Finaste Per ringde förut och vi pratade bland annat om Sertralin-nedtrappning. Om hur känslorna blir så mycket starkare när en inte är avtrubbad av tabletterna längre. Att en blir så mycket gladare och så mycket ledsnare än innan. Kanske är det det som drabbat mig det gångna året? Vid det förra nyåret trappade jag ner från 100 mg till 75 mg, i somras från 75 mg till 50 mg. Och jag har ju haft ganska många stunder under 2016 då jag varit så fruktansvärt ledsen och ibland till och med velat dö... Kanske är jag helt enkelt inte van vid att hantera starka känslor längre. Jag har ju gått på tabletterna sedan jag var 18. Och nu släpper avtrubbningen mer och mer, i takt med att jag minskar dosen. Jag känner sådant som varit främmande för mig under mycket lång tid. Längtan och lust...men också ett mörker som skrämmer mig. Topparna är så höga och dalarna så djupa, det är nästan så att jag längtar tillbaka till den relativt stabila medelvägen i avtrubbningens land. Det var på sätt och vis skönt att inte känna så förbannat mycket som jag gör nuförtiden. Men samtidigt vill jag ju klara mig utan tabletterna. Och vad är ett liv utan starka känslor för ett liv egentligen? Nej, jag får härda ut - och försöka lära mig att hantera det jag känner.