Idag har jag haft nyårsmiddag med familjen här hemma. 😊 Syrran och jag lagade en jättegod vegetarisk lasagne, och eftersom det var så roligt kom vi överens om att vi ska laga ett nytt recept tillsammans varje vecka hädanefter. Så kanske 2021 blir året när jag faktiskt upptäcker tjusningen med matlagning - och börjar variera innehållet i mina matlådor som sett exakt likadant ut varje vardag sedan hösten 2017... 😉 

 

Det har varit en väldigt mysig eftermiddag med familjen. 😊❤️ Men jag har helt missat att ta bilder på såväl min outfit som maten, så ni får bara en bild jag tog alldeles nyss på den trötta men nöjda och nyduschade värdinnan som mycket snart kommer att gå och lägga sig... 

 

 

Nu är det inte många timmar kvar av året 2020. Och jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte har varit det bästa året i världshistorien precis. Klart att det har funnits ljuspunkter, men på det stora hela är jag glad över att eländet snart är över och ser med tillförsikt fram emot det nya årets ankomst. Förvisso välkomnade jag 2020 med öppna armar vid det förra årsskiftet och såg fram emot ett fantastiskt år med massor av inplanerade aktiviteter...och det blev ju med facit i hand inte helt hundra. 😒 Men jag måste våga hoppas att 2021 blir ett bättre år, annars kommer jag gå under av melankoli. Så...GOTT NYTT ÅR!!! 🎉 

 

Jag avslutar inlägget med ett av Taylors mästerverk från i år...som skulle kunna sägas handla om min relation till såväl 2020 ("it was a bad time") som 2021 ("now I'm all about you"). 😉 Finaste Taylor har verkligen gjort sitt bästa för att rädda 2020 genom att släppa TVÅ nya album, TVÅ filmer och TRE nya musikvideor (plus lyricsvideor till samtliga nya låtar). 💖💖💖

Jag gick förbi mataffären på väg hem från jobbet för att köpa lussekatter (för att förhindra att jag äter upp fikabrödet jag bakat innan jag hinner bjuda gästerna på det imorgon 😉). Och jag valde att för en gångs skull använda en av snabbkassorna, vilket jag i princip aldrig gör eftersom jag tycker att det är ganska besvärligt. Men nu hade jag syrran i örat och ville gärna fortsätta prata med henne, och därför kändes snabbkassa som en bra idé idag. 📱 Och allt gick bra, om än lite fumligt på grund av ovana, tills jag skulle få kvittot. Då kom det inget kvitto! Men jag behövde ju ha kvitto för att komma ut ur butiken! 😱 Jag höll på att freaka ut, men syrran sa åt mig att hitta någon personal att förklara situationen för. Att haffa någon personal som gick runt i butiken var otänkbart (det gör jag ALDRIG när jag undrar över något, då går jag hellre därifrån med obesvarade frågor), så jag ställde mig i kassakön. Och jag var jättenervös när det blev min tur. Men det gick bra. Jag förklarade att jag handlat i snabbkassan men inte fått något kvitto, och jag vet inte om det var min stamkundsstatus eller min ärliga uppsyn eller om kassörskan bara inte brydde sig, men hon lät mig passera kassan utan att på något sätt verifiera mina uppgifter. Och jag kände mig så himla lättad. Jag skrev till syrran att allt gått bra, och hon försäkrade att sådant här händer mycket sällan - som en underförstådd uppmuntran att jag ska våga fortsätta använda snabbkassor. Men nej...jag håller mig nog till de pålitliga vanliga bemannade kassorna i fortsättningen. 

 

Kolla vad som stod på mitt skrivbord när jag kom till kontoret imorse! 😍 Julblomma, julkort och godis från en uppenbarligen nöjd kund. Så himla fint! Jag blev alldeles rörd. 😊❤️ 

 

Idag har jag haft samtal med min "gamla" psykolog (inte Mindler-psykologen alltså). Hon frågade hur jag har haft det sedan sist, men det var ju jäkligt svårt att svara kort och koncist på eftersom det är över två månader sedan vi hade samtal sist. Men ja...det har väl gått både upp och ner. 🤷‍♀️ Vi pratade främst om min nya psykolog (på Mindler) och hur det går för mig där. Jag ventilerade min frustration över att jag i princip bara sitter och gråter under de samtalen, att jag är så rädd för att svara fel på psykologens frågor att jag låser mig totalt och inte svarar alls, att jag tycker att ACT-inslagen i terapin är svåra att greppa och att KBT-modulerna om social fobi är tradiga att jobba med, att jag ofta är så ångestfylld under samtalen att jag överhuvudtaget inte kan ta in vad mina hemuppgifter består i och således inte kan göra dem på ett bra sätt sedan. 

 

Psykologen hade mycket bra saker att säga om detta. Hon konstaterade att upplägget på min nya terapi inte verkar vara optimalt för mig i nuläget, att min nya psykolog inte riktigt möter mig där jag är utan kör mycket "by the book" och att hon inte har lärt känna mig och mina behov än. Att det jag främst behöver hjälp med är fokusskifte - att ta mig ur självfokus och det "freeze"-läge jag ofta hamnar i, och strategier för att hantera min ångest på andra sätt än vad jag gör i dagsläget. Och att jag behöver tydliga instruktioner för vad det är jag ska göra i mina hemuppgifter, gärna skriftliga instruktioner som jag kan läsa i lugn och ro när jag lugnat ner mig lite eftersom jag ofta är för ångestfylld för att kunna ta till mig allt som sägs under terapisamtalen. Hon konstaterade, utifrån vår cirka två år långa bekantskap, att ACT nog inte är riktigt rätt terapiform för mig, åtminstone inte utan att det görs väldigt konkret och tas i små steg och med mycket stöd från psykologen - annars blir det för diffust och stort och ångestladdat för mig (vilket jag ju själv också kunnat konstatera). Att Mindlers KBT-moduler om social fobi nog är bra men att det jag behöver inte är att sitta själv och läsa en massa om hur ångest fungerar (för det vet jag redan) utan snarare hjälp från psykologens sida med att faktiskt GÖRA saker för att bryta ångesten, kanske att vi arbetar konkret med modulerna tillsammans under samtalen. Kort sagt - jag behöver mycket hjälp och tydliga instruktioner. 

 

Vi pratade även en del om hur mitt mående dippar under längre ledigheter, som nu under julen. Och att det sannolikt beror på bristande struktur och rutiner, vilket jag ju behöver för att må bra. Hon konstaterade att jag behöver sätta upp ramar för mina ledigheter, att jag går upp tidigt som vanligt och äter frukost och klär på mig, går ut och promenerar, har kontakt med människor jag tycker om, ser till att äta regelbundet, inte uppehåller mig för länge på en och samma plats i lägenheten, ser till att lägga in mycket förstärkare i form av aktiviteter jag mår bra av och så vidare. Att jag mer eller mindre sätter upp ett schema för mina lediga dagar. Jag tycker att det låter väldigt klokt, och jag ska verkligen ta till mig de här råden. 

 

Guuud, vad jag önskar att jag fick fortsätta hos min "gamla" psykolog! Hon känner mig verkligen som patient, hon förstår mig så himla väl, hon sätter huvudet på spiken i allt hon säger och vet hur hon ska lirka med mig och hitta nya vägar för att hjälpa mig framåt. 😭❤️ Kanske kommer jag komma dit med min nya psykolog också en dag - men det tog ju typ ett år med min "gamla" psykolog och så länge orkar jag verkligen inte vänta på att få en ny fungerande terapirelation. 😣

Imorgon börjar jag jobba igen. Det känns skönt att få komma tillbaka till vardagsrutinerna igen, det gör det alltid efter ledigheter. Om jag nu bara kunde somna någon gång! Jag har fått en förfärlig dygnsrytm den senaste veckan... 😱

Idag blev det julfirande med familjen. Mysigt! 😊🎄❤ Vi gjorde julapelsiner (barndomsnostalgi! 😍) och lyssnade på julmusik och åt en massa god julmat. Mammas mat är alltid den bästa maten! ☺

Hoppas att ni har haft en lika fin julafton som jag har haft. 😊🎄❤ För en stund sedan kom jag hem från supermysigt julfirande med Pride-familjen. 🏳️‍🌈 Vegetariskt julbord, supertaggad sexåring, Kalle Anka, Karl-Bertil Jonsson, julklappsutdelning...och så gick vi två vändor med mat (först julbordsmat, sedan efterrätt) till medlemmen i Pride-familjen som sitter isolerad i sin lägenhet med misstänkt coronasmitta (vi överlämnade maten nere i porten).

Jag fick två julklappar från Pride-familjen. En rosa enhörning med en vetekudde inuti och ett örhänge i form av en rosa kvinnosymbol. 🦄♀️ Så himla fint! Jag blev verkligen jätteglad. Det märks att de känner mig tämligen väl. 🤗💖

Nu ska jag och min nya enhörning försöka varva ner och sova. Natti natti! 🦄💖

Nu är julafton äntligen här. Hoppas att ni alla får en fin och mysig dag. 🎄🤶🎁❤️ 

 

Det är första gången jag har ljus i julgranen sedan jag flyttade hemifrån 2007. 🎄 Mina första två lägenheter var för små för att överhuvudtaget ha plats för julgran - och dessutom var jag en fattig student som inte hade råd att köpa någon julgran... Sedan kom kissen in i mitt liv, och den julgran jag skaffade till min tredje lägenhet fick aldrig några ljus. Kissen tuggade på granen och på pyntet - att sätta dit en ljusslinga för henne att tugga på var verkligen inte att tänka på. 🐈🎄 Det här blir fjärde julen utan kissen, men jag har blivit så van vid att inte ha några ljus i granarna under alla år att jag inte tänkt så mycket på att ändra på det. Förrän nu. Nu har en av mina (hittills 😉) tre julgranar fått en vit ljusslinga. Och det blev ju jättefint. 😊❤ Får se vad det blir till de andra två - jag tänker mig något färgglatt till den vita granen och något mer traditionellt till den gröna...🎄

Det var lite speciellt att gå på stan såhär dagen före julafton. Det var såklart himla mycket folk och jag hade följaktligen konstant ångestpåslag och glömde bort att andas och ville bara springa hem och gömma mig. 😖 Samtidigt var det ändå lite mysigt med julmusiken och glädjen hos både butikspersonal och besökare, det låg liksom både vänlighet och förväntan i luften. Jag log julvänligt mot en äldre dam som stod framför mig i den lååånga kön för att köpa blommor, och då började hon småprata lite med mig. 😊 Jag gick hemåt med en varm känsla inombords efter denna shoppingupplevelse, blandat med tacksamhet över att få komma hem till min lugna trygga lägenhet.

Det har förresten kommit en hel del julkort till mig på sista tiden...

Nio stycken landade det på totalt. Kanske kommer det några eftersläntrare i mellandagarna, men jag har redan nu fått fler än vad jag kan minnas att jag någonsin fått tidigare jular. 😊❤ Det känns väldigt fint och gör mig himla glad. Att så pass många personer faktiskt valt att skicka en postal julhälsning till mig i år. Tack, fina ni! ❤

Välkomna till min obalanserade värld - just nu känns det bättre igen. Jag har läst ut en jättebra bok, tittat på teaterns livesända uppesittarkväll på Facebook - och fått mejl från ett produktionsbolag jag hörde av mig till i någon ljus stund för ett tag sedan angående att vara statist i deras nästa film. 😊 Och jag veeet att ett mejl inte innebär att allt är klappat och klart kring en eventuell statistroll, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Det är två och ett halvt år sedan jag var statist sist, jag börjar sakna det ganska mycket. Det är så himla roligt - och så jävla läskigt. ☺😱 Det är skräckblandad förtjusning, och mycket bra ångestträning för mig. Så jag hoppas att det blir av. 👍

Det var himla mysigt att följa teaterns uppesittarkväll också. ❤ Jag kände genast igen miljön (personalmatsalen i teaterns källare), personerna framför kameran och rösten på personen bakom kameran. Och allt var så himla mysigt. Sång och matlagning och julrim och lekar och allmän julmysig stämning. 😊❤🎄 Gud, vad jag saknar min älskade teater! 😭❤ Hoppas verkligen att vi kan ses igen till våren...

Och boken jag läste ut ikväll var den andra Hellesta-romanen. Jag har läst hela serien tidigare, men kände nu (efter att äntligen ha tagit mig igenom samtliga Maria Lang-deckare - jag ämnar förresten semestra i Nora i sommar med anledning av detta, om coronahelvetet tillåter) för att läsa om Margit Söderholms romansvit. De senaste dagarna har jag plöjt igenom de två första, så det kommer nog gå undan. 😊 (Och ja, jag är medveten om hennes vidriga Hitler-sympatier - och ja, det skaver som fan i mig...och utöver det finns det såväl rasistiska som antifeministiska aspekter i hennes texter som jag har svårt att förlika mig med...men ändå tilltalas jag av hennes böcker, och kan lite priviligierat välja att delvis bortse från det mindre angenäma i hennes person och författarskap när jag läser och tänka att böckerna ju skrevs för så länge sedan...)

Jag hoppas att min nyvunna energi håller i sig till imorgon, så att jag kan försöka städa och få det lite fint här hemma till jul. 🎄 Natti natti!

 

Nu är det tisdag. Två dagar till julafton. Jag har semester. Men vad har jag gjort hittills under min julledighet? I lördags gick syrran och jag på stan och inhandlade några sista julklappar, men i övrigt har jag mest legat i sängen - sovit, läst, haft ont i huvudet, känt mig seg och konstig och väck och allmänt nedstämd och ångestfylld. Varför talar jag i imperfekt förresten, det är ju fortfarande rådande status... Jag ställde in söndagens bågskytte och måndagens gymbesök med kollegorna. Jag har inte pluggat någonting, inte städat någonting, inte gjort några matlådor, inte skrivit någonting på romanen (som jag faktiskt börjat komma igång med igen på sista tiden), inte börjat med hemuppgifterna från terapin. Fast idag har jag åtminstone kollat ifatt på julkalendern - jag hade inte sett den sedan i fredags, vilket är ett tydligt tecken på att jag mår dåligt eftersom jag annars sett den varenda dag (med undantag av kvällen vi hade julmiddag på jobbet, då var jag för trött när jag kom hem). 

 

Jag förstår inte varför jag mår dåligt just nu. Är jag sjuk? Är jag orolig över någonting? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte har någon energi att göra allt det där jag vill/borde/planerat göra under min ledighet. Men jag hoppas att det vänder snart. Om inte förr så på julafton och juldagen, då jag kommer vara i fint sällskap. ❤️

Idag jobbade jag min sista dag innan julledigheten. 🎄 Som alltid inför ledigheter var jag tokstressad och jobbade övertid för att hinna med allting. Så nu är jag helt slut. 😵 Jag är inte så bra på det här med att ha semester...så vi får väl se om jag klarar av att vara hemma hela nästa vecka, eller om jag smiter iväg någonting till kontoret. 😉

Igår kväll hade vi en jättemysig julmiddag i konferensrummet på kontoret. 🎄😊❤️ I vanliga fall brukar vi ha den på någon restaurang, men såhär i coronatider kändes cateringmat i konferensrummet som en betydligt bättre idé. Nog för att det är trevligt att äta på restaurang, men jag tycker faktiskt att det här var mycket mysigare och mer hemtrevligt (och ljudnivån var lägre, så det var mycket lättare att föra samtal). 😊👍 

 

Jag hade tänkt blogga om det när jag kom hem igår kväll, men det var jättesent och jag var jättetrött så jag orkade inte. 😴 

 

Jag inledde den här dagen i bågskytteklubbens lokal, där jag fick chansen att premiäranvända mitt nyinköpta rosa bågställ...

Jag var alldeles ensam i lokalen, för min bågskyttekompis dök inte upp. 😕 Hoppas att hon kommer nästa vecka. 🏹 Men jag hade i alla fall sällskap av Taylor, jag satte igång evermore-albumet på Spotify - och kunde ganska snart konstatera att det var synnerligen lämplig musik att skjuta till...

Woohoo! 😃👍👍👍 Det här var nog min bästa pil någonsin faktiskt. 😊🥇 Och jag fick in flera nästan lika bra träffar under morgonen. Vilket kändes jättebra, i synnerhet med tanke på att jag inte skjutit på två hela veckor.

100 pilar blev det totalt, sedan fick det räcka för idag (för sedan orkade jag inte mer 😉).

Herregud, Taylor...jag var inte alls beredd på det här. Att en av låtarna på det nya albumet skulle handla om din döda mormor...och att du skulle släppa den exakt två veckor efter att MIN mormor begravdes...och att jag skulle kunna relatera så extremt mycket till den. 😭❤️ 

 

 

Nu sitter jag här och gråter och hyperventilerar och vet fan inte vad jag ska ta mig till. 😭😭😭 Men jag är obeskrivligt tacksam över den här låten. TACK, Taylor! ❤️❤️❤️ 

 

Musikvideon för Taylors nya låt "willow" hade premiär kl. 6 imorse och jag satt självklart bänkad framför YouTube för att ta del av mästerverket... 

 

 

Helt fantastisk! 😍❤️ Men det hade jag ju kunnat räkna ut med lilltån att den skulle vara. 😉 

 

Strax därefter släpptes hela det nya albumet evermore på Spotify. 😍😍😍 Jag behöver verkligen plugga idag, och jag hade någon slags crazy idé om att jag skulle kunna ha albumet på repeat i bakgrunden medan jag läser det sista av kurslitteraturen och skriver klart uppgiften som har deadline idag... 

 

 

Hahahahaha, vem försöker jag lura?! 😂😂😂 Att ha Taylors alldeles nyss släppta album på i BAKGRUNDEN och plugga samtidigt?! Det är ju dömt att misslyckas...vilket jag nu kunnat konstatera. Så...jag får väl skjuta upp pluggandet lite, tills jag har tillfredsställt mina musikaliska behov som swiftie. 😉

 

Det är något magiskt med den 10 december. ❤️ Det är både min namnsdag och mormors och morfars bröllopsdag. Idag är det exakt 65 år sedan mina fina morföräldrar gifte sig med varandra. Jag saknar dem väldigt mycket, men är samtidigt oerhört tacksam över att ha haft dem i mitt liv. Bättre morföräldrar får en verkligen leta efter. ❤️ 

 

Jag vaknade denna morgon och konstaterade med glädje och lättnad att mensen kommit och att det således finns hopp för mitt psykiska välbefinnande framöver. Och det har mycket riktigt varit en himla fin dag idag. 😊 Antagningsbeskedet till vårterminen kom under dagen och det visade sig att jag blivit antagen till tre av de fyra kurser jag sökt till våren...men eftersom jag ska ägna våren åt att skriva min kandidatuppsats i genusvetenskap (samt den sedvanliga högsäsongen på jobbet) så tackade jag "bara" ja till en enda kurs...och det är mycket möjligt att jag ändrar det svaret till ett nej längre fram, när det första antagningslyckoruset lagt sig lite och förnuftet tagit över. 😉 

 

Men det var ändå inte det mest glädjande beskedet jag fick under dagen. Den största glädjen - och chocken! - bestod i den ytterst oväntade nyheten att finaste Taylor kommer att släppa ett nytt album IGEN. Och det redan imorgon bitti! 😍😍😍 

 

...ännu en NYCKELPIGA! 🐞 Seriöst. Hur många är de egentligen? Och vad vill de mig? Kommer jag fortsätta hitta en ny varje dag nu hela vintern?! 😱

Nåväl. Så länge de håller till i badrummet istället för att trassla in sig i mitt hår och väcka mig mitt i natten är det väl okej. Ja, det är faktiskt nästan lite mysigt med dessa små husdjur. 🐞 Jag stängde badrumsskåpet försiktigt efter mig imorse för att inte skrämma den nya hyresgästen.

På vägen till jobbet postade jag min "lilla" hög med julkort...

36 stycken landade det på i år. 🎄 Jag hoppas innerligt att jag inte har glömt någon som "borde" få ett julkort av mig, det skulle kännas jättedumt. 😱 Men jag tror inte det, det är flera veckor sedan jag började skriva på årets julkortslista (jag skriver en ny varje år) och har således haft lång tid på mig att komplettera den. Vad jag vet är det bara en person jag tänkt skicka till som inte kommer få något kort, en ny bekantskap med ett tämligen vanligt namn som bor någonstans i Stockholm...jag lyckades helt enkelt inte hitta hennes adress, trots flitigt detektivarbete. Men hon förväntar sig knappast ett julkort från mig, så det är nog lugnt. 🤷‍♀️

Idag har jag gått utbildning på distans större delen av dagen på jobbet. "Aktuella årsredovisningsfrågor i K2 och K3" heter kursen, som kommer fortsätta imorgon också. Syrran lät måttligt intresserad när jag nämnde kurstiteln. 😉 Men för mig är den jättespännande. 😊👍 Som typ alla kurser inleddes förstås även denna med en presentationsrunda. 😱 Eller, det var snarare som ett upprop - när mitt namn lästes upp skulle jag säga "Ja, jag är här" typ. Och det var det enda jag behövde säga under hela dagen, sedan var det bara lärarna som pratade. Så det var ju betydligt mer hanterbart än förra veckans skräckupplevelse, men jag fick ändå ångestpåslag av det. Imorgon kommer vi att ha en del gruppdiskussioner, och det fasar jag förstås inför, men jag hoppas och tror att jag kommer klara av det eller åtminstone ta mig igenom det.

Jag hade samtal med psykologen idag. Och började såklart gråta. 😒 Vi pratade om mina negativa grundantaganden ("Jag är misslyckad", "Jag är värdelös", "Jag kan ingenting" och så vidare).  Hon uppmanade mig att först sätta in ett "Nu har jag en tanke om att..." framför sådana tankar (defusion) och att sedan gå vidare till att utvidga den meningen till ett "Nu märker jag att jag har en tanke om att..." (det observerande jaget) för att få lite distans till tankarna och inte gå helt in i dem och ta dem för absoluta sanningar. Jag noterade att ångestmaskineriet saktade ner lite (och jag slutade tillfälligt gråta) när vi gjorde detta tillsammans, men själv lyckas jag aldrig med det (ja, jag har gjort den här övningen förut).

I helgen fyllde jag med syrrans hjälp i hela ACT-piltavlan, men när jag (både nervöst och stolt) visade den för psykologen idag visade det sig att jag missuppfattat uppgiften totalt. Jag hade fyllt i vad jag ville GÖRA inom de fyra olika områdena, men det var tydligen inte alls tanken. Så nu har jag rivit ut den sidan ur terapiblocket och kastat i papperskorgen, försökt läsa diverse texter på nätet om vad piltavlan går ut på men bara blivit ännu mer förvirrad, gråtit floder och känt mig helt dum i huvudet och misslyckad. 😢

Vad är det för mening med att ens försöka göra mina hemuppgifter när jag ändå bara gör fel? Vad är det för mening med att överhuvudtaget gå i terapi när jag bara blir ledsen av det?

(Och ja, jag ska ha mens snart.)

Min första impuls var att öppna ett fönster och släppa ut den. Men det var ju alldeles för kallt ute, den skulle väl frysa ihjäl. 😱 Skulle jag kanske mosa den lite snabbt och slänga liket i papperskorgen, för att inte dra ut på lidandet? Men nej, det klarade jag inte, det ligger inte för mig att döda djur. 😱 Till slut gick jag ut i trapphuset och lämnade nyckelpigan där. Jag hoppas att den kommer klara sig. ❤ Jag hade lite ångest över det när jag gick och lade mig igen, men nu har jag googlat fram information om att nyckelpigor inte äter under vintern, så den kommer i alla fall inte att svälta ihjäl. 👍

Hur den hamnade i min lägenhet, i min säng, i mitt hår eller hur den kunde väcka mig har jag dock fortfarande ingen aning om. 🤷‍♀️

Det är en hel månad sedan jag besökte gymmet med kollegorna sist, så jag såg verkligen fram emot dagens pass. ☺ Men gud, vad jobbigt det var! Det här var definitivt det jobbigaste passet hittills. Jag antar att jag tog i för hårt, för jag blev både illamående och fick ett astmaanfall. 😱 Jag hostade hela vägen hem (vilket inte bara kändes fysiskt jobbigt, utan även gjorde mig nojig över vad folk runt omkring mig skulle tänka såhär i coronatider). Men jag kom lyckligt hem och kunde använda min efterlängtade inhalator (som såklart borde ha legat i väskan, men det är så sällan jag får sådana här - eller värre - anfall att jag nog blivit lite nonchalant på den fronten...jag får ta och skärpa mig! 😕).

Igår var en jävla skitdag. 😔 Så en positiv grej som hände igår kom liksom lite i skymundan - men idag är jag något mer stabil, så idag kan jag glädjas åt det. Jag fick ta del av slutkorrekturet av decembernumret av medlemstidningen för Ångestförbundet - där en krönika jag skrivit finns med. 😊 Jag fick frågan redan i september om jag kunde tänka mig att skriva en text om hur det är att fira jul när en lever med social fobi och ångest. Jag blev väldigt smickrad över att bli tillfrågad, men fick samtidigt världens prestationsångest. 😰 Jag lyckades dock till slut plita ihop en text, som enligt redaktören blev jättebra. Och nu har den gått i tryck! Iiiiiihhhh, spännande! 😃😃😃 

 

Det tog ungefär tio minuter innan ångesten blev så stark att jag loggade ut från videomötet. 😔 Efter lärarens introduktion tyckte hon nämligen att vi skulle köra en presentationsrunda av oss själva och våra uppsatsidéer (trots att vi redan gjort det skriftligt i kursens forum). Och mitt redan massiva ångestpåslag nådde bristningsgränsen. Jag klarade inte av det. Jag flydde. 😔

Och jag veeet allting om ångestkurvan som planar ut om en bara stannar kvar i situationen och uthärdar den utan säkerhetsbeteenden. Jag veeet att undvikande bidrar till att vidmakthålla ångesten. Jag veeet att ångesten behåller makten över mig om jag agerar på den.

Men jag klarade inte av att vara duktig idag. Jag är för skör. Jag har varit mer eller mindre skör ända sedan förra veckan och allting känns så himla svårt just nu. 😔 Och jag känner mig så jävla misslyckad som inte klarade av att delta i workshopen idag. 😢

Läraren är dock jättefin och förstående. Hon skrev till mig och undrade varför jag försvann (just som jag satt och skrev ett meddelande till henne om det), och när hon fått veta varför fick jag detta svar från henne...

Jag är väldigt tacksam över denna respons. ❤ Men jag känner mig ändå dum som inte klarade av det som "alla andra" klarade av. Visst hade jag kunnat säga till innan, som hon skriver, men jag VILLE klara av det - och fram till igår kväll TRODDE jag att jag skulle klara av det. Men så gick det åt helvete i alla fall. 😔

Mamma säger att jag inte ska vara för hård mot mig själv. Men det är svårt. Det pågår ett massivt självhat inom mig just nu som jag inte lyckas få stopp på.

Mindler-psykologen ringde imorse, hon hade fått ett återbud på förmiddagen och frågade om jag ville ha den tiden (vi skulle egentligen inte höras förrän om en vecka). Jag tackade förstås ja. Men jag var ju inte alls förberedd, hade inte börjat med min hemläxa än eller någonting. Och precis som förra veckan låste jag mig totalt och kunde inte svara på hennes frågor och så kom tårarna och jag bara grät, grät, grät mig igenom nästan hela samtalet. 😔

Och hon konstaterade att det finns ett motstånd hos mig som gör att jag inte jobbar så aktivt med hemuppgifterna och inte vågar svara på hennes frågor. Ett motstånd och en rädsla. Och en ledsenhet. Och även rädsla för att bli ledsen. Så hon föreslog att vi backar bandet, drar i bromsen och börjar utforska dessa känslor och arbetar med defusion och närvaro (tror jag att hon sa i alla fall, men jag hade ett sådant jäkla ångestpåslag att jag inte var helt fokuserad).

Varför är det som att vrida på en kran till mina tårkanaler så fort jag har samtal med psykologen? Varför är jag så rädd för att svara "fel" på hennes frågor? Varför jobbar jag inte mer aktivt med hemuppgifterna? Varför känns allting så himla svårt och omöjligt?! 😢