Dagen började bra. Har börjat använda ett av satinlakanen jag fick av syrran i julklapp. Herregud, vad underbart! Det höll sig ju svalt hela natten. :thumbup: Verkligen ett tips för dem som - i likhet med mig - brukar vakna sjöblöta av ångestsvett efter nattens mardrömmar...

Träden utanför kontoret är fulla av vita blommor. Det var fint redan i fredags, men idag hade blommorna slagit ut ännu mer och blivit ännu vackrare. Jag kände mig helt hänförd när jag gick under dem. Och eftersom jag betraktar kontoret som Körsbärsdalen, vill jag gärna tro att det är körsbärsblommor...men chefen säger att det är bigarråer (men det är väl också en typ av körsbär?).

Underbar morgon, som ni förstår. Men sedan kom förmiddagen. Med fikarast. Och jag satt och var livrädd för att någon skulle fråga vad jag gjort i helgen. Och så blev jag arg för att jag var livrädd. För jag skäms inte över vem jag är, jag vill kunna berätta om hur underbart jag hade det på Pride i fredags och lördags. Men jag vet åtminstone en av mina kollegor som är fanatiskt kristen och med största sannolikhet homofob. Och hon står rätt nära chefen. Så jag blir feg. Och det gör mig fruktansvärt frustrerad. :mad:

Ännu mer frustrerad blev jag när samtalet gled in på Jimmy Jansson och jag gladeligen berättade om hur jag sprang efter honom sommaren 2002... DET kunde jag minsann berätta. För det passar så förbannat väl in i heteronormen. Tonårsflicka som springer efter popidol. Välkommen till fegisfolket i Normköping. Här klämmer vi in oss i mallar som inte passar oss själva för att behaga omgivningen. :(


Vill bara påpeka att detta var under min förvirrade period, innan jag riktigt accepterat för mig själv hur saker och ting låg till.

Och efter detta var jag förstås rätt nedstämd. Så när chefen kom in i mitt rum och sa "Malin, kan du komma in till mig ett tag" blev jag ju skräckslagen. Vad har jag gjort för fel nu?! :bigeyes: En av kollegorna var också där och vi stängde dörren och satte oss i soffan och jag tänkte ut ungefär tusen potentiella klagomål på mig som kollegan måste ha framfört till chefen och som vi nu skulle reda ut. Men det var inte alls något sådant. Chefen berättade om ett krångligt uppdrag och frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa min kollega med det. Och självklart kunde jag det! :D