Det har varit en lååång dag idag...

Jag skulle åka med bussen från stan vid åttatiden imorse. Som vanligt var jag ute i extremt god tid - och tur var väl det, för när jag skulle låsa dörren upptäckte jag att nycklarna och händerna (och typ allt innehåll i väskan) var BLÅTT eftersom en bläckpenna hade gått sönder... :O I förvirringen som uppstod när jag skulle fixa till det ställde jag ifrån mig en påse som jag skulle ha med mig i hallen. Och jag hade hunnit gå typ en tredjedel av vägen till resecentrum innan jag reagerade på att det var himla tomt i händerna... Och då var det bara att skynda tillbaka hem igen, hämta påsen och springa nerför större delen av Drottninggatan. Det var säkert en rätt underhållande syn, för dem som såg det. Själv tyckte jag mest det var pinsamt (tack och lov var det inte så mycket folk ute...mest alkisar och hundägare och joggare). Och det var jobbigt för min stackars fot. Och när jag väl kom fram till resecentrum blev jag tvungen att använda inhalatorn, för språngmarchen hade ju satt igång min ansträngningsastma. :S Det är också en sak jag tycker är himla jobbig att göra offentligt - att inhalera. Jag undviker det helst. Men imorse blev jag helt enkelt tvungen.

Väl ombord på bussen blev jag uppraggad av en kille (varför är det bara KILLAR som stöter på mig?!) som varit på fest och nu var på väg hem för att äta frukost och sedan gå och lägga sig. Han ville veta vad jag hette och om jag bodde själv och vart jag var på väg och om jag kanske skulle gå av på samma hållplats som honom och bla bla bla... :| Ångestmonstret blev helt hysteriskt. Jag hade sett fram emot en lugn busstur utan annat sällskap än mp3-musiken. Men nu satt jag hela tiden på helspänn och var väldigt medveten om att han satt där till vänster om mig och jag bara väntade på att han skulle säga något, vad skulle jag svara då, kunde jag kanske låtsas somna, nej det går inte för jag måste ha ögonen på vägen för annars mår jag illa... Det var verkligen skönt när han gick av. Och sedan var det inte många hållplatser kvar tills jag själv skulle gå av.

Men då dök nästa bekymmer upp. Det var inte en jävel på torget i Finspång (förutom en och annan alkis) och morfar hade inte kommit än (han skulle komma och hämta mig där). I och för sig skönt att vara själv en stund efter bussresan...men när det väl dök upp en människa, vem var det då?! Det jävla psykstörda äcklet som antastade mig den där hemska kvällen när jag var 16... :bigeyes: Jag tror i alla fall att det var han. Men han var rätt långt bort, och jag hade ingen lust att gå närmare för att försäkra mig om det, utan jag smet in bakom grillrestaurangen och stod där och darrade och kikade fram och tog upp mobilen och ringde till mormor. Inte för att hon hade kunnat göra någonting, men det kändes ändå lite tryggare att hon "fanns där". Och sedan dröjde det inte länge innan morfar kom och när jag väl var i säkerhet i bilen kändes det mycket bättre.

Och sedan har det varit förberedelser...och så själva kalaset. Morfar och jag lagade maten och serverade och det gick riktigt bra. :thumbup: Det befarade bråket kom inte...bara lite småprovokationer, men det urartade inte (i alla fall inte så länge jag var kvar). Jag blev arg på mig själv för att jag tyckte det var lite obehagligt att öppna paket inför allihop och att gå runt och samla in och dela ut assietter och liknande...det är ju liksom bara släkten, det är människor jag har känt i hela mitt liv! Varför skulle det vara farligt?! Dumma Ångestmonstret...

På det stora hela är jag dock nöjd med dagen. Men faaan, vad trött jag är nu... :tired: Sängen nästa, tror jag.
 

Morfars och min födelsedagstårta.


Äppelblommor är vackra...och man kan ju alltid låtsas att det är körsbärsblommor. ;)