Det ringde på porttelefonen för en stund sedan, och jag kände mig manad att svara eftersom hälften av kontorets invånare var ute på stan och lunchade. Det visade sig vara två personer som skulle träffa just två av dem som var ute. Och då blev jag ju förstås osäker och visste inte hur jag skulle göra (att en av besökarna var den vackraste tjej man kan tänka sig gjorde ju inte direkt saken lättare). Blev stående villrådig i hallen efter att jag släppt in dem. Och när jag insåg att jag inte skulle kunna reda ut situationen själv, sprang jag in till en kollega, som lugnt sa att jag skulle be dem sitta ner i köket så länge. Så då gjorde jag det. Jag borde väl antagligen ha erbjudit dem kaffe eller något, men jag kände mig så förlägen och kunde inte fort nog skynda tillbaka till mitt arbetsrum.

Och innan jag hunnit lugna ner mig (det har jag förresten fortfarande inte gjort) ringde det på porttelefonen IGEN. Ännu en vacker tjej som skulle träffa chefen. Och i min stirriga förvirring hade jag missat att han kommit tillbaka till kontoret efter lunchen, så jag sa att han inte var inne...men strax därefter såg jag att han satt i sitt rum, så det var väl ingen skada skedd. Men det kändes så himla dumt att jag vimsade till det sådär. Herregud, vi är bara sex personer som jobbar här - det borde vara ganska enkelt att hålla reda på vilka som är inne och vilka som är ute.

Och som om inte detta vore nog! Det ringde på en kollegas telefon, men hon var på toaletten så samtalet kopplades vidare till växeln (så att det började ringa på allas telefoner). Och jag svarade. Det var en mycket trevlig man som klart och tydligt talade om vad han hette och varifrån han ringde. Men när jag skulle vidarebefordra detta till min kollega kunde jag bara ge henne förnamnet och telefonnumret (som jag kladdat ner under samtalet). Resten var som bortfluget.

Usch och fy och blä. Nu hoppas jag verkligen att jag slipper svara i telefon fler gånger idag!