Men nu har jag som sagt läst det...och det gjorde mig faktiskt lite vemodig. Det handlade väldigt mycket om de tankar och den oro en har inför att komma ut för sina närmaste. Yaoi brukar inte beröra detta så mycket, utan utspelar sig vanligtvis i en kontext där det jag kallar "Yaoi-logik" råder...vilket bland annat innebär att typ alla killar är bögar, och i den mån det förekommer tjejer är de faghags, diskriminering på grund av sexuell läggning existerar inte och den mest macho maffiaboss kan prata om sin pojkvän utan att någon höjer ett ögonbryn. Typ så.

Men här är alltså nu ett helt kapitel där Misaki våndas över hur hans bror och svägerska (de enda familjemedlemmar han har) kommer att reagera om de får veta att han är tillsammans med Usagi-san. Kommer de att hata honom, kommer de inte vilja ha med honom att göra mer...? Det hugger till i hjärtat när jag ser honom ligga där hopkrupen på sängen, ensam med dessa tankar som tär på honom. För jag känner igen det där från när jag var i de yngre tonåren. Tankarna och tårarna, ångesten och oron för hur det skulle bli sedan. Obefogad oro, kan jag ju säga såhär i efterhand - men hur skulle Lilla Malin kunna veta det?! Allting får så orimligt stora proportioner när en är ensam med sina tankar...

Det är fint att Nakamura-sensei tar upp det här. Det är viktigt. Men jag önskar att hon ville snabba på lite, så att stackars Misaki inte behöver lida så länge till...hans svägerska har redan börjat misstänka hur det ligger till (och hon verkar inte ha några som helst problem med det) och hans bror fullkomligt avgudar honom...det här kommer inte att förändra någonting i deras relation, jag lovar. ❤

Och om det mot förmodan skulle göra det...då står Misaki i alla fall inte ensam...Usagi-san kommer alltid att finnas där för honom...