Dags att sova - klockan är ju över åtta!
Det har varit en lång vecka med massor att göra hela dagarna och jag är så himla trött. :tired: Så nu läser vi en godnattsaga och går och lägger oss...
Barndomsnostalgi. Barnprogrammen var bättre på 90-talet. Det var de faktiskt.
Modiga Malin
Nu har det väl slagit över alldeles. :O
Fyra av mina kollegor var ute på stan, det var bara jag och en till kvar på kontoret. Innan de gick bad en av dem mig att ta hand om en kund som kanske skulle komma medan de var borta. Hon förklarade vad jag skulle göra och jag lyssnade uppmärksamt. Visst blev jag lite rädd, men mest förväntansfull. Och stolt över att det var mig och inte den andra kollegan hon vände sig till i första hand.
När det sedan ringde på porttelefonen, skyndade jag mig att svara och sedan gå till dörren för att öppna. Jag ville inte riskera att min kollega hann före, det här var ju "mitt" uppdrag. Och det kändes riktigt roligt. Nervöst förstås, men spännande.
Om det inte var så grått och regnigt idag, kunde man ju tro att jag fått solsting. :P
Fyra av mina kollegor var ute på stan, det var bara jag och en till kvar på kontoret. Innan de gick bad en av dem mig att ta hand om en kund som kanske skulle komma medan de var borta. Hon förklarade vad jag skulle göra och jag lyssnade uppmärksamt. Visst blev jag lite rädd, men mest förväntansfull. Och stolt över att det var mig och inte den andra kollegan hon vände sig till i första hand.
När det sedan ringde på porttelefonen, skyndade jag mig att svara och sedan gå till dörren för att öppna. Jag ville inte riskera att min kollega hann före, det här var ju "mitt" uppdrag. Och det kändes riktigt roligt. Nervöst förstås, men spännande.
Om det inte var så grått och regnigt idag, kunde man ju tro att jag fått solsting. :P
Nu ska vi ut och åka!
Om några veckor ska syrran och jag åka på bussresa (vad pensionärsaktigt det låter!) och idag var jag och hämtade ut biljetterna. :) Ångestmonstret ville hindra mig. Det fick mig att stå utanför och vela en stund och när jag väl kämpat mig in i receptionen fick det mig att stirra och svamla innan jag kunde framföra mitt ärende. Men vad stolt jag kände mig när jag gick därifrån! Sjöblöt under armarna visserligen, men med två bussbiljetter i plånboken. :thumbup:
Den årliga prövningen
Igår kväll var det dags för kissens årliga vaccination. Jag var så nervös för det, men det gick riktigt bra. :thumbup: Det tog säkert bara tio minuter att få in henne i buren, och hon förlät mig nästan genast efteråt. Hon gnällde lite, men blev inte hysterisk. Själv var jag relativt lugn, tills bilen (mammas sambo skjutsade oss) svängde in på veterinärens parkering. Då satte min ångest igång (som om det inte räckte med den storögda kissen som låg alldeles stel i ett hörn av buren).
Men på något sätt gick jag in på kliniken själv, förklarade lugnt att min lilla kisse väntade ute i bilen och att vi var där för vaccinationen. Jag fick fram både vaccinationskort, försäkringsnummer och plånbok utan att darra eller fumla. Jag hämtade kissen och tog in henne i ett ledigt rum. Jag småpratade med sköterskan och jollrade med kissen. Och plötsligt var det över och vi fick åka hem igen.
Utifrån sett tror jag faktiskt att jag betedde mig helt normalt. Trots att ångesten stockade sig i halsen. Det var annat än förra året det, när min ångest var så uppenbar att sköterskan frågade om jag ville vänta utanför medan hon gav kissen sprutan...
Men på något sätt gick jag in på kliniken själv, förklarade lugnt att min lilla kisse väntade ute i bilen och att vi var där för vaccinationen. Jag fick fram både vaccinationskort, försäkringsnummer och plånbok utan att darra eller fumla. Jag hämtade kissen och tog in henne i ett ledigt rum. Jag småpratade med sköterskan och jollrade med kissen. Och plötsligt var det över och vi fick åka hem igen.
Utifrån sett tror jag faktiskt att jag betedde mig helt normalt. Trots att ångesten stockade sig i halsen. Det var annat än förra året det, när min ångest var så uppenbar att sköterskan frågade om jag ville vänta utanför medan hon gav kissen sprutan...
Telefonkaos
Det ringde på porttelefonen för en stund sedan, och jag kände mig manad att svara eftersom hälften av kontorets invånare var ute på stan och lunchade. Det visade sig vara två personer som skulle träffa just två av dem som var ute. Och då blev jag ju förstås osäker och visste inte hur jag skulle göra (att en av besökarna var den vackraste tjej man kan tänka sig gjorde ju inte direkt saken lättare). Blev stående villrådig i hallen efter att jag släppt in dem. Och när jag insåg att jag inte skulle kunna reda ut situationen själv, sprang jag in till en kollega, som lugnt sa att jag skulle be dem sitta ner i köket så länge. Så då gjorde jag det. Jag borde väl antagligen ha erbjudit dem kaffe eller något, men jag kände mig så förlägen och kunde inte fort nog skynda tillbaka till mitt arbetsrum.
Och innan jag hunnit lugna ner mig (det har jag förresten fortfarande inte gjort) ringde det på porttelefonen IGEN. Ännu en vacker tjej som skulle träffa chefen. Och i min stirriga förvirring hade jag missat att han kommit tillbaka till kontoret efter lunchen, så jag sa att han inte var inne...men strax därefter såg jag att han satt i sitt rum, så det var väl ingen skada skedd. Men det kändes så himla dumt att jag vimsade till det sådär. Herregud, vi är bara sex personer som jobbar här - det borde vara ganska enkelt att hålla reda på vilka som är inne och vilka som är ute.
Och som om inte detta vore nog! Det ringde på en kollegas telefon, men hon var på toaletten så samtalet kopplades vidare till växeln (så att det började ringa på allas telefoner). Och jag svarade. Det var en mycket trevlig man som klart och tydligt talade om vad han hette och varifrån han ringde. Men när jag skulle vidarebefordra detta till min kollega kunde jag bara ge henne förnamnet och telefonnumret (som jag kladdat ner under samtalet). Resten var som bortfluget.
Usch och fy och blä. Nu hoppas jag verkligen att jag slipper svara i telefon fler gånger idag!
Och innan jag hunnit lugna ner mig (det har jag förresten fortfarande inte gjort) ringde det på porttelefonen IGEN. Ännu en vacker tjej som skulle träffa chefen. Och i min stirriga förvirring hade jag missat att han kommit tillbaka till kontoret efter lunchen, så jag sa att han inte var inne...men strax därefter såg jag att han satt i sitt rum, så det var väl ingen skada skedd. Men det kändes så himla dumt att jag vimsade till det sådär. Herregud, vi är bara sex personer som jobbar här - det borde vara ganska enkelt att hålla reda på vilka som är inne och vilka som är ute.
Och som om inte detta vore nog! Det ringde på en kollegas telefon, men hon var på toaletten så samtalet kopplades vidare till växeln (så att det började ringa på allas telefoner). Och jag svarade. Det var en mycket trevlig man som klart och tydligt talade om vad han hette och varifrån han ringde. Men när jag skulle vidarebefordra detta till min kollega kunde jag bara ge henne förnamnet och telefonnumret (som jag kladdat ner under samtalet). Resten var som bortfluget.
Usch och fy och blä. Nu hoppas jag verkligen att jag slipper svara i telefon fler gånger idag!
Psykopatmagneten Malin
Detta skrevs nu ikväll, av en kille jag skickat neutrala hi-how-are-you-doing-fine-thanks-and-you?-meddelanden med i ett par veckor. Jag har inte svarat på detta meddelande. Vad fan ska jag skriva liksom?! :bigeyes:
Det här är absolut inte första gången någon blir besatt av mig. Så man kan ju tycka att jag borde lärt mig hantera det vid det här laget...men, nej. Jag blir helt stirrig. Riktigt rädd, faktiskt.
Och jag börjar undra - vad är det för FEL på mig?! Varför varför VARFÖR drar jag till mig såna här människor? Det är som om jag hade en psykopatmagnet inom mig... Kombinerat med en killmagnet. För av någon anledning drar jag ju även till mig killar. Och när jag har riktigt mycket otur (som ikväll) samverkar de båda magneterna och drar till sig psykopatkillar...
Åååh, jag vill inte! Låt mig vara ifred, för helvete! :(
Virrhöna
Jag har känt mig väldigt yr och konstig idag...det gör jag förresten fortfarande. :S
Trodde att det kanske kunde vara värmen (det har ju varit över 30 grader!)...men det visade sig vara något annat. Nyss upptäckte jag nämligen att jag glömde ta mina mediciner imorse! :O Varenda en. Shit, liksom. Inte konstigt att jag har mått så underligt idag.
Jag tog dem nu på kvällen istället. Hoppas att det "jämnar ut sig"...
Trodde att det kanske kunde vara värmen (det har ju varit över 30 grader!)...men det visade sig vara något annat. Nyss upptäckte jag nämligen att jag glömde ta mina mediciner imorse! :O Varenda en. Shit, liksom. Inte konstigt att jag har mått så underligt idag.
Jag tog dem nu på kvällen istället. Hoppas att det "jämnar ut sig"...
Eufori!
Loreen - Sveriges femte vinnare av Eurovision Song Contest. (Foto: Jessica Gow / Scanpix)
Inatt upptäckte jag att det bor en liten patriot inom mig. Det hade jag faktiskt ingen aning om innan. :P Men hon vann ju! Sverige vann! Herregud, vi vann faktiskt. :D
Det har jag aldrig upplevt förut. För förra gången der hände satt syrran och jag och spelade Super Mario istället för att titta på "den där tråkiga tävlingen". ;) Och gångerna innan dess var jag ju inte ens född...ja, förutom 1991 då, men då var jag väl för liten för det har jag inget minne av (och tur är väl det, med tanke på vem som representerade Sverige då).
Lönehelgsshopping
Shoppa i centrum lördagen efter lön. Hur tänkte jag där?! :bigeyes: Det var ju sjukt äckligt mycket folk där. Och jag reagerade därefter. Ytlig andning, blicken sänkt, naglarna in i handflatorna. "ANDAS!" beordrade expediten på Åhléns, när jag kom till kassan och dragkedjan på min väska gick sönder och bankkortet inte fungerade och paniken bara steg och steg. Jag försökte lyda henne. Det gick sådär. Men jag stannade kvar i alla fall. Jag flydde inte, som Ångestmonstret vrålade åt mig att göra under större delen av shoppingrundan. Jag gick in i flera affärer, och handlade till och med några saker...
Ch-ch ch-ch ch-ch cherry bomb-trosor, massor av footies (eftersom läkaren sagt att det inte får komma sol på ärret), Taylors live-skiva (som faktiskt var billigare i butik än på nätet), och så några böcker...man kan aldrig få för många böcker. ;)
Ch-ch ch-ch ch-ch cherry bomb-trosor, massor av footies (eftersom läkaren sagt att det inte får komma sol på ärret), Taylors live-skiva (som faktiskt var billigare i butik än på nätet), och så några böcker...man kan aldrig få för många böcker. ;)
Hej då, Katitzi...välkommen, Taylor!
Uppsatsen i litteraturvetenskap är klar nu. Tror jag. Har bett syrran läsa igenom den, och om hon tycker den är okej är jag nog redo att skicka in den sedan. :thumbup:
Vad det känns skönt att vara av med den! Nu ska jag bara lämna respons på en kurskamrats uppsats - sedan är jag LEDIG! Ledig från studier i alla fall. :P
För att fira detta gjorde jag en beställning igår kväll...
Jag tänkte beställa DVDn från den senaste turnén också, men tänkte att jag kanske borde vänta lite med det tills den går ner i pris...likadant resonerade jag när det gäller Breaking Dawn-specialboxen. Jag är liksom fortfarande fast i fattigtänket. Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vänjer mig vid att faktiskt ha pengar. Bäst jag går en shoppingrunda på stan idag, och övar mig lite... ;)
Vad det känns skönt att vara av med den! Nu ska jag bara lämna respons på en kurskamrats uppsats - sedan är jag LEDIG! Ledig från studier i alla fall. :P
För att fira detta gjorde jag en beställning igår kväll...
Jag tänkte beställa DVDn från den senaste turnén också, men tänkte att jag kanske borde vänta lite med det tills den går ner i pris...likadant resonerade jag när det gäller Breaking Dawn-specialboxen. Jag är liksom fortfarande fast i fattigtänket. Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vänjer mig vid att faktiskt ha pengar. Bäst jag går en shoppingrunda på stan idag, och övar mig lite... ;)
Storslagna planer för fredagkvällen
Det är den 25e, det är fredagkväll och det är över 25 grader varmt ute. Och vad gör jag? Sätter in nästan hälften av lönen på sparkontot, duschar och byter om till nattlinne och sätter mig vid datorn för att skriva litteraturanalys. Jag antar att det inte riktigt är vad den stora massan ägnar sig åt ikväll...? ;)
Not my piece of cake.
Håll ögonen öppna
Sänder en tanke till syrran, som suttit och arbetat med sitt kandidatprojekt hela natten och nu har en lång dag på universitetet framför sig...
Själv sitter jag på jobbet och ska just börja bokföra innehållet i en sliten gammal pärm med ordet HEMLIG på framsidan. :P
Själv sitter jag på jobbet och ska just börja bokföra innehållet i en sliten gammal pärm med ordet HEMLIG på framsidan. :P
Häxattack och pengaregn
Idag blev jag utsatt för en häxattack. :S Det var inte Häxan från Karmanjaka, det var en annan. Hon ringde - på mitt direktnummer - och sa bland annat att jag skulle säga till min chef att hennes chef är mycket missnöjd med hur vi hanterat det uppdrag de gett oss. :bigeyes: Jag tyckte det kändes väldigt obehagligt - det tog säkert en timme innan jag slutade skaka.
Och jag började självklart fundera över min egen roll i det hela. Har jag gjort något fel? Kunde jag agerat annorlunda? Men chefen klandrade inte mig. Han skrev ett långt mejl till The Boss i det där företaget och förklarade situationen. Han avslutade med att påpeka att det som inträffat inte beror på oss, utan på bristande rutiner hos dem.
Och han har rätt. För den som upprättat den löpande bokföringen (det var häxan som ringde) kan liksom inte ens skilja mellan debet och kredit...och det är långt ifrån det enda problemet med det här uppdraget...så det har verkligen inte varit lätt för mig att upprätta ett bokslut, ännu mindre att göra det så snabbt som de hade önskat.
Chefen förstår nog att jag är en ängslig natur, eftersom han visade mig mejlet och verkligen poängterade för mig att inget av det inträffade är mitt fel. Och jag ville bara krama honom...men det gjorde jag förstås inte. Men jag hoppas att han förstod att jag blev glad i alla fall. Det känns så himla tryggt att han alltid håller mig om ryggen på det här sättet, att han ställer sig på min sida mot bråkande kunder och sätter ner foten riktigt ordentligt. :thumbup:
By the way...jag fick min första lönespec idag. Och insåg att jag kommer bli rik imorgon. :D Det känns jättehäftigt. Men var sjutton ska jag göra av alla dessa pengar?! Kommer aldrig kunna spendera så mycket ju. Dagens I-landsproblem... ;)
En bra födelsedag
Idag har jag fått en fallskärmsblomma av mina arbetskamrater, skakat hand med en miljonär och blivit bjuden på fika/efterrätt inte mindre än fyra gånger. Helt okej födelsedag. :thumbup:
När det blev dags för förmiddagsfika på jobbet blev jag nervös. Jag tänkte att nu kommer de uppvakta mig. Men det gjorde de inte. Och inte på lunchen heller. Och jag kände en blandning av lättnad och nedstämdhet. Visste de inte om att jag fyllde år? Visste de om det men struntade i det? Hade de vetat om det men glömt bort det? :S Någon timme innan jag skulle gå hem kom två pensionärer (varav åtminstone en var miljonär) till kontoret för att hämta bokslut och träffa chefen och lite sånt där. Chefen verkade stirrig typ hela dagen inför detta, han hade klätt upp sig i kostym och var noga med att instruera om vilket fikabröd som skulle köpas inför detta kundmöte. Jag trodde bara det var chefen och kunderna som skulle fika, men vi andra skulle också vara med. Och när vi satt där runt bordet tillsammans med de rika pensionärerna - DÅ blev jag uppvaktad. Jag som varit rädd för att hamna i centrum tillsammans med kollegorna...men nu var det dessutom två viktiga kunder närvarande! Det var rätt uppstressande. Men jag log och var glad och trevlig. Och jag kände mig väldigt rörd.
På kvällen blev jag uppvaktad av familjen. Himla mysig avslutning på en bra födelsedag. :)
Åren går så fort
Idag fyller jag år. Tjugofyra år, närmare bestämt. Hur kunde jag bli så gammal så fort?! Vart har alla år tagit vägen...
Jag ser rött!
Ikväll har jag suttit i en skum källartrapp på universitetet och målat naglarna röda och svarta. Också en himla normal sysselsättning. :P Men det hade faktiskt ett syfte, jag hjälpte syrran med hennes kandidatprojekt.
Idag fick jag förresten mens igen...när vi ändå pratar om färgen röd. ;) Det är bara några dagar sedan den slutade sist. Och som ni kanske märkte var jag lite PMS-ig i slutet av förra veckan...och idag började blodbadet som sagt igen. Helt sjukt. Vad är det för fel på min menscykel?! :S
De kliver på mig igen
Jag handlade på vägen hem från jobbet. Framför mig i kön stod två tjejer, och det kom en till bakom och jag insåg att de var i sällskap. Och jag kände mig jättedum som stod där emellan dem och jag tänkte att hon borde få gå före mig och stå med sina kompisar, de skulle ju typ bara köpa en sak var. Men innan jag hann säga det sa en av tjejerna framför mig att "du kan stå här med oss". Och då blev jag så...jag vet inte, frustrerad kanske. Jävla snorungar! tänkte jag, och alla mina goda intentioner var som bortblåsta. Men jag presterade en leendeliknande grimas och sa "javisst" och sedan stod jag där bakom dem och var sur och ville gå till en annan kassa men det vågade jag av någon anledning inte så jag stod kvar och blängde på deras ryggar.
Och när jag kom hem satt ett kuvert fastkilat i brevinkastet. Åh nej, inte en räkning! tänkte jag. Men jag skulle faktiskt ha föredragit räkningar, för det visade sig vara ett brev från Arbetsförnedringen. De jävlarna, jag trodde verkligen att jag skulle få vara ifred från dem nu. Men nähädå, de vill (läs KRÄVER) att jag senast den tionde varje månad redovisar vilka jobb jag sökt och annat jag gjort för att få en ny anställning.
"Malin har en anställning på 60% på en revisionsbyrå där hon jobbar med redovisning och revision. Förhoppningen är att denna anställning skall utökas framöver. Söker övrig tid aktivt arbete parallellt med studier. Söker jobb på egen hand med stöd av de aktiviteter som Arbetsförmedlingen erbjuder."
Alltså...jag har nog aldrig varit så omotiverad som nu att söka jobb. Jag HAR ju ett jobb, ett alldeles fantastiskt jobb! Och jag vill bara få stanna kvar där...jag vill inte ut i den stora otäcka jobbsökardjungeln och utsättas för alla rovdjur (okej, rekryterare) som härjar där. Jag är trygg i Körsbärsdalen. Jag vill vara där och ingen annanstans.
Och vad menar de förresten med "övrig tid"? Hittills har jag fått jobba heltid, och jag pluggar med en studietakt på 50 %...det finns fan ingen "övrig tid"! Vågar man upplysa handläggaren om detta, eller blir det lynchning då...?
Och när jag kom hem satt ett kuvert fastkilat i brevinkastet. Åh nej, inte en räkning! tänkte jag. Men jag skulle faktiskt ha föredragit räkningar, för det visade sig vara ett brev från Arbetsförnedringen. De jävlarna, jag trodde verkligen att jag skulle få vara ifred från dem nu. Men nähädå, de vill (läs KRÄVER) att jag senast den tionde varje månad redovisar vilka jobb jag sökt och annat jag gjort för att få en ny anställning.
"Malin har en anställning på 60% på en revisionsbyrå där hon jobbar med redovisning och revision. Förhoppningen är att denna anställning skall utökas framöver. Söker övrig tid aktivt arbete parallellt med studier. Söker jobb på egen hand med stöd av de aktiviteter som Arbetsförmedlingen erbjuder."
Alltså...jag har nog aldrig varit så omotiverad som nu att söka jobb. Jag HAR ju ett jobb, ett alldeles fantastiskt jobb! Och jag vill bara få stanna kvar där...jag vill inte ut i den stora otäcka jobbsökardjungeln och utsättas för alla rovdjur (okej, rekryterare) som härjar där. Jag är trygg i Körsbärsdalen. Jag vill vara där och ingen annanstans.
Och vad menar de förresten med "övrig tid"? Hittills har jag fått jobba heltid, och jag pluggar med en studietakt på 50 %...det finns fan ingen "övrig tid"! Vågar man upplysa handläggaren om detta, eller blir det lynchning då...?
Kalasdag med komplikationer
Det har varit en lååång dag idag...
Jag skulle åka med bussen från stan vid åttatiden imorse. Som vanligt var jag ute i extremt god tid - och tur var väl det, för när jag skulle låsa dörren upptäckte jag att nycklarna och händerna (och typ allt innehåll i väskan) var BLÅTT eftersom en bläckpenna hade gått sönder... :O I förvirringen som uppstod när jag skulle fixa till det ställde jag ifrån mig en påse som jag skulle ha med mig i hallen. Och jag hade hunnit gå typ en tredjedel av vägen till resecentrum innan jag reagerade på att det var himla tomt i händerna... Och då var det bara att skynda tillbaka hem igen, hämta påsen och springa nerför större delen av Drottninggatan. Det var säkert en rätt underhållande syn, för dem som såg det. Själv tyckte jag mest det var pinsamt (tack och lov var det inte så mycket folk ute...mest alkisar och hundägare och joggare). Och det var jobbigt för min stackars fot. Och när jag väl kom fram till resecentrum blev jag tvungen att använda inhalatorn, för språngmarchen hade ju satt igång min ansträngningsastma. :S Det är också en sak jag tycker är himla jobbig att göra offentligt - att inhalera. Jag undviker det helst. Men imorse blev jag helt enkelt tvungen.
Väl ombord på bussen blev jag uppraggad av en kille (varför är det bara KILLAR som stöter på mig?!) som varit på fest och nu var på väg hem för att äta frukost och sedan gå och lägga sig. Han ville veta vad jag hette och om jag bodde själv och vart jag var på väg och om jag kanske skulle gå av på samma hållplats som honom och bla bla bla... :| Ångestmonstret blev helt hysteriskt. Jag hade sett fram emot en lugn busstur utan annat sällskap än mp3-musiken. Men nu satt jag hela tiden på helspänn och var väldigt medveten om att han satt där till vänster om mig och jag bara väntade på att han skulle säga något, vad skulle jag svara då, kunde jag kanske låtsas somna, nej det går inte för jag måste ha ögonen på vägen för annars mår jag illa... Det var verkligen skönt när han gick av. Och sedan var det inte många hållplatser kvar tills jag själv skulle gå av.
Men då dök nästa bekymmer upp. Det var inte en jävel på torget i Finspång (förutom en och annan alkis) och morfar hade inte kommit än (han skulle komma och hämta mig där). I och för sig skönt att vara själv en stund efter bussresan...men när det väl dök upp en människa, vem var det då?! Det jävla psykstörda äcklet som antastade mig den där hemska kvällen när jag var 16... :bigeyes: Jag tror i alla fall att det var han. Men han var rätt långt bort, och jag hade ingen lust att gå närmare för att försäkra mig om det, utan jag smet in bakom grillrestaurangen och stod där och darrade och kikade fram och tog upp mobilen och ringde till mormor. Inte för att hon hade kunnat göra någonting, men det kändes ändå lite tryggare att hon "fanns där". Och sedan dröjde det inte länge innan morfar kom och när jag väl var i säkerhet i bilen kändes det mycket bättre.
Och sedan har det varit förberedelser...och så själva kalaset. Morfar och jag lagade maten och serverade och det gick riktigt bra. :thumbup: Det befarade bråket kom inte...bara lite småprovokationer, men det urartade inte (i alla fall inte så länge jag var kvar). Jag blev arg på mig själv för att jag tyckte det var lite obehagligt att öppna paket inför allihop och att gå runt och samla in och dela ut assietter och liknande...det är ju liksom bara släkten, det är människor jag har känt i hela mitt liv! Varför skulle det vara farligt?! Dumma Ångestmonstret...
På det stora hela är jag dock nöjd med dagen. Men faaan, vad trött jag är nu... :tired: Sängen nästa, tror jag.
Morfars och min födelsedagstårta.
Äppelblommor är vackra...och man kan ju alltid låtsas att det är körsbärsblommor. ;)
Jag skulle åka med bussen från stan vid åttatiden imorse. Som vanligt var jag ute i extremt god tid - och tur var väl det, för när jag skulle låsa dörren upptäckte jag att nycklarna och händerna (och typ allt innehåll i väskan) var BLÅTT eftersom en bläckpenna hade gått sönder... :O I förvirringen som uppstod när jag skulle fixa till det ställde jag ifrån mig en påse som jag skulle ha med mig i hallen. Och jag hade hunnit gå typ en tredjedel av vägen till resecentrum innan jag reagerade på att det var himla tomt i händerna... Och då var det bara att skynda tillbaka hem igen, hämta påsen och springa nerför större delen av Drottninggatan. Det var säkert en rätt underhållande syn, för dem som såg det. Själv tyckte jag mest det var pinsamt (tack och lov var det inte så mycket folk ute...mest alkisar och hundägare och joggare). Och det var jobbigt för min stackars fot. Och när jag väl kom fram till resecentrum blev jag tvungen att använda inhalatorn, för språngmarchen hade ju satt igång min ansträngningsastma. :S Det är också en sak jag tycker är himla jobbig att göra offentligt - att inhalera. Jag undviker det helst. Men imorse blev jag helt enkelt tvungen.
Väl ombord på bussen blev jag uppraggad av en kille (varför är det bara KILLAR som stöter på mig?!) som varit på fest och nu var på väg hem för att äta frukost och sedan gå och lägga sig. Han ville veta vad jag hette och om jag bodde själv och vart jag var på väg och om jag kanske skulle gå av på samma hållplats som honom och bla bla bla... :| Ångestmonstret blev helt hysteriskt. Jag hade sett fram emot en lugn busstur utan annat sällskap än mp3-musiken. Men nu satt jag hela tiden på helspänn och var väldigt medveten om att han satt där till vänster om mig och jag bara väntade på att han skulle säga något, vad skulle jag svara då, kunde jag kanske låtsas somna, nej det går inte för jag måste ha ögonen på vägen för annars mår jag illa... Det var verkligen skönt när han gick av. Och sedan var det inte många hållplatser kvar tills jag själv skulle gå av.
Men då dök nästa bekymmer upp. Det var inte en jävel på torget i Finspång (förutom en och annan alkis) och morfar hade inte kommit än (han skulle komma och hämta mig där). I och för sig skönt att vara själv en stund efter bussresan...men när det väl dök upp en människa, vem var det då?! Det jävla psykstörda äcklet som antastade mig den där hemska kvällen när jag var 16... :bigeyes: Jag tror i alla fall att det var han. Men han var rätt långt bort, och jag hade ingen lust att gå närmare för att försäkra mig om det, utan jag smet in bakom grillrestaurangen och stod där och darrade och kikade fram och tog upp mobilen och ringde till mormor. Inte för att hon hade kunnat göra någonting, men det kändes ändå lite tryggare att hon "fanns där". Och sedan dröjde det inte länge innan morfar kom och när jag väl var i säkerhet i bilen kändes det mycket bättre.
Och sedan har det varit förberedelser...och så själva kalaset. Morfar och jag lagade maten och serverade och det gick riktigt bra. :thumbup: Det befarade bråket kom inte...bara lite småprovokationer, men det urartade inte (i alla fall inte så länge jag var kvar). Jag blev arg på mig själv för att jag tyckte det var lite obehagligt att öppna paket inför allihop och att gå runt och samla in och dela ut assietter och liknande...det är ju liksom bara släkten, det är människor jag har känt i hela mitt liv! Varför skulle det vara farligt?! Dumma Ångestmonstret...
På det stora hela är jag dock nöjd med dagen. Men faaan, vad trött jag är nu... :tired: Sängen nästa, tror jag.
Morfars och min födelsedagstårta.
Äppelblommor är vackra...och man kan ju alltid låtsas att det är körsbärsblommor. ;)
Dagens dåligheter
Aaaaaaj, min stackars fot!! :S
Jag tyckte att det var så fint väder idag, och jag visste att kusin F stod och sålde på Himpan...så jag klämde ner fötterna i trånga tygskor med tunn sula (för det är mina favoritskor) och gick hela vägen dit - och sedan hela vägen hem. Foten är nu röd och svullen och ärret är fulare än någonsin. :( Det kanske inte var världens bästa idé...jag ska nog ta det ganska lugnt resten av dagen.
För övrigt har jag fått reda på att det tydligen blossat upp ett bråk i släkten. Himla trist, speciellt med tanke på att vi alla ska träffas för att ha kalas för mig och morfar imorgon...hoppas att de kan hålla sams då! Jag hatar konflikter. :(
Jag tyckte att det var så fint väder idag, och jag visste att kusin F stod och sålde på Himpan...så jag klämde ner fötterna i trånga tygskor med tunn sula (för det är mina favoritskor) och gick hela vägen dit - och sedan hela vägen hem. Foten är nu röd och svullen och ärret är fulare än någonsin. :( Det kanske inte var världens bästa idé...jag ska nog ta det ganska lugnt resten av dagen.
För övrigt har jag fått reda på att det tydligen blossat upp ett bråk i släkten. Himla trist, speciellt med tanke på att vi alla ska träffas för att ha kalas för mig och morfar imorgon...hoppas att de kan hålla sams då! Jag hatar konflikter. :(
Mycket vill ha mer...
Jag var inne på en av mina favoritsajter nyss - antagning.se... ;) Jag håller ju på och sliter med den förbaskade Katitzi-uppsatsen, så jag behövde lite uppmuntran...och vad kan vara bättre i sammanhanget, än att logga in och räkna sina högskolepoäng - och kunna konstatera att jag efter den här terminen kommer att ha 405 avklarade högskolepoäng. :P Det är helt sjukt. Och ännu sjukare är det att jag tänker FORTSÄTTA plugga i höst. Men inte i sommar. Jag har bestämt mig, slutgiltigt och oåterkalleligt. Jag behöver faktiskt lite ledighet...om nu heltidsarbete som revisorsassistent kan kallas ledighet. ;)
Läggdags för Modell-Malin
Jag känner att min blogg har blivit lite väl emo idag. Bäst att jag inte skriver så mycket mer nu, utan går och lägger mig istället. :tired:
Har ägnat kvällen åt att redigera modellbilder från förra sommaren. Det skulle vara kul med en photo shoot snart igen...om vi nu bortser från trista faktum som att jag inte har tid samt att min vänstra fot pryds av ett fult ärr och fortfarande är för öm för att få plats i någorlunda snygga skor... Så det lär väl dröja innan det blir av. Får nöja mig med förra årets bilder så länge...
Foto: Ninemile
Modell & Redigering: The Worrying Kind
Har ägnat kvällen åt att redigera modellbilder från förra sommaren. Det skulle vara kul med en photo shoot snart igen...om vi nu bortser från trista faktum som att jag inte har tid samt att min vänstra fot pryds av ett fult ärr och fortfarande är för öm för att få plats i någorlunda snygga skor... Så det lär väl dröja innan det blir av. Får nöja mig med förra årets bilder så länge...
Foto: Ninemile
Modell & Redigering: The Worrying Kind
Döden
Ångesten har hållit i sig idag. Den har gått lite upp och ner, men den har alltid funnits där. Och den blev värre under eftermiddagen, när jag fick en påse med fakturor som jag skulle bokföra och det visade sig att det handlade om ett gammalt par där frun hade dött under räkenskapsåret. Det var hemskt med alla fakturor som var ställda till dödsboet...men ännu hemskare med dem som INTE var det, där avsändaren flera månader efter dödsfallet fortfarande inte kände till det. Allra värst var ett glättigt brev från banken till nyår, om vad mycket spännande som kan hända under ett år och undrar vad som händer nästa år bla bla bla...jag ville fan bara gråta när jag läste det! ;( Tänk att vara den här gamla mannen, och över ett halvår efter fruns död få ett sådant brev. :( Och så alla turer kring bouppteckningen och begravningen och alla konton som måste avslutas och avtal som måste skrivas om...jag mådde dåligt, bara av att sitta och gå igenom papperen - och jag kände inte ens den här kvinnan! Hur har den här mannen orkat ta tag i allting?! Jag fattar verkligen inte det.
Min största rädsla
Tyck om mig!
Stanna hos mig!
Lämna mig inte!
Jag fick en sådan fruktansvärd ångest igår kväll efter att jag gått och lagt mig. Hade inte tänkt ta sömntablett igår, men till slut blev jag tvungen. :S Det var inte den förlamande paniken som slår till snabbt och sedan ebbar ut, utan en djupt liggande, sakta förtärande ångest. Och den håller fortfarande i sig.
Jag vet att jag har en tendens att skräckfantisera. Att få en fix idé, som jag bara inte kan släppa. Som ligger och gror tills jag bara måste släppa ut allt det hemska jag tänker. Och när jag väl gör det har det nått orimliga proportioner, som både skrämmer och förargar och sårar den det går ut över.
Jag vet att det är fel av mig, och det leder aldrig till någonting bra. Så den här gången försöker jag verkligen lägga band på mig, jag försöker verkligen få tankarna att stanna inne i huvudet. För de bara förstör om de kommer ut, jag vet ju det. Men det är så himla svårt...
Tyck om mig!
Stanna hos mig!
Lämna mig inte!
Stanna hos mig!
Lämna mig inte!
Jag fick en sådan fruktansvärd ångest igår kväll efter att jag gått och lagt mig. Hade inte tänkt ta sömntablett igår, men till slut blev jag tvungen. :S Det var inte den förlamande paniken som slår till snabbt och sedan ebbar ut, utan en djupt liggande, sakta förtärande ångest. Och den håller fortfarande i sig.
Jag vet att jag har en tendens att skräckfantisera. Att få en fix idé, som jag bara inte kan släppa. Som ligger och gror tills jag bara måste släppa ut allt det hemska jag tänker. Och när jag väl gör det har det nått orimliga proportioner, som både skrämmer och förargar och sårar den det går ut över.
Jag vet att det är fel av mig, och det leder aldrig till någonting bra. Så den här gången försöker jag verkligen lägga band på mig, jag försöker verkligen få tankarna att stanna inne i huvudet. För de bara förstör om de kommer ut, jag vet ju det. Men det är så himla svårt...
Tyck om mig!
Stanna hos mig!
Lämna mig inte!
Katitzi och litteraturvetenskapen
Känns märkligt att ha varit hemma en dag såhär mitt i veckan. Det kommer kännas som måndag imorgon - och sedan blir det ju helg igen. Helknasigt. :P
Har tillbringat större delen av dagen med Katitzi. Och nu börjar äntligen mitt akademiska svammel att likna en uppsats! :thumbup: Men än är den långt ifrån färdig, och jag förstår inte hur jag ska kunna vara redo att skicka in den redan nästa helg. :bigeyes:
Det har gått så himla segt att skriva den här uppsatsen. Dels är jag så jäkla trött när jag kommer hem från jobbet, så jag orkar sällan sätta mig och plugga. :tired: Och dels verkar litteraturvetarna ha bojkottat dessa tretton underbara romaner, för det finns knappt något tidigare akademiskt material att tillgå om dem överhuvudtaget. :S
Och dessutom var jag tvungen att formulera syfte och välja facklitteratur och hela den baletten INNAN jag började skriva. Och det gör att jag känner mig jävligt låst. Jag vill liksom bara få börja skriva och se vad det leder till, man vet aldrig vad som kan dyka upp under arbetets gång...det är ju det som är så spännande med att skriva! :D Men nu måste jag hela tiden gå tillbaka till min grundtanke och fokusera på det som är relevant utifrån den. :( Usch, jag känner nästan för att vara lite rebellisk och ge fan i reglerna och bara köra på...jag menar, syfte kan man ju alltid skriva i slutet, när man vet vad det är för text man arbetat fram. ;)
Tretton självbiografiska romaner som förtjänar mycket mer uppmärksamhet än de fått hittills! Hoppas att jag kan göra dem åtminstone lite rättvisa...
Ännu en märklig dröm
Åååh, jag drömde om Taylor inatt! :D Hon kom till Sverige och hade en liten spelning på en ö i Stockholm (som påminde starkt om den lilla holmen vid Långbryggan i Rättvik) och jag satt längst fram och var helt mållös och bara tittade på henne. Vågade knappt lyfta kameran och ta några bilder av henne. Den sura vaktmästaren från min gymnasieskola var ljudtekniker och stolarna publiken satt på påminde om dem från matsalen i min låg- och mellanstadieskola. I publiken fanns även en kille från min högstadieklass, samt ett antal nynazister. Tydligen kunde Taylor prata svenska (visserligen en ganska knagglig svenska, men ändå) och efter spelningen gick hon runt på ett tivoli (som plötsligt dykt upp på den lilla ön). Jag ville gå fram till henne, men vågade inte. Fobisk, som tydligen också var där, vågade däremot. Han var bra på bollkastning och vann ett litet gosedjur som han gav till Taylor. Sedan frågade han chans på henne à la värsta lågstadiestil, och hon sa ja. Sedan blev hon tvungen att åka därifrån, för hon hade en spelning i Göteborg också. Jag övervägde att åka på den spelningen också, men tyckte att det var för långt bort och åkte hem istället. Jag var nämligen Rowena i Perfect Stranger och hade en hel del trassligheter privat att reda ut. Och där någonstans vaknade jag.
Frestelser för studienarkomanen
Fan också. Nu har jag blivit antagen till ännu en sommarkurs. Och det dräller in välkomstbrev och inloggningsuppgifter, via både mejlen och brevinkastet. Hur ska jag kunna stå emot detta? Hur ska jag kunna låta bli att plugga i sommar?! Tio jäkla veckor utan studier...bara tanken är ju skrämmande! :bigeyes:
Men jag ska försöka härda ut. Tänk vad skönt att faktiskt få vara LEDIG på eftermiddagar och kvällar och helger. Att inte ha en massa inlämningsuppgifter, uppsatser, diskussionsforum och liknande som kräver min tid och energi.
Det är en och en halv vecka kvar tills uppsatsen i litteraturvetenskap ska vara inlämnad. Och sedan ska jag läsa och opponera på en kurskamrats uppsats. Sedan är jag fri från studierna...åtminstone tills höstterminen börjar. ;)
Men jag ska försöka härda ut. Tänk vad skönt att faktiskt få vara LEDIG på eftermiddagar och kvällar och helger. Att inte ha en massa inlämningsuppgifter, uppsatser, diskussionsforum och liknande som kräver min tid och energi.
Det är en och en halv vecka kvar tills uppsatsen i litteraturvetenskap ska vara inlämnad. Och sedan ska jag läsa och opponera på en kurskamrats uppsats. Sedan är jag fri från studierna...åtminstone tills höstterminen börjar. ;)
Invasion!
Shit, vilken puls jag har nu! :O Först ringde jag till veterinären för att boka tid för kissens årliga vaccination. Och det var ju förstås jätteläskigt, men gick ganska bra. :thumbup: Och strax efter jag lagt på, ringde porttelefonen. Och eftersom vi bara är tre personer på kontoret just nu och två av dem sitter på balkongen och äter lunch, kände jag mig manad att svara. Porttelefonen känns relativt ofarlig, jämfört med externa samtal. Men vem var det som stod där nere i porten och ville in, om inte Häxan från Karmanjaka! :bigeyes: Hon lät arg och mitt hjärta stannade nästan, men jag fick fram ett litet "välkommen" och tryckte på portöppningsknappen. Sedan RUSADE jag iväg till köket och ut på balkongen och berättade panikslaget om det överhängande hotet. Och en av mina kollegor (jag är henne evigt tacksam!) reste sig och gick och öppnade, medan jag smet in i mitt arbetsrum. Men Häxan kom inte för att bråka, hon ville bara lämna en kasse med bokföringsmaterial. Ingen fara alltså. Men min puls skenar fortfarande.
Livet är en dans på rosor men det är en dans med svåra steg
Jag fick vara med på kundmötet sedan i alla fall. Chefen kom in i mitt rum och sa att jag skulle följa med. Och så fick jag sitta och förklara för kunden varför jag gjort de bokningar jag gjort. Det var både svårt och stressande, men chefen hjälpte mig och jag tror inte att kunden blev arg i alla fall. Men hon fattade inte alltid vad jag menade och jag visste inte riktigt hur jag skulle förtydliga (detta är liksom en kund som till och med har svårt att skilja mellan debet och kredit)...men det gick rätt hyfsat ändå. Hon fick kopior på mina bokföringsorder, så att hon kunde gå hem och studera dem.
Efteråt kände jag mig helt matt. Men då var det tack och lov inte så lång stund kvar av arbetsdagen, för jag hade en läkartid i Linköping vid 13-tiden...återbesök hos läkaren som opererade mig. Strax innan jag lämnade kontoret kom dock senaste nytt från Häxan från Karmanjaka. Hon fortsatte hävda att balansräkningen som inte balanserar visst balanserar. Jag börjar tro att hon kanske har rätt...eftersom hon är så jäkla ihärdig. Får undersöka det närmare imorgon. Nu är jag TRÖTT!!!
Vadå antiklimax...
Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kundbesöket närmar sig och jag smög nyss in till en kollega och frågade lite smått panikartat om hon hade tänkt vara med på mötet eller om jag ska träffa kunden själv...? Och då sa hon att det inte alls är jag, utan chefen, som ska träffa kunden. Anledningen till att man pratat med mig om mötet är helt enkelt att jag ska vara beredd att svara på frågor, om kunden undrar något om bokslutet som inte chefen kan svara på.
Är jag lättad eller besviken över detta? Både och, tror jag.
Är jag lättad eller besviken över detta? Både och, tror jag.
Belöningar och förberedelser
Wienerbröd är bland det godaste jag vet. Så för att belöna mig själv igår för att jag faktiskt genomförde det läskiga telefonsamtalet, köpte jag några sådana på hemvägen. :thumbup:
Och idag är det kundmöte. Om nästan exakt tre timmar. :bigeyes: Jag blev tvungen att ta sömntablett igår kväll, och idag har jag haft andningssvårigheter hela morgonen. Nu sitter jag på kontoret och förbereder mig, både kunskapsmässigt och känslomässigt. Går igenom bokslutsmaterialet och lyssnar på Taylor...
Balsam för små ängsliga själar.
Och idag är det kundmöte. Om nästan exakt tre timmar. :bigeyes: Jag blev tvungen att ta sömntablett igår kväll, och idag har jag haft andningssvårigheter hela morgonen. Nu sitter jag på kontoret och förbereder mig, både kunskapsmässigt och känslomässigt. Går igenom bokslutsmaterialet och lyssnar på Taylor...
Balsam för små ängsliga själar.
Malin debuterar, Ångestmonstret kreverar
Okej. Nu har jag haft ångest i nästan exakt sex timmar. :S Det är ganska jobbigt. För att inte säga skitjobbigt.
Men det har också varit en väldigt omvälvande morgon och förmiddag...
När jag kom till kontoret imorse låg en lapp från chefen på min stol. En lista över saker som blivit fel i bokslutet jag upprättade förra veckan. Och jag kände mig helt inkompetent och dum i huvudet och tänkte att nu kommer de nog inte vilja ha mig kvar som anställd längre. :(
En av sakerna som behövde ändras krävde att jag ringde till ett försäkringsbolag och bad om några uppgifter. :bigeyes: Efter typ två timmars moget övervägande (okej, ångestfyllt velande) ringde jag faktiskt. Mitt allra första jobbrelaterade samtal! :thumbup: Skitläskigt. Och jag kände mig jättedum, för en förinspelad röst informerade om att de på grund av uppdateringar i sina system endast kunde svara på allmänna frågor just nu, men jag var inte säker på om min fråga var en "allmän fråga" eller inte, så jag dröjde kvar...och fick prata med en visserligen trevlig kvinna som lite trött talade om att hon inte kunde svara på min fråga just nu eftersom de höll på och uppgraderade sina system och hade jag inte hört det förinspelade meddelandet om detta...? Så jag tackade för mig och lade på och kände mig som världens idiot. :S Men det får väl ändå ses som ganska okej, för att vara första gången. :blush:
Och sedan sa chefen att jag borde träffa kunden det handlar om. Och innan jag visste ordet av hade ett kundmöte blivit inbokat i kalendern. :O Jag ska genomföra mitt allra första kundmöte redan IMORGON FÖRMIDDAG!!! :bigeyes:
Förståeligt om Ångestmonstret går bärsärkagång? Jag tycker det. Och jag låter det hållas. Förr eller senare kommer det väl att lugna ner sig. Om inte förr så när jag tar sömntablett ikväll (för det kommer garanterat behövas).
Men det har också varit en väldigt omvälvande morgon och förmiddag...
När jag kom till kontoret imorse låg en lapp från chefen på min stol. En lista över saker som blivit fel i bokslutet jag upprättade förra veckan. Och jag kände mig helt inkompetent och dum i huvudet och tänkte att nu kommer de nog inte vilja ha mig kvar som anställd längre. :(
En av sakerna som behövde ändras krävde att jag ringde till ett försäkringsbolag och bad om några uppgifter. :bigeyes: Efter typ två timmars moget övervägande (okej, ångestfyllt velande) ringde jag faktiskt. Mitt allra första jobbrelaterade samtal! :thumbup: Skitläskigt. Och jag kände mig jättedum, för en förinspelad röst informerade om att de på grund av uppdateringar i sina system endast kunde svara på allmänna frågor just nu, men jag var inte säker på om min fråga var en "allmän fråga" eller inte, så jag dröjde kvar...och fick prata med en visserligen trevlig kvinna som lite trött talade om att hon inte kunde svara på min fråga just nu eftersom de höll på och uppgraderade sina system och hade jag inte hört det förinspelade meddelandet om detta...? Så jag tackade för mig och lade på och kände mig som världens idiot. :S Men det får väl ändå ses som ganska okej, för att vara första gången. :blush:
Och sedan sa chefen att jag borde träffa kunden det handlar om. Och innan jag visste ordet av hade ett kundmöte blivit inbokat i kalendern. :O Jag ska genomföra mitt allra första kundmöte redan IMORGON FÖRMIDDAG!!! :bigeyes:
Förståeligt om Ångestmonstret går bärsärkagång? Jag tycker det. Och jag låter det hållas. Förr eller senare kommer det väl att lugna ner sig. Om inte förr så när jag tar sömntablett ikväll (för det kommer garanterat behövas).
Vad som fungerar och vad som INTE fungerar
Nej! Nej, nej, NEJ!!! Jag tvingades gå i psykodynamisk terapi när jag var 16-17 år och det var SKIT. Det hjälpte inte överhuvudtaget. Och kuratorn jag gick hos var hemsk...jag fick MER ångest av att prata med honom. För det mesta satt vi bara tysta, för han ville att jag skulle "prata fritt ur hjärtat" och det kunde inte jag. Han ställde nästan aldrig några frågor och hans blick kändes väldigt obehaglig. :bigeyes: Så jag är typ mentalt allergisk emot psykodynamisk terapi. Skulle denna plåga nu börja rekommenderas igen?! Fan heller. Fortsätt med KBT!
Visst kan det kännas skönt att bara få komma och prata, utan att få hemläxor och annat som ingår i KBT. Men då vill jag att terapeuten ställer frågor, då vill jag få förslag på konstruktiva lösningar, då vill jag prata om nuet och inte hålla på och rota i barndomen eller det undermedvetna. Och det är KBTare i allmänhet bättre på än de som är skolade inom andra inriktningar.
(OBS! Min personliga erfarenhet. Inget vetenskapligt bevisat.)
Nu är det klippt!
Idag har jag varit och klippt mig. :thumbup: Jag hade inte gjort det sedan i mellandagarna(!) så det var verkligen på tiden. :O Jag har känt mig ful och ovårdad ett bra tag nu, så det känns skönt att jag äntligen gjort något åt det. Jag tycker det är skitjobbigt att gå till frisören, det är därför jag drar ut på det tills jag ser ut som värsta luffaren och mer eller mindre blir tvungen att göra det.
Syrran hade letat på nätet och hittat en salong som verkade jättebra. Så vi traskade dit idag. Tur att hon var med, annars hade jag nog skjutit upp det några veckor till. För jag kände ångesten komma krypande, med sitt JAG-VILL-INTE-mantra. :bigeyes: Ångesten är jävligt lurig, den övertygar mig om att jag inte vill göra det jag tänkt göra. Men egentligen vill jag. Jag har bara lite svårt att skilja på "vill inte" och "vågar inte" ibland.
På salongen var de hur trevliga som helst. Pratsamma och serviceminded och duktiga. Men jag satt ändå stel som en staty och irrade med blicken och kunde inte slappna av. Sådär som jag alltid gör. Jag hatar att jag gör det, men jag måste väl acceptera att det är sådan jag är. Håret blev i alla fall fint och jag kommer absolut att fortsätta gå till den där salongen.
Syrran hade letat på nätet och hittat en salong som verkade jättebra. Så vi traskade dit idag. Tur att hon var med, annars hade jag nog skjutit upp det några veckor till. För jag kände ångesten komma krypande, med sitt JAG-VILL-INTE-mantra. :bigeyes: Ångesten är jävligt lurig, den övertygar mig om att jag inte vill göra det jag tänkt göra. Men egentligen vill jag. Jag har bara lite svårt att skilja på "vill inte" och "vågar inte" ibland.
På salongen var de hur trevliga som helst. Pratsamma och serviceminded och duktiga. Men jag satt ändå stel som en staty och irrade med blicken och kunde inte slappna av. Sådär som jag alltid gör. Jag hatar att jag gör det, men jag måste väl acceptera att det är sådan jag är. Håret blev i alla fall fint och jag kommer absolut att fortsätta gå till den där salongen.
Vad som händer i min hjärna när jag sover
Inatt hade jag en väldigt märklig dröm. Jag gick på universitetet och skulle redovisa ett grupparbete inför klassen - som var min gamla mellanstadieklass. Syrran sprang omkring på någon slags skattjakt i skogen, där det kryllade av dinosaurier som ville äta upp henne. En lärare åkte omkring i en bil i närheten av henne för att kolla så att hon var säker. Jag tyckte inte att det hela var någon bra idé och sa åt henne att komma tillbaka till tryggheten i civilisationen, men hon envisades med att leta lite till eftersom hon behövde pengarna för att kunna betala hyran i sommar. Jag lyckades slippa ifrån redovisningen inför klassen eftersom läraren vi hade var halvdement och trodde att min grupp var klar med framförandet trots att vi bara hunnit visa en kort introduktionsfilm. Istället gick jag till en restaurang, där jag träffade Kissie som snabbt blev min nya BFF. Vi förde en feministisk diskussion om ideal, där vi analyserade och totalsågade Disneys version av Ringaren i Notre Dame. Jag hade råkat boka in två saker precis samtidigt i kalendern - men eftersom jag gick vilse i parken i närheten av där jag bor lyckades jag missa båda två. Syrran talade om vilken väg jag skulle gå, så jag hittade hem. Kissie hade bråttom iväg till Stureplan eftersom klockan närmade sig midnatt, så hon kysste mig inför en massa paparazzis och gav sig iväg från restaurangen - som var en gammal banankartong som jag gjort om till ett Barbie-hus när jag var liten.
Sedan minns jag inte så mycket mer. Men det kanske är lika bra. ;)
Sedan minns jag inte så mycket mer. Men det kanske är lika bra. ;)
Dagens glada nyhet
Dagen började med krigsförklaring
Häxan från Karmanjaka gör nya härjningar i Körsbärsdalen. :S Hon blev skitförbannad för att jag mejlade och påpekade att balansräkningen hon skickat till oss inte balanserar samt att resultatet är helt felaktigt och framförde en stilla undran om hon kanske har någon senare version som vi inte har fått tillgång till än...?
Då bröt helvetet löst. :mad:
Chefen säger att jag inte ska bry mig om den här människan, för "hon är inte riktigt klok". De andra kollegorna säger att jag absolut inte är ensam om att ha gjort henne arg. För hon tar tydligen precis allting man säger till henne, som är den minsta aning kritiskt, som personliga påhopp och förolämpningar. Och reagerar därefter.
Men jag menade ju inget illa. Jag vill bara få tillgång till en korrekt balansräkning (eller åtminstone en översikt över de bokningar som gjorts och som lett till felaktigheterna så att jag har möjlighet att rätta till dem) så att jag kan utföra mitt arbete. Jag tycker inte att det är för mycket begärt. Men det är det tydligen. :bigeyes:
Fel, fel, fel! Men ändå rätt?!
Jag har idag blivit varse en av de stora svårigheterna med mitt jobb. Och djup moralisk kris uppstod!
Om jag upptäcker att en kund har affärskontakter med någon som jag genom mitt yrke fått reda på är värsta bedragaren, så får inte jag tala om det för min kund. För jag har tystnadsplikt! Jag ska alltså bara sitta och se på medan min kund riskerar att bli grundlurad och blåst på en massa pengar. :O
Det känns...inte okej. Det går liksom emot allt jag tror på. Och hela mitt inre skriker att DET HÄR ÄR FEL, SÅHÄR FÅR DET INTE GÅ TILL...men jo, precis så SKA det tydligen gå till. :S
Om jag upptäcker att en kund har affärskontakter med någon som jag genom mitt yrke fått reda på är värsta bedragaren, så får inte jag tala om det för min kund. För jag har tystnadsplikt! Jag ska alltså bara sitta och se på medan min kund riskerar att bli grundlurad och blåst på en massa pengar. :O
Det känns...inte okej. Det går liksom emot allt jag tror på. Och hela mitt inre skriker att DET HÄR ÄR FEL, SÅHÄR FÅR DET INTE GÅ TILL...men jo, precis så SKA det tydligen gå till. :S
Välkommen till Körsbärsdalen!
Såhär vackert är det på innergården vid mitt jobb. Man kan ju bli euforisk för mindre. :D
Vi kommer kunna stå på balkongen och plocka bär sedan. :thumbup:
Jag ÄLSKAR utsikten från mitt fönster! :D
Vi kommer kunna stå på balkongen och plocka bär sedan. :thumbup:
Jag ÄLSKAR utsikten från mitt fönster! :D
Bakis nykterist
Idag känner jag mig bakfull. :S Väldigt märkligt, eftersom jag inte druckit alkohol på X antal år... Tror inte det är sömnbrist, för jag tycker att jag sovit bra inatt. Utan sömntablett till och med! Har inte tagit sömntablett på flera nätter nu och det har gått jättebra. :thumbup:
Hoppas huvudvärken ger med sig snart. För annars blir det inte kul att sitta och försöka fokusera på siffror hela dagen...
Jag har aldrig påstått att jag är okomplicerad...
En av kollegorna fyllde år i helgen, så idag blev det bullkalas på kontoret. :thumbup:
Sedan jag började på kontoret har två kollegor fyllt år, och båda har blivit firade med fika och present och gratulationer. Nu är det bara lite mer än två veckor kvar tills JAG fyller år, och jag kan inte låta bli att undra över om de kommer att uppmärksamma det...?
Jag både vill och inte vill att de ska göra det. Att vara i centrum för uppmärksamheten är bland det värsta jag vet, så det skulle vara skönt om de lät bli. Men om de faktiskt låter bli, är jag rätt övertygad om att jag kommer bli både besviken och sårad och ledsen.
Hur ska jag ha det egentligen?! Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Sedan jag började på kontoret har två kollegor fyllt år, och båda har blivit firade med fika och present och gratulationer. Nu är det bara lite mer än två veckor kvar tills JAG fyller år, och jag kan inte låta bli att undra över om de kommer att uppmärksamma det...?
Jag både vill och inte vill att de ska göra det. Att vara i centrum för uppmärksamheten är bland det värsta jag vet, så det skulle vara skönt om de lät bli. Men om de faktiskt låter bli, är jag rätt övertygad om att jag kommer bli både besviken och sårad och ledsen.
Hur ska jag ha det egentligen?! Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Det går upp, det går ner...
Dagen började bra. Har börjat använda ett av satinlakanen jag fick av syrran i julklapp. Herregud, vad underbart! Det höll sig ju svalt hela natten. :thumbup: Verkligen ett tips för dem som - i likhet med mig - brukar vakna sjöblöta av ångestsvett efter nattens mardrömmar...
Träden utanför kontoret är fulla av vita blommor. Det var fint redan i fredags, men idag hade blommorna slagit ut ännu mer och blivit ännu vackrare. Jag kände mig helt hänförd när jag gick under dem. Och eftersom jag betraktar kontoret som Körsbärsdalen, vill jag gärna tro att det är körsbärsblommor...men chefen säger att det är bigarråer (men det är väl också en typ av körsbär?).
Underbar morgon, som ni förstår. Men sedan kom förmiddagen. Med fikarast. Och jag satt och var livrädd för att någon skulle fråga vad jag gjort i helgen. Och så blev jag arg för att jag var livrädd. För jag skäms inte över vem jag är, jag vill kunna berätta om hur underbart jag hade det på Pride i fredags och lördags. Men jag vet åtminstone en av mina kollegor som är fanatiskt kristen och med största sannolikhet homofob. Och hon står rätt nära chefen. Så jag blir feg. Och det gör mig fruktansvärt frustrerad. :mad:
Ännu mer frustrerad blev jag när samtalet gled in på Jimmy Jansson och jag gladeligen berättade om hur jag sprang efter honom sommaren 2002... DET kunde jag minsann berätta. För det passar så förbannat väl in i heteronormen. Tonårsflicka som springer efter popidol. Välkommen till fegisfolket i Normköping. Här klämmer vi in oss i mallar som inte passar oss själva för att behaga omgivningen. :(
Vill bara påpeka att detta var under min förvirrade period, innan jag riktigt accepterat för mig själv hur saker och ting låg till.
Och efter detta var jag förstås rätt nedstämd. Så när chefen kom in i mitt rum och sa "Malin, kan du komma in till mig ett tag" blev jag ju skräckslagen. Vad har jag gjort för fel nu?! :bigeyes: En av kollegorna var också där och vi stängde dörren och satte oss i soffan och jag tänkte ut ungefär tusen potentiella klagomål på mig som kollegan måste ha framfört till chefen och som vi nu skulle reda ut. Men det var inte alls något sådant. Chefen berättade om ett krångligt uppdrag och frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa min kollega med det. Och självklart kunde jag det! :D
Träden utanför kontoret är fulla av vita blommor. Det var fint redan i fredags, men idag hade blommorna slagit ut ännu mer och blivit ännu vackrare. Jag kände mig helt hänförd när jag gick under dem. Och eftersom jag betraktar kontoret som Körsbärsdalen, vill jag gärna tro att det är körsbärsblommor...men chefen säger att det är bigarråer (men det är väl också en typ av körsbär?).
Underbar morgon, som ni förstår. Men sedan kom förmiddagen. Med fikarast. Och jag satt och var livrädd för att någon skulle fråga vad jag gjort i helgen. Och så blev jag arg för att jag var livrädd. För jag skäms inte över vem jag är, jag vill kunna berätta om hur underbart jag hade det på Pride i fredags och lördags. Men jag vet åtminstone en av mina kollegor som är fanatiskt kristen och med största sannolikhet homofob. Och hon står rätt nära chefen. Så jag blir feg. Och det gör mig fruktansvärt frustrerad. :mad:
Ännu mer frustrerad blev jag när samtalet gled in på Jimmy Jansson och jag gladeligen berättade om hur jag sprang efter honom sommaren 2002... DET kunde jag minsann berätta. För det passar så förbannat väl in i heteronormen. Tonårsflicka som springer efter popidol. Välkommen till fegisfolket i Normköping. Här klämmer vi in oss i mallar som inte passar oss själva för att behaga omgivningen. :(
Vill bara påpeka att detta var under min förvirrade period, innan jag riktigt accepterat för mig själv hur saker och ting låg till.
Och efter detta var jag förstås rätt nedstämd. Så när chefen kom in i mitt rum och sa "Malin, kan du komma in till mig ett tag" blev jag ju skräckslagen. Vad har jag gjort för fel nu?! :bigeyes: En av kollegorna var också där och vi stängde dörren och satte oss i soffan och jag tänkte ut ungefär tusen potentiella klagomål på mig som kollegan måste ha framfört till chefen och som vi nu skulle reda ut. Men det var inte alls något sådant. Chefen berättade om ett krångligt uppdrag och frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa min kollega med det. Och självklart kunde jag det! :D
En fristad en gång om året
Det blev inte så många bilder idag. Men igår lyckades visst en journalist från Folkbladet fånga syrran och mig på bild...
Och nu är Pride över. Redan! :( Men jag ska inte deppa ihop. Det var en fantastisk eftermiddag igår, och det var en fantastisk dag idag. Så mycket gemenskap, normkritik och kunskapsdelning. Underbart! :thumbup:
Vi började dagen med en politikerdebatt. Om HBTQ-frågor inom vården. Rätt fascinerande. Och frustrerande. V och MP kom - föga överraskande - med de vettigaste och mest humana uttalandena. KD var - ännu mindre överraskande - lika okunniga och bakåtsträvande som vanligt. SD var med för första gången...vilket kändes väldigt olustigt...men det var liksom en sur nisse som bara stod där och hängde och knappt öppnade munnen under hela debatten (om det berodde på självbevarelsedrift eller på bristande argument låter jag vara osagt). C hade några vettiga inlägg att komma med. Resten pendlade fram och tillbaka och verkade vilja sitta på tre-fyra stolar på samma gång. De vettiga politikerna möttes av jubel och spontana applåder, idioterna möttes av suckar och skratt och huvudskakningar...resten möttes av snarkningar. :P Jag gillar verkligen att lyssna på politiker i Pride-sammanhang...för hela publiken är liksom rörande överens...och det finns alltid åtminstone ett par politiker som inte är helt fucked up...vilket fyller mig med hopp om en bättre framtid...att saker och ting faktiskt kan förändras. :)
Sedan blev det dags för föreläsning/samtal om ätstörningar. Och då, precis i början när de satt och beskrev de olika formerna av ätstörningar, hände något jävligt märkligt med mig. Jag har varit med om det några gånger förut i mitt liv, och det är förbannat obehagligt. Jag började svettas floder, var plötsligt så himla varm, kände mig yr, händerna vibrerade (de skakade inte, de verkligen VIBRERADE), jag mådde illa och var övertygad om att jag skulle spy vilket ögonblick som helst...jag ville bara ut därifrån! Men aldrig i livet att jag reser mig mitt under en föreläsning och krånglar mig ut ur stolsraden! Men samtidigt kan man ju inte sitta och spy medan någon håller på och berättar om sina erfarenheter av bulimi... :S Tack och lov spydde jag inte. Och jag behövde inte fly fältet. Men jag mådde dåligt under hela den där timmen, och det var en lättnad när det blev dags att lämna lokalen. Jag fattar fortfarande inte vad det var som hände. När jag googlade symptomen lite senare kom det bara en massa träffar om panikångest. Men jag vet mycket väl hur det känns att få en panikattack - och det här är något helt annat. Jag vet inte vad det är, men hittills har det nog bara drabbat mig under föreläsningar och andra informationstillfällen som behandlat ätstörningar eller droger... :question:
Över till gladare ämnen! Presentation av en intervjustudie som gjorts med regnbågsbarn om deras syn på familjer och familjebildande. Det var jättegulligt! :) Och hoppingivande, eftersom jag själv - när den dagen kommer - tänker skaffa barn på en dansk fertilitetsklinik... (Ja, jag vet att det är tillåtet i Sverige, men vet du under vilka förutsättningar?! Nä, just det...ta reda på det då...så kommer du fatta varför jag föredrar Danmark.)
Och så avslutades årets Pride-upplevelse med en normbrytande teaterpjäs. Rätt charmig. Men tjejen i pjäsen påminde rätt mycket om L, så det kändes ju jobbigt såklart... :bigeyes: Men budskapet var fint. Och det framfördes väldigt roligt.
Åh, en sak till! Jag höll ju på att glömma. Imorse upptäckte jag att alla stadsbussar har regnbågsflaggor där det brukar sitta Sverigeflaggor under högtidsdagar. Idag var en högtidsdag i Norrköping HBTQ-community - och det budskapet fördes alltså ut över hela stan! Sånt gör mig GLAD!!! :D
Och nu är Pride över. Redan! :( Men jag ska inte deppa ihop. Det var en fantastisk eftermiddag igår, och det var en fantastisk dag idag. Så mycket gemenskap, normkritik och kunskapsdelning. Underbart! :thumbup:
Vi började dagen med en politikerdebatt. Om HBTQ-frågor inom vården. Rätt fascinerande. Och frustrerande. V och MP kom - föga överraskande - med de vettigaste och mest humana uttalandena. KD var - ännu mindre överraskande - lika okunniga och bakåtsträvande som vanligt. SD var med för första gången...vilket kändes väldigt olustigt...men det var liksom en sur nisse som bara stod där och hängde och knappt öppnade munnen under hela debatten (om det berodde på självbevarelsedrift eller på bristande argument låter jag vara osagt). C hade några vettiga inlägg att komma med. Resten pendlade fram och tillbaka och verkade vilja sitta på tre-fyra stolar på samma gång. De vettiga politikerna möttes av jubel och spontana applåder, idioterna möttes av suckar och skratt och huvudskakningar...resten möttes av snarkningar. :P Jag gillar verkligen att lyssna på politiker i Pride-sammanhang...för hela publiken är liksom rörande överens...och det finns alltid åtminstone ett par politiker som inte är helt fucked up...vilket fyller mig med hopp om en bättre framtid...att saker och ting faktiskt kan förändras. :)
Sedan blev det dags för föreläsning/samtal om ätstörningar. Och då, precis i början när de satt och beskrev de olika formerna av ätstörningar, hände något jävligt märkligt med mig. Jag har varit med om det några gånger förut i mitt liv, och det är förbannat obehagligt. Jag började svettas floder, var plötsligt så himla varm, kände mig yr, händerna vibrerade (de skakade inte, de verkligen VIBRERADE), jag mådde illa och var övertygad om att jag skulle spy vilket ögonblick som helst...jag ville bara ut därifrån! Men aldrig i livet att jag reser mig mitt under en föreläsning och krånglar mig ut ur stolsraden! Men samtidigt kan man ju inte sitta och spy medan någon håller på och berättar om sina erfarenheter av bulimi... :S Tack och lov spydde jag inte. Och jag behövde inte fly fältet. Men jag mådde dåligt under hela den där timmen, och det var en lättnad när det blev dags att lämna lokalen. Jag fattar fortfarande inte vad det var som hände. När jag googlade symptomen lite senare kom det bara en massa träffar om panikångest. Men jag vet mycket väl hur det känns att få en panikattack - och det här är något helt annat. Jag vet inte vad det är, men hittills har det nog bara drabbat mig under föreläsningar och andra informationstillfällen som behandlat ätstörningar eller droger... :question:
Över till gladare ämnen! Presentation av en intervjustudie som gjorts med regnbågsbarn om deras syn på familjer och familjebildande. Det var jättegulligt! :) Och hoppingivande, eftersom jag själv - när den dagen kommer - tänker skaffa barn på en dansk fertilitetsklinik... (Ja, jag vet att det är tillåtet i Sverige, men vet du under vilka förutsättningar?! Nä, just det...ta reda på det då...så kommer du fatta varför jag föredrar Danmark.)
Och så avslutades årets Pride-upplevelse med en normbrytande teaterpjäs. Rätt charmig. Men tjejen i pjäsen påminde rätt mycket om L, så det kändes ju jobbigt såklart... :bigeyes: Men budskapet var fint. Och det framfördes väldigt roligt.
Åh, en sak till! Jag höll ju på att glömma. Imorse upptäckte jag att alla stadsbussar har regnbågsflaggor där det brukar sitta Sverigeflaggor under högtidsdagar. Idag var en högtidsdag i Norrköping HBTQ-community - och det budskapet fördes alltså ut över hela stan! Sånt gör mig GLAD!!! :D
Helgens soundtrack
Stolthet och inga fördomar
Jag ÄLSKAR Pride!!! :D
Åh, tidigare idag tyckte jag att tiden sniglade sig fram och jag kunde bara inte fort nog få komma iväg till festivalen...men när det väl började bli dags, när jag slutat jobbet och gått hem till syrran, då började jag fega ur...tyckte att det skulle kännas så mycket enklare att bara gå hem. Men se, det gjorde jag inte! Ångestmonstret får hitta på vad fan det vill - till Pride kan det inte hindra mig från att gå! :thumbup:
Så nu har syrran och jag varit på två jätteintressanta föreläsningar och världens mysigaste festivalinvigning. Och imorgon blir det heldag! :D Massor av spännande aktiviteter väntar. Jag är helt lyrisk redan efter de här timmarna, så hur ska det då inte kännas imorgon kväll...
Malin i vimlet.
Min Pride-väska som jag köpte under förra årets festival. :)
Våra superfina talespersoner Emelie Månsson och Ellen Larsson gjorde verkligen ett jättebra jobb idag.
Jonathan Leman talade om rasism och hatets olika ansikten.
Zäta!!! :D Denna underbara människa som bjöds in till festivalen på MITT initiativ! :thumbup: Shit, jag blev verkligen helt starstrucked när jag fick syn på henne. Hade velat söka upp henne och krama henne eller något, men det vågade jag förstås inte. :blush:
Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL.
Julia Frej berättade om två barndomsminnen och sjöng "I will always love you".
Imorse upptäckte jag att nästan alla regnbågshjärtana jag hjälpte till att sätta upp i tisdags blivit nedrivna. :( Men några sitter kvar i alla fall.
Undrar när den dagen kommer komma när jag kan se naturlig ut på bild...
Avslutar inlägget med morgonens stora problem - vad jag skulle ha på fötterna. Jag ville ju göra mig extra fin, dagen till ära, och då kan man ju inte komma med en stor och klumpig foppatoffel och undrar vad folk kommer tänka och bla bla bla... Men sedan ryckte jag upp mig. "Malin, du ska gå på PRIDE, du ska vara omgiven av människor med skyhög toleranströskel - sluta fjanta dig och sätt på dig den förbannade foppatoffeln!" Och så blev det, som synes. ;)
Åh, tidigare idag tyckte jag att tiden sniglade sig fram och jag kunde bara inte fort nog få komma iväg till festivalen...men när det väl började bli dags, när jag slutat jobbet och gått hem till syrran, då började jag fega ur...tyckte att det skulle kännas så mycket enklare att bara gå hem. Men se, det gjorde jag inte! Ångestmonstret får hitta på vad fan det vill - till Pride kan det inte hindra mig från att gå! :thumbup:
Så nu har syrran och jag varit på två jätteintressanta föreläsningar och världens mysigaste festivalinvigning. Och imorgon blir det heldag! :D Massor av spännande aktiviteter väntar. Jag är helt lyrisk redan efter de här timmarna, så hur ska det då inte kännas imorgon kväll...
Malin i vimlet.
Min Pride-väska som jag köpte under förra årets festival. :)
Våra superfina talespersoner Emelie Månsson och Ellen Larsson gjorde verkligen ett jättebra jobb idag.
Jonathan Leman talade om rasism och hatets olika ansikten.
Zäta!!! :D Denna underbara människa som bjöds in till festivalen på MITT initiativ! :thumbup: Shit, jag blev verkligen helt starstrucked när jag fick syn på henne. Hade velat söka upp henne och krama henne eller något, men det vågade jag förstås inte. :blush:
Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL.
Julia Frej berättade om två barndomsminnen och sjöng "I will always love you".
Imorse upptäckte jag att nästan alla regnbågshjärtana jag hjälpte till att sätta upp i tisdags blivit nedrivna. :( Men några sitter kvar i alla fall.
Undrar när den dagen kommer komma när jag kan se naturlig ut på bild...
Avslutar inlägget med morgonens stora problem - vad jag skulle ha på fötterna. Jag ville ju göra mig extra fin, dagen till ära, och då kan man ju inte komma med en stor och klumpig foppatoffel och undrar vad folk kommer tänka och bla bla bla... Men sedan ryckte jag upp mig. "Malin, du ska gå på PRIDE, du ska vara omgiven av människor med skyhög toleranströskel - sluta fjanta dig och sätt på dig den förbannade foppatoffeln!" Och så blev det, som synes. ;)
Inget Stockholm för mig
Inatt drömde jag att jag blev erbjuden jobb på Grant Thornton i Stockholm och fick överta Danny Saucedos lägenhet på Söder. :P
Önskedröm?
Nej. Mardröm. :bigeyes:
Jag slets mellan att tycka att det var helt fantastiskt, wow, vad häftigt, vilken chans...och att känna mig fullkomligt skräckslagen och ledsen och ångestfylld inför tanken på att lämna min fina och trygga tillvaro för Stora Otäcka Stockholm.
Det var en lättnad att vakna och inse att jag inte stod inför det valet.
Önskedröm?
Nej. Mardröm. :bigeyes:
Jag slets mellan att tycka att det var helt fantastiskt, wow, vad häftigt, vilken chans...och att känna mig fullkomligt skräckslagen och ledsen och ångestfylld inför tanken på att lämna min fina och trygga tillvaro för Stora Otäcka Stockholm.
Det var en lättnad att vakna och inse att jag inte stod inför det valet.
Tänk om man kunde få så mycket betalt för sin ångest...
Tydligen såldes Skriet av Edvard Munch på auktion inatt - för typ 800 miljoner kronor! :O Helt sjukt. Men men...badar man i pengar så kan man väl göra lite vad man vill. Varför nu någon skulle vara beredd att lägga en hel förmögenhet på ren och skär ÅNGEST?! Jag fattar inte det. Det är helt sanslöst.
Visst är det en bra tavla...men jag nöjer mig med att titta på den på nätet - helt gratis.
Visst är det en bra tavla...men jag nöjer mig med att titta på den på nätet - helt gratis.
Första och sista dagen
Idag var min första dag som ANSTÄLLD. Chefen och jag skrev anställningsavtal i förmiddags. :D Yrkesbenämning: Revisorassistent/Redovisningskonsult. Så himla seriöst det låter! :O Och ändå gör jag precis samma saker som när jag "bara" var praktikant. Men det känns spännande...jättespännande!
Det var även min sista dag hos psykologen. Hon ska börja jobba i Linköping istället nämligen. Just nu känns det lugnt...lite sorgligt, eftersom hon var bra...men ändå okej, eftersom jag inte känner mig i skriande behov av samtalsstöd i dagsläget. Får väl se hur det blir längre fram... :question:
Det var även min sista dag hos psykologen. Hon ska börja jobba i Linköping istället nämligen. Just nu känns det lugnt...lite sorgligt, eftersom hon var bra...men ändå okej, eftersom jag inte känner mig i skriande behov av samtalsstöd i dagsläget. Får väl se hur det blir längre fram... :question:
En omtumlande kväll
Ångestmonstret gick bärsärkagång tidigare ikväll. Det gjorde allt för att få mig att stanna hemma i tryggheten, hellre än att ge mig ut på stan och träffa en främmande människa och sätta upp kärleksbudskap som folk kan bli provocerade av...
Men då tog Stora Malin kommandot, trotsade Ångestmonstret, kramade om och lugnade Lilla Malin och gav sig ut i det okända. (Jag har gått hos en kurator som åskådliggjorde mina problem genom att säga att jag har en ängslig liten elvaåring inom mig som mitt nutida jag måste ta hand om, och min nuvarande psykolog säger att jag har ett elakt ångestmonster inom mig som styr och kontrollerar mig.)
Jag hade inte behövt vara orolig. Min nya vän var hur fin som helst - precis som alla andra i Pride-familjen. Hon log med hela ansiktet och gav mig en stor kram, och hela jag slappnade av på ett ögonblick. Och sedan ägnade vi typ en och en halv timme åt att pynta stan med regnbågshjärtan. :)
Det var en väldigt...eh...intressant upplevelse. ;) Några muslimska småflickor kom fram och frågade vad hjärtana stod för, och vi försökte förklara fenomenet Pride...men de förstod nog inte riktigt, de trodde att det var World Children's Prize eller något. :P
Sedan kom det fram ett fyllo...
Fyllo: What is that? Is it ice-cream?
Min vän: No, it's a gay festival.
Fyllo: No?! Really???
Vi: Yeah.
Fyllo: Oh, I see.
Min vän: But you can come too.
Fyllo: Oh, I will!
Och så raglade han iväg till sina kompisar och vrålade "IT'S A GAY FESTIVAL!" så det hördes över hela Drottninggatan. :P Och när jag skulle gå hem en stund senare mötte jag honom igen...
Fyllo: Oh, you're alone? Where is...?
Jag: She went that way. We're done for today.
Fyllo: So where are you going?
Jag: I'm going home.
Fyllo: So...you're really gay?!
Jag: Yes.
Fyllo: Nooo, you come with me now...
Jag: No! I'm going home. Bye!
Och så var det ju förstås en massa människor som blängde surt på oss när vi höll på och satte upp hjärtana...och några killar som ropade saker efter oss...och några snorungar som rev ner ett hjärta...och - faktiskt - några som stannade och verkade uppriktigt intresserade och frågade efter datum för priden.
Det har verkligen varit en händelserik och omtumlande kväll. Men jag är glad över att ha upplevt den, att jag inte fegade ur och stannade hemma och lät Ångestmonstret vinna. :)
Men då tog Stora Malin kommandot, trotsade Ångestmonstret, kramade om och lugnade Lilla Malin och gav sig ut i det okända. (Jag har gått hos en kurator som åskådliggjorde mina problem genom att säga att jag har en ängslig liten elvaåring inom mig som mitt nutida jag måste ta hand om, och min nuvarande psykolog säger att jag har ett elakt ångestmonster inom mig som styr och kontrollerar mig.)
Jag hade inte behövt vara orolig. Min nya vän var hur fin som helst - precis som alla andra i Pride-familjen. Hon log med hela ansiktet och gav mig en stor kram, och hela jag slappnade av på ett ögonblick. Och sedan ägnade vi typ en och en halv timme åt att pynta stan med regnbågshjärtan. :)
Det var en väldigt...eh...intressant upplevelse. ;) Några muslimska småflickor kom fram och frågade vad hjärtana stod för, och vi försökte förklara fenomenet Pride...men de förstod nog inte riktigt, de trodde att det var World Children's Prize eller något. :P
Sedan kom det fram ett fyllo...
Fyllo: What is that? Is it ice-cream?
Min vän: No, it's a gay festival.
Fyllo: No?! Really???
Vi: Yeah.
Fyllo: Oh, I see.
Min vän: But you can come too.
Fyllo: Oh, I will!
Och så raglade han iväg till sina kompisar och vrålade "IT'S A GAY FESTIVAL!" så det hördes över hela Drottninggatan. :P Och när jag skulle gå hem en stund senare mötte jag honom igen...
Fyllo: Oh, you're alone? Where is...?
Jag: She went that way. We're done for today.
Fyllo: So where are you going?
Jag: I'm going home.
Fyllo: So...you're really gay?!
Jag: Yes.
Fyllo: Nooo, you come with me now...
Jag: No! I'm going home. Bye!
Och så var det ju förstås en massa människor som blängde surt på oss när vi höll på och satte upp hjärtana...och några killar som ropade saker efter oss...och några snorungar som rev ner ett hjärta...och - faktiskt - några som stannade och verkade uppriktigt intresserade och frågade efter datum för priden.
Det har verkligen varit en händelserik och omtumlande kväll. Men jag är glad över att ha upplevt den, att jag inte fegade ur och stannade hemma och lät Ångestmonstret vinna. :)
Stora saker i görningen
Dagens stordåd: När jag skulle gå in på ICA hittade jag en kvarglömd tomatpuréburk i en av kundvagnarna. Övervägde alternativen 1) Låtsas som ingenting, 2) Sno den, eller 3) Ge den till någon av kassörskorna. Oftast (typ alltid) brukar det bli det första alternativet. Men idag blev det faktiskt det tredje! :thumbup: Och jag kände mig nästan löjligt stolt över min bedrift. :P
Dagens utmaning: Om typ en timme ska jag träffa en person i Pride-familjen. Jag har aldrig träffat henne förut, så det känns lite läskigt. Och som ett led i mina säkerhetsbeteenden googlade jag henne. Och insåg att hon är känd (inom idrott, vilket kan förklara varför JAG inte kände till henne). Nu blev det om möjligt ännu läskigare. :bigeyes: Men jag har haft lite mejlkontakt med henne, och hon verkar snäll. Och hon och jag ska alltså tillbringa kvällen med att hänga upp regnbågshjärtan runtom i stan, inför Norrköping Pride som äger rum nu i helgen. Hoppas att det går bra och att jag inte beter mig alltför märkligt...
Standardlyssnande inför situationer som kräver peppning.
Dagens utmaning: Om typ en timme ska jag träffa en person i Pride-familjen. Jag har aldrig träffat henne förut, så det känns lite läskigt. Och som ett led i mina säkerhetsbeteenden googlade jag henne. Och insåg att hon är känd (inom idrott, vilket kan förklara varför JAG inte kände till henne). Nu blev det om möjligt ännu läskigare. :bigeyes: Men jag har haft lite mejlkontakt med henne, och hon verkar snäll. Och hon och jag ska alltså tillbringa kvällen med att hänga upp regnbågshjärtan runtom i stan, inför Norrköping Pride som äger rum nu i helgen. Hoppas att det går bra och att jag inte beter mig alltför märkligt...
Standardlyssnande inför situationer som kräver peppning.
Fint och fult till förbannelse!
Jag börjar få ny förståelse för dem som fastnar i ett beroende av skönhetsoperationer. Som aldrig blir nöjda, som hela tiden hittar fler och fler saker som "behöver ändras". Som i jakten på skönhet manipulerar sina kroppar tills de knappt ser mänskliga - och absolut inte vackra - ut längre...
Innan jag opererade vänsterfoten betraktade jag min högerfot som den "fina" foten. Nu har jag börjat komma på mig själv med att snegla på den, granska den kritiskt, jämföra den med den andra, fundera över om inte den också behöver justeras lite... Helt sjukt. Jag har ju aldrig sett några fel på den förut! :O
Mina fötter dagen innan operationen.
Innan jag opererade vänsterfoten betraktade jag min högerfot som den "fina" foten. Nu har jag börjat komma på mig själv med att snegla på den, granska den kritiskt, jämföra den med den andra, fundera över om inte den också behöver justeras lite... Helt sjukt. Jag har ju aldrig sett några fel på den förut! :O
Mina fötter dagen innan operationen.
Eld i folkhavet
Igår var det 6 veckor sedan min operation. Det var även pyromanafton. Och jag följde med familjen till ett ställe i utkanten av stan för att titta på elden. Jag tänkte att det skulle vara något litet ställe, men det var äckligt mycket folk där. Och det var hög ljudvolym och skällande hundar och ungar som sprang kors och tvärs. Jag fick ångest såklart. Till en början. Men sedan gick det rätt bra.
Folksamlingar - not my piece of cake.
Burn, baby! Burn!
Folksamlingar - not my piece of cake.
Burn, baby! Burn!
