50-årskalas och Ola Salo-konsert
Det blev visst inget inlägg igår. Jag hade liksom fullt upp hela dagen.
Först var det tvätten, kombinerat med springa-runt-på-stan-och-panikhandla. Jag hade bara en enda Imovane-tablett kvar, så ett besök på apoteket var absolut nödvändigt. Och eftersom jag ännu inte hunnit köpa 50-årspresent till min stödperson som hade öppet hus igår så måste jag ju hitta The Perfect Gift innan det blev dags att ta bussen ut på landet för att överraska henne. Och mitt i allt detta blev syrran och jag vittne till att en tant snubblade över en trottoarkant och föll handlöst och skadade både armen och huvudet. Vi rusade fram och frågade hur det hade gått (jävligt dum fråga när någon ligger och jämrar sig med blod rinnande från tinningen, men vad fan ska man säga?!) men gick därifrån ganska snart eftersom det kom fram mer handlingskraftiga personer som hjälpte henne upp och tillkallade ambulans.
Jag har aldrig varit hemma hos min stödperson förut, så det uppstod allmän förvirring när jag skulle hitta rätt hållplats att ta bussen från, veta var jag skulle kliva av bussen (tack och lov vågade jag be busschauffören om hjälp med detta när jag klev på - så han stannade på rätt hållplats utan att jag ens behövde plinga), hitta rätt hus i den lilla byn (det vore jävligt pinsamt att råka ringa på hos en fullkomlig främling - det hände faktiskt en gång när jag var liten och jag blev fan livrädd). Men när jag väl kom innanför dörren blev jag väl omhändertagen och min stödperson verkade bli väldigt glad över att se mig. Det blev lite jobbigt när det kom mer folk, men jag överlevde.
Klockan sju satt syrran och jag bänkade i De Geerhallen och såg underbara Ola Salo komma in på scenen. Oh my god...jag bara ÄLSKAR den mannen! Syrran sa att mina ögon tindrade och jag tror henne. Det var så underbart...HAN är så underbar! Och att han sjöng "The Worrying Kind" som extranummer var ju en väldigt trevlig bonus. Efteråt såg vi att några änglaskallar stod och hängde framme vid scenen när lokalen började tömmas på folk...och på sätt och vis hade jag velat sälla mig till dem och stå där och vänta på att kanske, kanske få träffa Honom. Men så gick vi därifrån istället. Någon gång vill jag verkligen träffa Ola Salo...men jag tror inte att jag är redo för det än. Det får bli en fråga för framtiden.
Kommentarer
Trackback