Idag har jag och mamma och hennes man åkt runt till olika loppisar och fyndat. Det var rätt mycket folk, så stundvis var det ganska jobbigt för mig, men jag klarade mig trots allt rätt bra. Och jag är glad att jag följde med, vi hade trevligt och hittade många fina saker. 😊
Mitt bästa inköp idag var ett skåp som jag tänker måla rosa och ställa i mitt sovrum. Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg det, jag visste att det bara MÅSTE följa med mig hem... 😍
Vi fick dock förstås inte med oss det idag, så jag beställde hemkörning. Men i hemkörningen ingår visst inte uppbärning till tredje våningen utan hiss...så den lilla detaljen måste jag ordna på annat håll. Vilket förstås tog emot, jag tycker att det är jättejobbigt att be om hjälp (det var till exempel mammas man som fick gå och säga till personalen på loppisen att jag ville köpa skåpet). Men jag tog mod till mig och messade en av mina kollegor. Vi hade redan haft lite messkontakt under morgonen, så det var relativt odramatiskt att ta mig över kommunikationströskeln och skicka iväg ännu ett meddelande. Och han sa ja till att hjälpa mig! 😀
Så allting kommer att bli bra. Jag vet det. Även om min hjärna såklart håller på att lista tusen saker som kan gå fel. Tänk om de skickar fel skåp, tänk om de inte bär in det i trapphuset utan dumpar det på gatan (fast det står på kvittot att de ska bära in det, så det orosmomentet borde jag kunna stryka från listan), tänk om skåpet går sönder i frakten, tänk om det går sönder när vi bär upp det, tänk om leveransen kommer tidigare eller senare än vad som är bestämt så att jag inte är hemma och kan ta emot den, tänk om vi råkar släppa ut kissen när vi bär in skåpet i lägenheten, tänk om vi överhuvudtaget inte orkar bära upp det för trapporna, tänk om kollegan kommer senare än vad han har sagt så att jag inte hinner i tid till kvällens Pride-möte, tänk om skåpet trots mina mätningar och beräkningar inte får plats, tänk om det råkar välta över kissen, tänk om det blir fult när jag målar det...eller TÄNK OM ALLTING FAKTISKT GÅR JÄTTEBRA, varför kan jag inte bara tänka så?! Jag är hopplös. Jag är The Worrying Kind. Men jag ser fram emot att få hem skåpet. Det gör jag faktiskt. Väldigt mycket. ❤
