På väg hem från jobbet fick jag syn på två flickor som stod och delade ut flyers. Och i normala fall går jag långa omvägar runt dylika personer. Men jag tyckte att de såg sympatiska ut, och utifrån deras klädstil drog jag (ytterst fördomsfullt) slutsatsen att deras flyers inte innehöll någon propaganda om vare sig gud eller invandring eller något annat som äckliga fanatiker brukar vilja sprida sina åsikter om. Så jag klev fram och log och sa hej, och en av de trevliga flickorna gav mig en inbjudan från Ung Vänster om självförsvarsträning för tjejer. Jag vek omsorgsfullt ihop lappen och lade den i min väska...och konstaterade att det kan vara bra med lite fördomar ibland. Dessutom kände jag mig jävligt duktig som faktiskt agerade lite kontaktsökande på stan för en gångs skull. :)

 

I kassakön på Ica var det en gubbe som trängde sig före mig. Och jag kände hur varenda nerv började spraka av irritation och om jag varit lite modigare skulle jag nog ha sagt något - nu stod jag mest och blängde på honom under lugg. Men jag är faktiskt glad att jag inte sa något. För när jag studerade honom lite närmare insåg jag att han hade tattiga kläder och luktade illa och troligen inte hade alla hästar hemma i stallet om man säger så. Han verkade ängslig och kassörskan hade ett väldigt mjukt tonfall när hon pratade med honom. Och irritationen försvann omedelbart, som om någon slagit av strömmen. Vad gör det att den där mannen går före mig i kassakön på Ica? Jag vet att jag går före honom i livets alla andra köer. Och den tanken gör mig nästan lite sorgsen...att det finns människor som faller mellan stolarna i samhället, som liksom har hamnat utanför - och troligen alltid kommer att stanna utanför. Hur blir det så?