Jag hade samtal med psykologen idag. Och började såklart gråta. 😒 Vi pratade om mina negativa grundantaganden ("Jag är misslyckad", "Jag är värdelös", "Jag kan ingenting" och så vidare).  Hon uppmanade mig att först sätta in ett "Nu har jag en tanke om att..." framför sådana tankar (defusion) och att sedan gå vidare till att utvidga den meningen till ett "Nu märker jag att jag har en tanke om att..." (det observerande jaget) för att få lite distans till tankarna och inte gå helt in i dem och ta dem för absoluta sanningar. Jag noterade att ångestmaskineriet saktade ner lite (och jag slutade tillfälligt gråta) när vi gjorde detta tillsammans, men själv lyckas jag aldrig med det (ja, jag har gjort den här övningen förut).

I helgen fyllde jag med syrrans hjälp i hela ACT-piltavlan, men när jag (både nervöst och stolt) visade den för psykologen idag visade det sig att jag missuppfattat uppgiften totalt. Jag hade fyllt i vad jag ville GÖRA inom de fyra olika områdena, men det var tydligen inte alls tanken. Så nu har jag rivit ut den sidan ur terapiblocket och kastat i papperskorgen, försökt läsa diverse texter på nätet om vad piltavlan går ut på men bara blivit ännu mer förvirrad, gråtit floder och känt mig helt dum i huvudet och misslyckad. 😢

Vad är det för mening med att ens försöka göra mina hemuppgifter när jag ändå bara gör fel? Vad är det för mening med att överhuvudtaget gå i terapi när jag bara blir ledsen av det?

(Och ja, jag ska ha mens snart.)