Nu har det börjat. Tröttheten. Illamåendet. Sorgsenheten. Irritationen. Framför allt irritationen. Idag har jag varit korthuggen i tonen och fräst ifrån när någon irriterat mig. När jag skulle gå hem för dagen meddelade jag chefen att jag tänker ta ledigt resten av veckan. Han tyckte att det lät som en mycket god idé. Och det är det. Jag ska inte vara i närheten av folk just nu, det märker jag ju själv. På vägen hem gick jag förbi mataffären och bunkrade upp för att kunna barrikadera mig i lägenheten de närmaste dagarna. En kvinna framför mig i kassakön pladdrade jättemycket och tog god tid på sig att betala - och jag blev skitförbannad och ville bara skrika åt henne att hålla käften och skynda på. Jag tackar innerligt min sociala fobi för att den hindrade mig från att göra det. Herregud...nu tänker jag hålla mig inom hemmets väggar tills jag blir som folk igen.