Mer lĂ„sning đą
Mindler-psykologen ringde imorse, hon hade fĂ„tt ett Ă„terbud pĂ„ förmiddagen och frĂ„gade om jag ville ha den tiden (vi skulle egentligen inte höras förrĂ€n om en vecka). Jag tackade förstĂ„s ja. Men jag var ju inte alls förberedd, hade inte börjat med min hemlĂ€xa Ă€n eller nĂ„gonting. Och precis som förra veckan lĂ„ste jag mig totalt och kunde inte svara pĂ„ hennes frĂ„gor och sĂ„ kom tĂ„rarna och jag bara grĂ€t, grĂ€t, grĂ€t mig igenom nĂ€stan hela samtalet. đ
Och hon konstaterade att det finns ett motstÄnd hos mig som gör att jag inte jobbar sÄ aktivt med hemuppgifterna och inte vÄgar svara pÄ hennes frÄgor. Ett motstÄnd och en rÀdsla. Och en ledsenhet. Och Àven rÀdsla för att bli ledsen. SÄ hon föreslog att vi backar bandet, drar i bromsen och börjar utforska dessa kÀnslor och arbetar med defusion och nÀrvaro (tror jag att hon sa i alla fall, men jag hade ett sÄdant jÀkla ÄngestpÄslag att jag inte var helt fokuserad).
Varför Ă€r det som att vrida pĂ„ en kran till mina tĂ„rkanaler sĂ„ fort jag har samtal med psykologen? Varför Ă€r jag sĂ„ rĂ€dd för att svara "fel" pĂ„ hennes frĂ„gor? Varför jobbar jag inte mer aktivt med hemuppgifterna? Varför kĂ€nns allting sĂ„ himla svĂ„rt och omöjligt?! đą
Kommentarer
Trackback
