Fy fan, vilka vidriga dagar det här har varit! Kissen blev sämre under helgen, och igår kväll slutade hon till och med äta, hon ville inte ens ha godis. Så imorse åkte vi akut till veterinären. De bekräftade något jag själv befarat - att hon förmodligen har en tumör och att den sitter så dumt till att det bara är avlivning som gäller i så fall.
De gav mig några minuter att ta farväl av henne, sedan lämnade jag henne där för vidare undersökningar och lämnade kliniken ensam och storgråtande. Några hemska timmar i ovisshet följde, när jag försökte förlika mig med tanken på att hon aldrig kommer komma hem mer.
Sedan ringde veterinären. Och jag väntade mig det ödesdigra beskedet - tumör, avlivning, slutet. Men istället meddelade hon att kissen vaknat(!) ur narkosen, att röntgen inte visade någon tumör och att jag skulle få komma och hämta henne några timmar senare.
Antibiotika, ögondroppar, smärtstillande...och så ytterligare några prover som skickats på analys, och vidare utredning hos specialistveterinär framöver...men hon LEVER!!! ❤❤❤
Allmäntillståndet igår.
Orolig katt (till ännu oroligare matte) på väg till veterinären.
I väntan på besked.
Efter besked.
Liten "fyllekatt" raglar runt här hemma efter lugnande och narkos.
Vi kommer nog att ligga här på mattan i vardagsrummet resten av kvällen, skulle jag tro. ❤
Jag har aldrig haft någon direkt relation till Elvis. Förrän nu. Nu är jag tvungen. För nu läser jag en kurs i rockhistoria (vilken jag sökt till hur många terminer som helst men inte kommit in på förrän nu för att de bara går på gymnasiebetygen och inte på mina övermänskligt många avklarade högskolepoäng). Så nu sitter jag och glor på urgamla musikvideor på YouTube om kvällarna. Detta är min favorit hittills:
Så himla charmigt med musikvideor från 50-talet (jag har sett ännu värre exempel, jag tror att det var med Little Richard, där de bara står rätt upp och ner med sina instrument och gungar lite - och framåt slutet på sin höjd vågar sig på en liten piruett).
Men ser ni vad jag ser? Jag vet inte om det är jag som har en överdriven tendens att tolka in social fobi överallt, men seriöst - ser inte Elvis sjukt obekväm ut? Som om han inte alls vill vara där. Kroppsspråket och ansiktsuttrycket är liksom inte alls synkade. Kroppen bara far runt i någon slags ryckig koreografi, medan ansiktet mest verkar säga: "Snälla, sluta titta på mig, bara ta mig härifrån!". Jämför med dansarna i videon, de ser ut att ha betydligt roligare.
När jag googlar får jag fram att han var en väldigt blyg person som led av scenskräck. Som ung vågade han överhuvudtaget inte uppträda inför publik, han höll sin mamma i handen på väg till skolan ända upp i tolvårsåldern och han började ofta stamma i sociala sammanhang. Så ja...det kanske ligger en del i det. Och då är det ju oerhört imponerande att han utsatte sig för allt detta rampljus! Det måste ju ha varit ett mindre helvete. Starkt jobbat, Elvis! Heja dig!
Jag har svårt för förändringar i allmänhet och negativa förändringar i synnerhet
Alltså...jag tror inte riktigt att ni kan förstå vilket hårt slag det var för mig när jag först fick höra nyheten. Att min dyrkade Taylor skulle göra soundtrack till en av dessa vidriga antifeministiska skitfilmer. Jag dog lite inombords.
Nu har musikvideon kommit, och inte för att jag direkt vill sprida någonting som har med de vedervärdiga filmerna eller böckerna att göra, men här är den i alla fall...
Hm. Alltså, jag fattar att hon inte kan fortsätta sjunga söta countrypoplåtar om high school i all evighet (eller nej, det fattar jag förresten inte alls - för min del får hon gärna fortsätta med det!) men vad fan håller hon på med nuförtiden?! Jag fattar ingenting...
Så nu tänker jag sörja en liten stund, och klamra mig fast vid den Taylor som jag förälskade mig i en gång för så länge sedan...
Jag har varit rätt labil de sista dagarna. Kanske världsläget, kanske PMS, kanske oro för kissen, kanske reaktion efter jordnötsincidenten...kanske allt det där plus nervositet inför dagens möte med psykologen.
Jag träffade henne klockan åtta imorse för en timmes genomgång av min historia av psykisk ohälsa, nuvarande situation (med utgångspunkt i självskattningsformuläret jag fyllde i förra veckan) och planering av den kommande KBT-behandlingen. Föga överraskande kom hon fram till (och jag bekräftade) att mina problem i huvudsak handlar om social fobi och ångest, och att jag även har en del depressiva och stressrelaterade problem som kan kopplas till dessa huvudproblem.
Jag var väldigt spänd och det var rätt jobbigt att vara där och öppna upp mig, men hon känns bra och duktig och jag tror att jag kommer kunna få en del hjälp. Måste bara hitta min inre drivkraft för att verkligen få till en förändring...varför JAG vill det här, inte bara varför det vore bra av hänsyn till omgivningen om jag blev en mer välfungerande individ.
Jag tänkte skriva något genomtänkt och klokt och argt om allt vidrigt som händer just nu (livesänd våldtäkt, att moderaterna öppnar upp för samarbete med rasisterna, hur snabbt allting går åt helvete i USA och så vidare), men jag orkar inte. Jag orkar fan inte. Så jag fyller mitt Facebook-flöde med videor av söta kattungar och försöker att inte tänka på mänsklighetens förfall.
Musikalbesök nummer 15, det första i Linköping. Jag hade inte sett La Cage aux Folles sedan den 10 december, så jag hade verkligen sett fram emot det här. Men det blev inte som jag tänkt mig. Inte alls.
För det första är jag överlag inte så förtjust i Linköping. Det är så himla kallt där. Dels klimatmässigt (det är alltid lägre temperatur där än hemma i Norrköping) men även i hur folk är emot varandra. Det är ett kallare samhälle liksom.
Detta är någonting jag har i bakhuvudet, så min grundinställning när jag satte mig på tåget till Linköping i eftermiddags var väl inte den bästa kanske... Men det bekräftades ju när jag kom fram till teatern. Jag har blivit så bortskämd med hur glada personalen på teatern i Norrköping blir av att se mig där, så att i Linköping bara mötas av ett torrt "Har du studentlegitimation?" var lite av en chock. Har aldrig behövt visa det vid något av mina 14 tidigare musikalbesök. Men den här herren ville absolut se det. Och han nöjde sig inte med att bara SE det, han klickade på det för att se att jag verkligen var inloggad i Studentkortet-appen och inte bara hade en screenshot av någon annans studentlegitimation i mobilen. 😒
Något stött över att bli misstänkliggjord på detta vis gick jag in för att hänga av mig mina ytterkläder. Och där väntade nästa besvikelse. Teatern i Linköping är inte alls lika vacker som den "hemma". Mycket mindre, modernare, stelare - och med skitfula heltäckningsmattor på golvet. Urk.
Men allt det där kan jag mycket väl leva med. Både bemötandet och den relativt trista miljön. Vad jag däremot inte kan leva med är det som hände när jag väl satt inne i salongen och väntade på att föreställningen skulle börja. Jag kände det i luften, det där plågsamt välbekanta och jävligt obehagliga - att någon i närheten åt jordnötter. 😨😲😢
Jag lokaliserade faran ganska snart - en gul liten påse hos två tjejer som satt snett framför mig. Som jag såg det hade jag då tre alternativ:
Alternativ1: Försöka härda ut de närmaste tre timmarna. Vilket inte alls var något alternativ - för det skulle jag inte överleva. På riktigt. Jag mådde redan dåligt. 😢
Alternativ2: Dra därifrån, skita i alltihop och bara åka hem igen. Förmodligen det klokaste alternativet, men inget som kändes särskilt lockande.
Alternativ3: Faktiskt ta mod till mig och säga till tjejerna att det är väldigt farligt för mig att de sitter där och äter jordnötter.
Och tro det eller ej, men jag knackade faktiskt den ena tjejen på axeln och bad dem låta bli att äta av innehållet i påsen för att jag är allergisk och känner av det i luften. De blev helt förbluffade, verkade inte ha hört talas om något sådant men gick ändå med på att stoppa ner påsen i väskan. Jag tackade och började rota efter mina allergimediciner.
Den där magiska känslan som alltid infinner sig när orkestern börjar spela, Georges kommer in på scenen och hälsar publiken välkomna och ridån går upp för Les Cagelles som börjar sjunga och dansa...den känslan uteblev helt. För då satt jag och petade i mig antihistamintabletter och hade dödsångest. 😢
Och detta höll i sig under hela föreställningen. Ensemblen gav en helt fantastisk föreställning precis som vanligt, men jag kunde inte njuta av den fullt ut. Jag var så förbannat fokuserad på mina luftvägar och eventuella försämringar (skulle jag behöva ta adrenalinsprutor också utöver antihistamintabletterna, skulle jag behöva ringa 112...?).
Men som ni märker överlevde jag. Jag ligger nu hemma i sängen och gosar med min älskade kisse (som blir piggare och piggare för varje dag ❤). Jag har två musikalbesök till inplanerade i februari, och jag kan bara hoppas att det blir betydligt mer positiva upplevelser än idag. Spontant känner jag inte alls någon lust att åka dit igen...men undvikandebeteende har ju aldrig fört något gott med sig, och såhär strax före mens är jag ju alltid lite extra negativ så jag bör väl inte fatta några beslut just nu kanske.
Alltså bör jag väl inte heller bry mig om de här hopplöshetskänslorna som kommer över mig ikväll. Känslorna av att det inte finns plats för mig ute i samhället. Jag menar, både min kropp och mitt psyke (allergi och social fobi) verkar ju jobba stenhårt på att jag ska hålla mig hemma, där inget farligt kan hända mig. Jag är inte anpassad för att vistas bland andra människor. 😔
Men som sagt, jag ska ha mens snart...jag känner mig säkert mer hoppfull snart igen...hoppas jag. 😒
Jag hade SJ Prio-poäng som förföll vid nyår, så istället för att ta pendeln till Linköping åkte jag förstaklass med SJ. Lite vardagslyx sådär. 😜
Framme vid målet och mycket förväntansfull. 💖
Först på plats såklart. Färdtjänsten, som också brukar vara tidig, kom en stund senare. 😜
Mercedes in action. 💖 I förgrunden syns de två jordnötsätarna. 😒
Sedvanligt nedstämd efter första akten, kombinerat med chock och dödsångest efter jordnötsincidenten. 😔
Inte alls lika sprudlande lycklig som jag brukar vara på väg hem från musikalen.
Den nya ledningen för det stora landet i väst har nu tillträtt. Det dröjde inte ens en halvtimme innan all info om HBTQ-rättigheter försvann från Vita Husets hemsida (och nej, det finns ingen tom övergångssida som det brukar göra i väntan på aktuell text från den nytillträdda presidenten - HBTQ är helt enkelt inte ett aktuellt ämne längre). Detsamma gäller klimatförändringar. Det "finns inte" längre.
Jag är så ledsen och så arg och så jävla rädd för vad som kommer att hända nu. Med en homofobisk, sexistisk, rasistisk komplett galning på världens mest inflytelserika position.
Till Trump och Pence och alla andra rövhattar i den där administrationen har jag bara en sak att säga, och det låter jag Lily Allen säga...
Jag satt och slösurfade på lunchen och upptäckte att det kommit ett nytt kapitel av Junjou Romantica. ÄNTLIGEN!!! Och nu har jag läst det. Ville läsa det omedelbart, men det kändes lite awkward att göra på kontoret...speciellt om jag skulle börja fangirla och få nosebleed. 😜
Men nu har jag som sagt läst det...och det gjorde mig faktiskt lite vemodig. Det handlade väldigt mycket om de tankar och den oro en har inför att komma ut för sina närmaste. Yaoi brukar inte beröra detta så mycket, utan utspelar sig vanligtvis i en kontext där det jag kallar "Yaoi-logik" råder...vilket bland annat innebär att typ alla killar är bögar, och i den mån det förekommer tjejer är de faghags, diskriminering på grund av sexuell läggning existerar inte och den mest macho maffiaboss kan prata om sin pojkvän utan att någon höjer ett ögonbryn. Typ så.
Men här är alltså nu ett helt kapitel där Misaki våndas över hur hans bror och svägerska (de enda familjemedlemmar han har) kommer att reagera om de får veta att han är tillsammans med Usagi-san. Kommer de att hata honom, kommer de inte vilja ha med honom att göra mer...? Det hugger till i hjärtat när jag ser honom ligga där hopkrupen på sängen, ensam med dessa tankar som tär på honom. För jag känner igen det där från när jag var i de yngre tonåren. Tankarna och tårarna, ångesten och oron för hur det skulle bli sedan. Obefogad oro, kan jag ju säga såhär i efterhand - men hur skulle Lilla Malin kunna veta det?! Allting får så orimligt stora proportioner när en är ensam med sina tankar...
Det är fint att Nakamura-sensei tar upp det här. Det är viktigt. Men jag önskar att hon ville snabba på lite, så att stackars Misaki inte behöver lida så länge till...hans svägerska har redan börjat misstänka hur det ligger till (och hon verkar inte ha några som helst problem med det) och hans bror fullkomligt avgudar honom...det här kommer inte att förändra någonting i deras relation, jag lovar. ❤
Och om det mot förmodan skulle göra det...då står Misaki i alla fall inte ensam...Usagi-san kommer alltid att finnas där för honom...
När jag nu tagit hand om kissens besvär var det dags att ta tag i mina egna. Så jag satte mig och fyllde i självskattningsformuläret som psykologen på vårdcentralen lagt ut inför vårt möte nästa vecka. Jag har dragit ut på det, dels för att jag varit upptagen av hemtentaskrivande, dels för att jag är mentalt allergisk mot självskattningsformulär där en ska gradera sitt mående på en skala - och dels för att jag varit nedtrappningslabil och därför riskerat att ge rätt missvisande svar (om jag mått skit så har det ju främst berott på tillfälliga utsättningssymptom och inte varit något typiskt för mitt allmäntillstånd). Men nu har jag i alla fall äntligen skickat in det.
Några saker gjorde mig riktigt glad faktiskt. Såsom hur det här påståendet var formulerat...
Och en viss detalj i det avslutande meddelandet...
Yay! Go, vårdcentralen! Inkludering for the win! 💖
Det ger ju också mer relevanta svar...jag menar, hur skulle jag ha graderat svårigheten att tala med "attraktiva personer av motsatt kön"?! Jag skulle förmodligen ha satt en nolla, och då skulle det ha tolkats som att jag inte hade några som helst dejtingproblem. Typ. Det påminner mig om när jag var på bedömningsintervju på BUP när jag var 16 och kvinnan där frågade mig om jag hade någon pojkvän och jag svarade att jag inte hade någon, aldrig hade haft någon och aldrig ville ha någon heller - och hon blev superbekymrad och såg det som ett stort problem att jag inte var intresserad av kärlek och förhållanden. Suck. Jag hoppas verkligen att kidsen får ett bättre bemötande på BUP nuförtiden...
Idag har kissen och jag varit hos veterinären. Hon har varit himla snorig och lite slö sista tiden, så jag blev ju orolig och ringde veterinären. Ja, jag RINGDE faktiskt. När det gäller mitt lilla hjärtegull tar moderskänslorna över och Ångestmonstret har inte en chans. De bedömde dock inte att det var akut, så vi fick inte tid förrän idag.
Stackars kissen var stel av skräck under hela vistelsen på kliniken. Men personalen var jättefina med henne och jag blev så himla imponerad och lättad och rörd av att se hur finkänsligt och proffsigt de hanterade henne. 2011 års skräckupplevelse hos en annan veterinär lever fortfarande starkt i mitt minne och jag hade mer eller mindre väntat mig en liknande katastrof idag, men allting gick hur bra som helst.
Hon har ingen feber. Hjärta och lungor låter som de ska. Blodvärdena ser bra ut. Inga skador på ögonen. Hon har någon form av inflammation och förmodligen en virusinfektion (provsvar kommer på fredag). Tänderna har hon också lite problem med, men det sa veterinären att vi får ta tag i sedan när vi fått bukt med luftvägarna.
Jag gick därifrån med betydligt lättare hjärta (fan, vad jag har varit orolig - när jag googlat har det ju kunnat vara allt från kattsnuva till en tumör!), recept på mediciner (som jag lyckats peta i henne sedan vi kom hem) och ett tämligen länsat bankkonto (vilket jag hoppas att försäkringsbolaget kommer fylla på igen).
Idag blev jag äntligen klar med hemtentan och därmed blev jag även klar med höstterminen. Så förutsatt att jag blir godkänd har jag nu 532,5 avklarade högskolepoäng. Det är rätt mycket faktiskt... 😜
Precis efter inlämningen blev jag förstås helt stissig. "Herregud, vad ska jag göra nu då, kursportalerna för vårterminen öppnar ju inte förrän imorgon?!" Men jag gick och handlade, plockade lite hemma, slog in paket inför syrrans födelsedag och lade mig och läste (nöjesläste - inte pluggläste!). Så jag fick eftermiddagen och kvällen att gå ändå. ☺
Och nu ska jag fortsätta läsa lite till, innan det är dags att sova. Imorgon är det en stor dag. Dels är det mitt Lyckopillers födelsedag - och dels är det fem år sedan jag kom som praktikant till Körsbärsdalen. Tihi. 😊
Idag har jag och mamma och hennes man åkt runt till olika loppisar och fyndat. Det var rätt mycket folk, så stundvis var det ganska jobbigt för mig, men jag klarade mig trots allt rätt bra. Och jag är glad att jag följde med, vi hade trevligt och hittade många fina saker. 😊
Mitt bästa inköp idag var ett skåp som jag tänker måla rosa och ställa i mitt sovrum. Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg det, jag visste att det bara MÅSTE följa med mig hem... 😍
Vi fick dock förstås inte med oss det idag, så jag beställde hemkörning. Men i hemkörningen ingår visst inte uppbärning till tredje våningen utan hiss...så den lilla detaljen måste jag ordna på annat håll. Vilket förstås tog emot, jag tycker att det är jättejobbigt att be om hjälp (det var till exempel mammas man som fick gå och säga till personalen på loppisen att jag ville köpa skåpet). Men jag tog mod till mig och messade en av mina kollegor. Vi hade redan haft lite messkontakt under morgonen, så det var relativt odramatiskt att ta mig över kommunikationströskeln och skicka iväg ännu ett meddelande. Och han sa ja till att hjälpa mig! 😀
Så allting kommer att bli bra. Jag vet det. Även om min hjärna såklart håller på att lista tusen saker som kan gå fel. Tänk om de skickar fel skåp, tänk om de inte bär in det i trapphuset utan dumpar det på gatan (fast det står på kvittot att de ska bära in det, så det orosmomentet borde jag kunna stryka från listan), tänk om skåpet går sönder i frakten, tänk om det går sönder när vi bär upp det, tänk om leveransen kommer tidigare eller senare än vad som är bestämt så att jag inte är hemma och kan ta emot den, tänk om vi råkar släppa ut kissen när vi bär in skåpet i lägenheten, tänk om vi överhuvudtaget inte orkar bära upp det för trapporna, tänk om kollegan kommer senare än vad han har sagt så att jag inte hinner i tid till kvällens Pride-möte, tänk om skåpet trots mina mätningar och beräkningar inte får plats, tänk om det råkar välta över kissen, tänk om det blir fult när jag målar det...eller TÄNK OM ALLTING FAKTISKT GÅR JÄTTEBRA, varför kan jag inte bara tänka så?! Jag är hopplös. Jag är The Worrying Kind. Men jag ser fram emot att få hem skåpet. Det gör jag faktiskt. Väldigt mycket. ❤
Igår beställde jag innerkuddar till mina nya rosa glittriga kuddfodral. Idag skulle jag åka och hämta dem efter jobbet. Enligt messet skulle hämtningen ske på trädgårdsavdelningen inne på Maxi. Men jag hittade ingen trädgårdsavdelning! Och jag vågade förstås inte be om hjälp...kände paniken stiga och ville bara därifrån...så jag panikringde till syrran för moralisk support. Hon peppade mig en stund, och sedan gick jag äntligen fram till två tjejer i personalen som jag gått förbi och sneglat på säkert tre-fyra gånger vid det laget. En av dem hjälpte mig genast till rätt avdelning (som visst bara är trädgårdsavdelning på sommaren, på vintern är den skyltad som säsongsavdelning) och gav mig mina två kuddar. Och jag kände mig himla duktig som faktiskt bad om hjälp och inte bara struntade i alltihop och åkte hem igen som min första impuls var. Och himla fint blev det i hallen också, med de nya kuddarna under "La Cage aux Folles"-väggen...
Idag har jag jobbat ute hos en kund. Jag var förstås väldigt nervös innan - jag avskyr att jobba utanför tryggheten på kontoret. Efter en dag ute hos kund är jag alltid helt förstörd av all spänning. Jag brukar bli så himla trött och få så ont i huvudet. Men idag gick det jättebra. Och jag frågade mig själv medan jag satt där varför jag var så himla nojig innan. Jag har varit där i samma ärende tre gånger förut (och fler gånger i andra ärenden), det är jättetrevliga människor, jag känner mig säker i arbetsuppgifterna och den här gången fick jag åka "hem" till kontoret igen efter bara ett par timmar. Så jag blev varken utmattad eller fick huvudvärk. Stolt blev jag däremot.
Jag tycker att det är dags att städa undan julen nu. Valda delar av hushållet håller inte med. Hon håller envist fast vid den sista biten av julgranen i vardagsrummet. Så...vi får väl behålla en liten "julbuske" ett tag till, så att hon kan fortsätta ligga på sin favoritplats. ❤
Idag har det varit en bergochdalbanedag. Jag vaknade tidigt imorse fylld av energi och entusiasm, lät mig inte ens nedslås av att jag kräktes lite (obs, ej av sjukdom utan som en reaktion på tömning av kattlådan) utan åkte glatt iväg till jobbet och var på plats på kontoret strax före sju.
Men där fanns inget internet. Vilket ju krävs för att komma in i både programmen och mejlen. Så jag blev rätt frustrerad - efter att ha varit borta i nästan en vecka hade det ju hunnit samlas ett mindre berg av uppgifter som jag måste ta hand om...
Istället tog jag tillfället i akt att göra i ordning i mitt arbetsrum. Bära ut överblivna tomkartonger, rensa på skrivbordet, packa ner den rosa julgranen och hänga upp Hello Kitty-klockan...det blev riktigt fint. 👍
Sedan pratade jag med en kollega som tyckte att JAG skulle ringa till supporten hos vår internetleverantör. 😨 Då blev jag genast stingslig, men gick ändå med på att göra det.
Supporten var en dryg jävel som pratade i en massa tekniska termer som jag inte förstår, och det i kombination med att jag tycker att det är jättejobbigt att ringa telefonsamtal och dessutom fortfarande är lite nedtrappningslabil gjorde att jag till slut nästan skrek åt honom.
Trots att vi inte fick någon hjälp, började internet simsalabim plötsligt fungera en stund senare. Då blev jag förstås glad, men det varade inte länge - för sedan exploderade inkorgen av en veckas olästa mejl med frågor och krav och tjat och reklam och så vidare...och jag höll på att bli knäpp.
Och medan jag satt där helt nedbruten och försökte gå igenom alltihop någorlunda systematiskt kom chefen in och meddelade att han tänker lämna mig "in charge" några dagar nu och själv ta ledigt. "NEEEJ!!" klagade jag och klängde översiggivet på honom. Men det hjälpte inte.
Sedan har dagen flutit på och jag har visst fått en del gjort (ett bokslut blev klart och några kontrolluppgifter inlämnade och massor av mejl skickade) även om det varit ganska kaotiskt. När jag skulle åka hem kände jag mig plötsligt sorgsen, bestämde mig för att åka och handla lite och var nästan gråtfärdig på bussen. Men när jag klev in i gallerian möttes jag av Ola Salos underbara stämma i högtalarna, och jag nästan dansade fram till tonerna av "One of us is gonna die young". Handlade lite mat och åkte sedan hem.
På syrrans inrådan satte jag mig och spelade Coming Out On Top istället för att plugga...ingen jättebra prioritering kanske, men trevligt var det i alla fall (jag gör framsteg med Jed, yay!). Och jag lär ju hinna skriva klart hemtentan till på söndag ändå.
Nu ska jag försöka sova. Förmodligen kommer det att bli en bättre dag imorgon, när det inte är sådär första-dagen-tillbaka-på-kontoret-kaotiskt längre. Å andra sidan närmar sig fullmånen, så jag ska väl inte ha alltför stora förhoppningar om mitt mående och humör de närmaste dagarna...
Det har varit ett massivt uppsving för studiemoralen och studiemotivationen idag. Nästan fem sidor text har jag producerat under dagen - och det har varit riktigt roligt! 😀👍 Den stress och ångest och motvilja jag känt gällande studierna den sista tiden känns nu totalt främmande. Nu har jag typ fyra sidor kvar att skriva under den kommande veckan, och sedan är höstterminen slut. Det ska jag nog kunna fixa utan några större problem, även om jag kommer vara trött när jag kommer hem från jobbet.
Ja, jag ska ju börja jobba igen imorgon. Har inte varit på kontoret sedan i tisdags, så det känns lite konstigt. Men jag märker inte så mycket av utsättningssymptomen längre (även om jag förvisso höll på att flippa ut på pantautomaten när syrran och jag var och handlade igår) så det finns liksom ingen anledning att hålla mig hemma längre.
Jag hoppas att jag kommer kunna vara trevlig emot kollegor och kunder imorgon...
Ikväll har syrran och jag varit på teatern och sett premiären av "Misantropen". Jag fick ju biljetterna gratis av teatern med anledning av mitt myckna musikalbesökande, de ville väl att jag skulle vidga mina vyer lite och se något mer än bara mitt älskade "La Cage aux Folles". 😜
Och nog får en säga att den var annorlunda. Jag vet faktiskt inte om jag tyckte om den eller inte, det vet inte syrran heller. Den efterlämnade en smått förvirrad känsla. Kan inte svara på om den var bra eller dålig...men intressant var den i alla fall. Vi diskuterade en hel del både i pausen och efteråt.
"Deppigt", löd min första reaktion efter slutscenen. "Det är fiiinkultur", förklarade syrran. Och i fiiinkultur är det visst inte så viktigt med lyckliga slut (men det är det för mig!).
Men skådespelarna var jätteduktiga och ljud och ljus användes på ett coolt sätt och kostymer och repliker var en häftig mix av ålderdomligt och modernt. En ambitiös produktion som jag tycker att alla inblandade ska vara stolta över. 💖
Men nu tackar jag för besöket i fiiinkulturen och ser fram emot nypremiären av "La Cage aux Folles" i Linköping. 😊❤
Nu har jag gjort någonting som jag inte gjort på över två veckor (sedan den 21 december). Jag har tagit Imovane. Klockan närmar sig liksom halv två på natten och jag är fortfarande klarvaken...så vad fan ska jag göra liksom?! Usch...jag som var så stolt över att jag slutat med sömntabletterna. Men men...nöden har ingen lag.
Hm. Det är visst lite si och så med studiemoralen här. En enda ynka sida har jag lyckats skriva idag (ambitionen var minst två). Men det finns ju så mycket som distraherar...
Alltså, jag FÖRSÖKTE verkligen läsa om sufismens tidiga historia medan senaste uppdateringen till "Coming Out On Top" installerades...det gjorde jag verkligen. 😜
Idag blev jag klar med hemtentan i genuskursen. 👍 Jag skippade ämnesidén jag hade igår kväll och skrev om relationen mellan patriarkatet och kapitalismen under den andra vågens kvinnorörelse istället. Ett mycket lämpligt ämne att behandla när en är nedtrappningslabil och lätt blir aggressiv... 😜
Nu vänder jag uppmärksamheten mot hemtentan i medeltidskursen istället. Tio(!) sidor analys förväntas jag pressa ur mig fram till söndag nästa vecka. Men innan jag ens kan börja skriva har jag massor av vetenskapliga artiklar kvar att läsa. 😧 Kan någon tala om för mig varför jag utsätter mig för detta?!
Kissen var nöjd med att ha matte hemma hela dagen idag. Vi tog en lååång sovmorgon ända in på förmiddagen och sedan gick vi upp och pluggade (ja, hon hjälpte till - ni ser väl hur hon sitter bland mina böcker!). Två sidor välformulerad analys av lesbisk feminism under 1970-talet lyckades jag producera under dagen. Och två samtal har jag fått ta emot från jobbet (ett om mitt mående och ett om ett bokslut). Och fyra matlådor har jag fixat inför nästa vecka. Och en diskmaskin har jag kört. Och en film har jag unnat mig att titta på (fast den var tyvärr rätt dålig). Och nu ska jag försöka sova. Ambitionen är att jag ska skriva två sidor analys av feminism och klass vid 1900-talets början imorgon... Wish me luck!
Nu har det börjat. Tröttheten. Illamåendet. Sorgsenheten. Irritationen. Framför allt irritationen. Idag har jag varit korthuggen i tonen och fräst ifrån när någon irriterat mig. När jag skulle gå hem för dagen meddelade jag chefen att jag tänker ta ledigt resten av veckan. Han tyckte att det lät som en mycket god idé. Och det är det. Jag ska inte vara i närheten av folk just nu, det märker jag ju själv. På vägen hem gick jag förbi mataffären och bunkrade upp för att kunna barrikadera mig i lägenheten de närmaste dagarna. En kvinna framför mig i kassakön pladdrade jättemycket och tog god tid på sig att betala - och jag blev skitförbannad och ville bara skrika åt henne att hålla käften och skynda på. Jag tackar innerligt min sociala fobi för att den hindrade mig från att göra det. Herregud...nu tänker jag hålla mig inom hemmets väggar tills jag blir som folk igen.
Jag borde ha ägnat hela dagen idag åt att plugga. Istället har jag sovit länge och sedan legat i soffan och glott på film. Har känt mig väldigt rastlös. Lite nedstämd. Kanske är det utsättningssymptom - eller bara oron för att få det. Idag var det ju dags för den halvårsvisa Sertralin-nedtrappningen, jag tar från och med imorse 25 mg istället för 50 mg. Egentligen är det dumt att jag gör det här nu, för jag har vansinnigt mycket att göra innan höstterminen slutar om två veckor. Men det kommer ju aldrig komma en tid när jag inte har någonting viktigt som kräver att jag är fokuserad. Så...nu är väl inte en sämre tidpunkt än någon annan kanske.
Finaste Per ringde förut och vi pratade bland annat om Sertralin-nedtrappning. Om hur känslorna blir så mycket starkare när en inte är avtrubbad av tabletterna längre. Att en blir så mycket gladare och så mycket ledsnare än innan. Kanske är det det som drabbat mig det gångna året? Vid det förra nyåret trappade jag ner från 100 mg till 75 mg, i somras från 75 mg till 50 mg. Och jag har ju haft ganska många stunder under 2016 då jag varit så fruktansvärt ledsen och ibland till och med velat dö... Kanske är jag helt enkelt inte van vid att hantera starka känslor längre. Jag har ju gått på tabletterna sedan jag var 18. Och nu släpper avtrubbningen mer och mer, i takt med att jag minskar dosen. Jag känner sådant som varit främmande för mig under mycket lång tid. Längtan och lust...men också ett mörker som skrämmer mig. Topparna är så höga och dalarna så djupa, det är nästan så att jag längtar tillbaka till den relativt stabila medelvägen i avtrubbningens land. Det var på sätt och vis skönt att inte känna så förbannat mycket som jag gör nuförtiden. Men samtidigt vill jag ju klara mig utan tabletterna. Och vad är ett liv utan starka känslor för ett liv egentligen? Nej, jag får härda ut - och försöka lära mig att hantera det jag känner.
