gick för att hämta en av mina grannar. Jäkligt creepy.
Jag vill ha en hemmafru!
Stressen på jobbet håller fan på att knäcka mig och det är förmodligen bara en tidsfråga innan jag får magsår. Och då är det verkligen helt UNDERBART att komma hem och se att disken är undanstökad, sängen är bäddad, tvätten undanlagd och spisen avtorkad. Min fina syster hade nämligen varit här i min lägenhet under dagen och fixat allt detta. Och jag blev så himla LYCKLIG! Och en ytterst antifeministisk insikt slog mig - att jag skulle vilja ha en hemmafru. Tänk att efter en lång tuff dag på jobbet inte behöva ställa sig och laga mat och diska och tvätta och städa och annat jobbigt när man kommer hem...tänk att det redan är gjort! Herregud, vilken dröm...
Men men...tillbaka till verkligheten. Imorgon ska jag jobba mellan sju på morgonen och typ tio på kvällen. Chefen och jag ska ju närvara vid en kunds styrelsemöte uppe i de sörmländska skogarna imorgon kväll. Och på fredag kväll har jag deadline i skrivarkursen - då ska romanen i princip vara klar...men jag har förstås inte haft ork att skriva en endaste liten rad sedan senaste deadline...så det vete fan hur jag ska klara det.
Nåväl. Det tar vi sedan. Just nu tänker jag bara njuta av det faktum att mitt hem inte ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig längre. Och att man får ett signerat foto om man förhandsbokar Yohios kommande album. Och att Taylors senaste uppiggande musikvideo släpptes idag...
Everything will be alright...hoppas jag.
Lite smått skittrött
Lite smått mörbultad efter ännu ett yogapass. Lite smått sönderstressad över jobb och studier. Lite smått skrivkrampande på romanområdet. Lite smått panikande inför chefens och min resa till en kund någonstans i den sörmländska bushen på torsdag kväll. Lite smått vilsen i djungeln av smartphones inför mitt sedan länge planerade men ständigt uppskjutna mobilköp. Lite smått nervig inför mormors 75-årsfest på söndag. Lite smått hysterisk inför nästa veckas Stockholmsvistelse. Lite smått skittrött.
Akrobatiska konster
Jag har precis avslutat ett träningspass. (Nej, det är ingen som har hackat sig in på min blogg - jag HAR faktiskt tränat!)
När syrran och jag gick på stan i helgen så ramlade jag nämligen över en dvd inne i bokhandeln...
...och eftersom jag är både lättpåverkad och fixerad vid att gå ner i vikt så köpte jag förstås den här filmen. Och nu har jag som sagt gått igenom programmet en gång.
Min bild av yoga innan: Andas djupt och spreta lite med armar och ben. Inte speciellt ansträngande.
Min bild av yoga efter: TORTYR!!!
Programmet var en hel jäkla timme långt, och när vi hade kommit ungefär halvvägs började jag snegla på klockan och undra om det inte skulle vara över snart. Jag fick ont typ överallt och blev så svettig att jag måste duscha efteråt.
Min ambition innan: Jag ska gå igenom yogapasset en gång om dagen från och med nu.
Min ambition efter: Jag är glad om jag tar mig igenom yogapasset någon gång ibland...
Men på sätt och vis var det faktiskt ganska roligt (tro det eller ej). Extra kul blev det ju när kissen ville vara med. Hon är verkligen inte van vid att jag ägnar mig åt dylika gymnastiska övningar, så hon undrade väl vad fan jag höll på med. Hon sprang runt och jamade och gnällde och nafsade och slog på mig med tassen och tittade på mig med stora undrande ögon. :P
Det är söndagskväll
Söndagsångest, mensblod som läcker överallt, en sprängande huvudvärk, lite självplågeri i form av The L Word...och nu blir det Imovane och sängen.
Den RIKTIGA vinnaren av Melodifestivalen 2013
Jag hatar Europa. Jag hatar fan Europa. Varför ska några random jävla jurygrupper från andra länder ha så jävla stort inflytande över vem som vinner den svenska finalen?! Om det inte varit för de där satans sabotörerna så skulle YOHIO ha vunnit.
Fuck Europa. Heja YOHIO.
Äntligen final!
Lite självförtroende vore ju inte helt fel
Jag har varit rätt inaktiv på flatforumet de senaste veckorna. Men i slutet av februari fick jag i alla fall ett mejl som inleddes såhär...
Då hade jag inte hört av den här flickan på evigheter. Och jag trodde förstås att det berodde på att hon inte ville ha med mig att göra längre. Hade jag skrivit något som gjorde henne sur? Tyckte hon att jag var för tråkig? Något sådant måste det vara.
Tanken att det var tekniken som krånglade hade inte ens slagit mig.
Åren går och tillvaron förändras
Jag började blogga i mars 2010. Jag var djupt olycklig men försökte hålla skenet uppe inför omvärlden. Någonstans inom mig visste jag att jag borde lämna både L och Skåne och flytta de 40 milen tillbaka hem till de människor som faktiskt älskade mig och fick mig att må bra. Men det tog emot att erkänna att jag hade misslyckats, så jag fortsatte min gråta-varje-dag-tillvaro. Och för att stå ut skapade jag en ångestventil i form av den här bloggen.
I mars 2011 kretsade mitt liv kring oro inför framtiden. Jag sökte ytterst motvilligt och fylld av ångest ett och annat jobb, men det var aldrig någon som ville ha mig. Jag var för blyg, sa de allesammans.
Förra året vid den här tiden var jag praktikant i Körsbärsdalen. Jag våndades över huruvida jag skulle få stanna där och bli anställd efter praktiktidens slut...en stor del av mina tankar och min energi åts upp av denna oro - och av oro inför operationen jag skulle genomgå.
Idag fyller bloggen 3 år. Och jag kan inte säga att jag oroar mig speciellt mycket, åtminstone inte just nu. Jag trivs med tillvaron - även om den är vansinnigt stressig ibland.
Tänk vad mycket som kan händå på tre år...det är egentligen ganska fantastiskt. Hur kommer mitt liv att se ut om ytterligare tre år? Jag har ingen aning. Det kan man inte ha. Men jag har liksom en tendens att tro att "såsom jag har det nu kommer jag alltid att ha det". Det är väl någon slags skyddsmekanism, antar jag. För även om man inte har det så himla bra, är det ändå tryggt med det som är känt och välbekant. Det är väl därför människor ofta stannar i en tillvaro som är destruktiv, hellre än att kasta sig ut i det okända. Man vet vad man har men inte vad man får liksom.
Hm...det var inte meningen att bli sådär djup. Det bara blev så. Som så mycket annat.
Nu återgår vi till firandet av bloggens 3-årsdag. Syrran kommer hit sedan. Och ikväll blir det kalas på allvar - när YOHIO vinner Melodifestivalen. :D
Antiklimax
Idag kom ÄNTLIGEN klänningen jag beställde i början av februari. Jag var rädd att det även denna gång skulle ha blivit fel, så jag slet upp påsen så fort jag kom ut från närbutiken - och andades ut ett lättat TACK rätt ut i luften när jag såg de svarta prickarna på rosa botten.
Men så kom jag hem. Och provade den. Och insåg att den var ganska så jävla väldigt för liten. NEEEEJ!!! Den är tajt som en baddräkt, den är visa-rumpan-kort - och jag misstänker att det inte ens är samma klänning som den som var på bilderna. Längden på ärmarna, storleken på kragen, materialet i tyget...ingenting stämmer. :O
Men vad faaan...nu får det vara såhär. Jag orkar inte bråka mer. Och jag hoppas att jag antingen kommer gå ner en massa i vikt eller att klänningen genom användning och tvätt så småningom ska bli uttöjd...för jag vill faktiskt kunna ha den på mig (även i andra sammanhang än när jag är själv hemma med rullgardinen nerdragen).
Det är inte likt mig att vara sådär ostrukturerad
Klockan tre igår eftermiddag ringde det på porttelefonen. "Hej, vi har ett möte nu", sa en röst. Och jag insåg plötsligt att det var MIG de skulle ha möte med - det var till och med jag själv som bokat in det, och tidigare på dagen hade jag varit helt inställd på det...men sedan bara försvann det i det kaotiska virrvarr som kallas början-på-högsäsongen.
HELVETE!!! tänkte jag och sprang runt och var helt hysterisk medan de potentiella kunderna gick de två trapporna upp till kontoret. Jag var sjukt oförberedd - hade varken plockat fram de papper jag borde ha eller bryggt kaffe eller förberett vad jag skulle säga.
Men tack och lov tog chefen över huvudansvaret för att prata med de potentiella kunderna, och tack och lov fick jag hjälp av en kollega att göra i ordning fika, och tack och lov var det väldigt snälla och förstående personer vi hade att göra med...så de bestämde sig faktiskt för att bli kunder hos oss - och de verkade till och med vilja ha MIG som huvudkontakt, trots det vansinnigt ostrukturerade intryck jag måste ha gett.
Efteråt kraschlandade jag i en kollegas soffa, och hon sa att det nog var bra att jag inte var förberedd - för då hann jag ju inte bli så nervös innan. Hon har säkert rätt, men LITE mer förberedd än sådär skulle det ändå ha känts bra att vara.
Mördaren dödar inte ensam
Nog för att det var en mordgåta fylld av ond bråd död som syrran och jag såg på bio ikväll - men för det vill jag väl inte få en nära-döden-upplevelse i salongen heller! :O Det var någon jävel som satt och åt jordnötter och jag kände verkligen av det. Jag rotade fram inhalatorn ur väskan och min snälla syster gick och sa till biopersonalen, som kom in och vädjade om att folk skulle "försöka låta bli att äta nötter" (som om det vore svårt). Jag satt och hostade och hade problem med andningen under hela filmen, och fortfarande - över en timme efter att vi lämnade salongen! - känns det lite tjockt i halsen. :S
Syrran har mejlat till SF och bett dem att sluta sälja jordnötter på sina biografer. Jag tvivlar dock på att de verkligen kommer att göra det. Men det skadar ju inte att de får veta att deras besökare riskerar livet i biosalongen...
Nu ska jag gå och lägga mig. Utan Imovane tyvärr. Jag vågar inte domna bort på det sättet ikväll, när min andning inte är helt okej. Men förhoppningsvis somnar jag ändå. Förr eller senare.
Kärlek
Jag upptäckte precis att någon vänlig själ har lagt upp ett klipp från den underbara konserten i lördags...
Min värld i gungning
Har precis köpt Sailor Moon-filmer för ett och ett halvt tusen spänn. Sitter och väntar på att paniken ska infinna sig - men jag känner mig märkligt lugn. Jag antar att det betyder att jag börjar vänja mig vid att vara kapitalist?! :P
På väg hem från jobbet fick jag syn på två flickor som stod och delade ut flyers. Och i normala fall går jag långa omvägar runt dylika personer. Men jag tyckte att de såg sympatiska ut, och utifrån deras klädstil drog jag (ytterst fördomsfullt) slutsatsen att deras flyers inte innehöll någon propaganda om vare sig gud eller invandring eller något annat som äckliga fanatiker brukar vilja sprida sina åsikter om. Så jag klev fram och log och sa hej, och en av de trevliga flickorna gav mig en inbjudan från Ung Vänster om självförsvarsträning för tjejer. Jag vek omsorgsfullt ihop lappen och lade den i min väska...och konstaterade att det kan vara bra med lite fördomar ibland. Dessutom kände jag mig jävligt duktig som faktiskt agerade lite kontaktsökande på stan för en gångs skull. :)
I kassakön på Ica var det en gubbe som trängde sig före mig. Och jag kände hur varenda nerv började spraka av irritation och om jag varit lite modigare skulle jag nog ha sagt något - nu stod jag mest och blängde på honom under lugg. Men jag är faktiskt glad att jag inte sa något. För när jag studerade honom lite närmare insåg jag att han hade tattiga kläder och luktade illa och troligen inte hade alla hästar hemma i stallet om man säger så. Han verkade ängslig och kassörskan hade ett väldigt mjukt tonfall när hon pratade med honom. Och irritationen försvann omedelbart, som om någon slagit av strömmen. Vad gör det att den där mannen går före mig i kassakön på Ica? Jag vet att jag går före honom i livets alla andra köer. Och den tanken gör mig nästan lite sorgsen...att det finns människor som faller mellan stolarna i samhället, som liksom har hamnat utanför - och troligen alltid kommer att stanna utanför. Hur blir det så?
Fanshierarkier
Nu ska jag kasta lite sten i glashus. Ja, inte bokstavligt talat alltså! Men jag tänkte resonera lite kring det här med idoldyrkan och fans, och jag är redan på förhand medveten om att jag kommer ägna mig åt både motsägelser och hyckleri. So...here it comes!
Som bekant ligger YOHIOs senaste musikvideo nu ute på YouTube. Och i kommentarsfältet fann jag bland annat följande kommentarer...
...och jag blev så himla frustrerad. För jag tillhör ju kategorin Nya Fans och jag visste ju faktiskt inte att han fanns innan jag såg honom i Melodifestivalen och blev fullkomligt förälskad. Är jag på något sätt "sämre" än folk som gillat honom längre än så? Jag tycker inte det. Om jag hade känt till honom innan Melodifestivalen hade jag fan älskat honom redan då. Men hur ska man kunna älska någon man inte vet existerar?!
Det är lite samma sak som med The Ark. Jag har varit en änglaskalle i snart tio år(!), men jag räknas ändå inte till de "gamla" och "riktiga" änglaskallarna...för då måste man typ ha varit med i Rottne på 90-talet och gillat dem redan då. Men det är liksom lite svårt för någon som föddes 1988 och växte upp utanför Finspång.
Så. Nu har jag hävt ur mig lite frustration. Nu vänder vi på vegosteken...
För när jag var fjorton år och lärde känna mitt Lyckopiller befann jag mig på andra sidan av barriären mellan fanskategorierna. Jag var ett av de "riktiga" fansen. Men plötsligt var han inte bara MITT Lyckopiller längre. Han var med i en talangtävling på teve och blev rikskändis. Och plötsligt visste ALLA vem han var. Och fram drällde alla dessa jävla fjortisar som påstod sig älska honom fast de aldrig ens träffat honom, aldrig pratat med honom - bara sett honom på teve. Och jag blev så fruktansvärt IRRITERAD.
Krasch bang bom i glashuset. ;)
Hm...vad vill jag ha sagt med detta inlägg egentligen? Jag vet faktiskt inte. Mest konstatera att saker och ting ter sig väldigt olika, beroende på vilket perspektiv man betraktar utifrån.
Och nu tänker jag gå och lägga mig. Men först tar väl vi Nya Fans och fjortisvrålar till vår nya favoritvideo en gång till...
Fin start på måndagen
Musikvideon till "Heartbreak Hotel" ligger nu ute på YouTube. :D
50-årskalas och Ola Salo-konsert
Det blev visst inget inlägg igår. Jag hade liksom fullt upp hela dagen.
Först var det tvätten, kombinerat med springa-runt-på-stan-och-panikhandla. Jag hade bara en enda Imovane-tablett kvar, så ett besök på apoteket var absolut nödvändigt. Och eftersom jag ännu inte hunnit köpa 50-årspresent till min stödperson som hade öppet hus igår så måste jag ju hitta The Perfect Gift innan det blev dags att ta bussen ut på landet för att överraska henne. Och mitt i allt detta blev syrran och jag vittne till att en tant snubblade över en trottoarkant och föll handlöst och skadade både armen och huvudet. Vi rusade fram och frågade hur det hade gått (jävligt dum fråga när någon ligger och jämrar sig med blod rinnande från tinningen, men vad fan ska man säga?!) men gick därifrån ganska snart eftersom det kom fram mer handlingskraftiga personer som hjälpte henne upp och tillkallade ambulans.
Jag har aldrig varit hemma hos min stödperson förut, så det uppstod allmän förvirring när jag skulle hitta rätt hållplats att ta bussen från, veta var jag skulle kliva av bussen (tack och lov vågade jag be busschauffören om hjälp med detta när jag klev på - så han stannade på rätt hållplats utan att jag ens behövde plinga), hitta rätt hus i den lilla byn (det vore jävligt pinsamt att råka ringa på hos en fullkomlig främling - det hände faktiskt en gång när jag var liten och jag blev fan livrädd). Men när jag väl kom innanför dörren blev jag väl omhändertagen och min stödperson verkade bli väldigt glad över att se mig. Det blev lite jobbigt när det kom mer folk, men jag överlevde.
Klockan sju satt syrran och jag bänkade i De Geerhallen och såg underbara Ola Salo komma in på scenen. Oh my god...jag bara ÄLSKAR den mannen! Syrran sa att mina ögon tindrade och jag tror henne. Det var så underbart...HAN är så underbar! Och att han sjöng "The Worrying Kind" som extranummer var ju en väldigt trevlig bonus. Efteråt såg vi att några änglaskallar stod och hängde framme vid scenen när lokalen började tömmas på folk...och på sätt och vis hade jag velat sälla mig till dem och stå där och vänta på att kanske, kanske få träffa Honom. Men så gick vi därifrån istället. Någon gång vill jag verkligen träffa Ola Salo...men jag tror inte att jag är redo för det än. Det får bli en fråga för framtiden.
Änglar
Jag smet hem en stund på lunchen för att titta till kissen (köpte även med mig ett par burkar morotspuré till henne), men det hade inte inträffat några fler "olyckor" och hon verkade pigg och glad...så jag kunde i lugn och ro återvända till Körsbärsdalen och jobba några timmar till. Och när jag kom hem igen blev det till att skura golven. Det har jag egentligen behövt göra i X antal veckor, men jag har varken haft tid eller ork till det. Det hade jag egentligen inte idag heller - men när det är diarréfläckar på parketten så finns det liksom inga ursäkter i världen för att INTE städa. :P
När städningen väl var avklarad borde jag genast ha satt mig med litteraturen till kandidatuppsatsen. Det är liksom deadline på metod- och teoridelarna vid midnatt! :O Men så fastnade jag på en blogg som jag hittade igår...
Unwanted and wanted. 4:e februari 2013 dog jag, dagen efter min 17 åriga födelsedag som inte firades. Jag berättade för mina föräldrar att jag är homosexuell och kommer lämna Jehovas vittnen. 3 timmar senare var alla mina kläder packade och jag fick ett VISA kort med 2000 kr och en lapp från mamma och pappa att nu var jag död i deras, Jehovas och hela församlingens ögon.
Herregud...jag vill bara ge den här killen en stor kram (och hans föräldrar en stor smäll). Jag blir så berörd och så upprörd av det han skriver. Det är helt ofattbart... Man ska inte behöva vara så stark när man bara är sjutton år. :(
En söt liten skitunge
Varför siktar husdjur alltid in sig på MATTOR när de har diarré?! :S Tur att jag har tvättstugan imorgon förmiddag.
Kissen gnällde en himla massa inatt, men jag trodde att det var vanligt nu-har-du-sovit-några-timmar-så-nu-får-du-faktiskt-gå-upp-matte-gnäll. Dessutom var jag för trött och för Imovane-hög för att det skulle vara särskilt lämpligt att försöka ställa sig upp.
Men när klockan ringde imorse och jag gick upp blev jag varse vad som varit felet under natten. Små äckliga högar och pölar lite här och där på mattor och golv. Så jag prioriterade bort duschen och ägnade morgonen åt att städa upp efter den lilla damen jag bor ihop med. Hon rullade runt på mattorna (de som fortfarande var rena) och strök sig emot mig och verkade allmänt nöjd och glad...så jag tror/hoppas inte att det är någon fara med henne. Men lite orolig blir man såklart.
Ska köpa morotspuré sedan. Stackars lilla gumman...
