Jag hade tänkt shoppa idag efter kursdagens slut. Det var alltså min tanke imorse, när jag gick Drottninggatan fram och det var sådär lite lagom mycket folk på stan. Men jag ändrade mig förstås på hemvägen, när det var eftermiddagsrusning och jag blev helt stirrig och bara ville hem till hotellet så snabbt som möjligt.

 

Jag kan ju dock vara en rätt envis jävel ibland, så jag gick i alla fall in i en affär för att titta på en klänning jag spanat in på en av dockorna i skyltfönstret. Tack och lov visade sig klänningen ha en skitful dragkedja i ryggen, så jag behövde inte gå igenom alla dessa jobbiga moment med provrum och kassakö och annat som blir extra känsligt när jag är sådär stirrig och uppstressad. Så jag bara hängde tillbaka klänningen och gick ut på gatan igen och skyndade hem till hotellet.

 

Och jag har suttit här på rummet ända sedan dess. Jag är skittrött och det ska bli riktigt skönt att få åka hem till Norrköping imorgon. Ändå ligger ångesten på lur i maggropen. Varför det? Jag har ju haft en superfin vecka och jag är verkligen nöjd med min vistelse i Stockholm. Men men...ångesten är ju sällan logisk - den bara finns där. Men jag får väl ta en Imovane och gå och lägga mig sedan, så blir det nog bra.

 

Jag hade förresten en hemsk mardröm inatt! Jag drömde att en läkare sa till mig att jag inte kommer att få några fler Imovane-tabletter utskrivna nu. Hon sa att jag börjar bli beroende och att det är hennes skyldighet att sätta stopp för det. Shit, vad upprörd jag blev! Tur att det bara var en dröm. Men det är något som jag är rädd för, varenda gång jag ska förnya receptet. Tänk om det kommer en dag när psyk faktiskt säger nej?! Hemska tanke...