Som befarat beräknat fick jag jobba ända till tio på kvällen i torsdags. Från sju på morgonen till tio på kvällen. Det börjar likna filminspelningsarbetstider det här... Men mötet på kvällen gick bra i alla fall. Bortsett från att det fanns en hund där som jag självklart fick en allergisk reaktion av. Jag satt och kliade mig i ögonen under större delen av det över två timmar långa mötet, men jag kunde inte komma mig för att be kunden ta ut hunden. Chefen ledde samtalet kring ekonomin och bollade över till mig emellanåt. Det var skönt att känna att det inte var jag som hade huvudansvaret - det var tillräckligt nervöst bara att behöva prata någon gång då och då. Men det var snälla människor vi hade att göra med och jag kände att jag hade ganska bra koll på läget och kunde svara på deras frågor. Så det kändes bra. Men fan vad trött jag blev!! När chefen äntligen släppte av mig utanför mitt hus vid tiotiden på kvällen var jag typ nära döden. Jag stapplade in och kraschlandade på sängen. Hade tänkt blogga, men det orkade jag bara inte.

 

Och medan jag varit borta och arbetat ihjäl mig hade jag tydligen fått ett brev. Från Arbetsförnedringen.

 

 

Igår blev det sovmorgon. Jag var inte på jobbet förrän kvart i nio! Men jag kände mig ändå som en zombie större delen av dagen. Inte världens bästa förutsättningar för att tillbringa kvällen med att skriva färdigt en roman som jag måste lämna in på skrivarkursen senast vid midnatt. Men jag hade min egen personliga hejarklack med mig via mobilen, i form av syrran och Fobisk. Och några minuter i tolv hade jag faktiskt lyckats plita ihop en halvdan text. Jag var absolut inte nöjd, men det fick duga så länge. Jag får vidareutveckla romanen, speciellt slutet, vid något annat tillfälle. Det viktiga nu var att jag fick in texten i tid. För annars tror jag inte att man kan bli mer än godkänd. Och jag strävar ju som bekant alltid mot toppen när det gäller studieresultat.