Uuuaahhh, hur blev jag en sådan usel bloggare?! Inte ett enda inlägg sedan i lördags ju! :O Har tänkt skriva varenda dag sedan dess, men tiden och orken har helt enkelt inte velat infinna sig (åtminstone inte samtidigt). Att bloggen drabbades av en besöksboom i helgen har ju inte precis heller gjort det lättare att skriva...

 

Nyss hemkommen från chefens 60-årskalas. Social tillställning med massor av för mig totalt främmande människor som man måste konversera med och verka normal inför.

 

Jag hade känt mig märkligt lugn inför det - fram till sisådär en timme innan min kollega skulle komma och hämta mig. Då slog ångesten till och jag lade mig ner på sängen och vrålade att JAG VILL INTE GÅ PÅ KALAS. Men syrran försäkrade mig om att jag visst ville det och att det skulle gå jättebra.

 

Och det gick faktiskt bra! Jag intog visserligen mina vanliga sitta-tyst-i-ett-hörn-position, men jag log i alla fall vänligt och inflikade någon kommentar då och då och en tant kom till och med ihåg vad jag hette. God mat fick jag också och det var en allmänt trevlig stämning.

 

Vid ett tillfälle stod vi från Körsbärsdalen lite avsides och då frågade chefen mig hur jag tyckte det kändes med allt folk, om det var jobbigt för mig eller så. Jag erkände att det var det, men försäkrade att det verkade vara trevliga och roliga människor.

 

Efter lite mer än två timmar tackade kollegan och jag för oss och åkte hem. Jag var helt inställd på att rusa ut efter att vi tackat och sagt hej då till chefen, men min kollega (som är lite mer sansad än jag i sociala situationer) började gå runt i huset och säga hej då till resten av gästerna så då svansade jag efter henne och gjorde likadant.

 

Nu ska syrran och jag snart ge oss ut i vimlet och se om vi hittar några spännande Kulturnatten-aktiviteter. Jag är visserligen helt slutkörd efter eftermiddagens sociala eskapader, men en liten stund klarar jag nog av att vara ute i alla fall.

Idag har jag och en kollega jobbat med bokslut på plats ute hos kund hela dagen. Trevligt med lite miljöombyte, men samtidigt mycket mer uttröttande än att vara på kontoret. Åtminstone för mig. Min kollega tyckte nog mest att det var trevligt, hon blev inte alls så utmattad som jag. Men så har hon heller inte mina problem.

 

Jag spänner mig så mycket, och tänker alldeles för mycket - både före, under och efter besöket. Jag anstränger mig för att uppfattas som så himla duktig och trevlig och kompetent och social...och det tar på krafterna. (Att detta kundbesök var i min sunkiga gamla hemkommun, där jag riskerade att stöta på somliga personer som jag aldrig i livet vill ha med att göra igen, gjorde ju inte direkt mina nerver lugnare.)

 

Klart jag tycker om att åka ut till kunderna lite då och då. Det är spännande och roligt och riktigt upplivande (om än uttröttande). Om jag bara satt ensam i mitt rum på kontoret hela tiden så skulle det förmodligen bli ganska trist. Men jag är glad att min arbetsplats i huvudsak är i Körsbärsdalen, och att jag får åka på sådana här "utflykter" någon gång ibland.

 

Imorgon väntar en heldag på kontoret, där jag ska börja bearbeta materialet jag samlade in idag. Det känns som en bra kontrast till denna dag. :) Och nu ska jag sova, så...natti natti!

 

Under kvällens yogapass gjorde astman sig påmind. Det var eldandningen som satte igång det hela. Kvällens pass innehöll mycket mer eldandning än de tidigare passen, och det måste ha blivit för mycket för mig. Börjar till och med misstänka att eldandning inte är hälsosamt, åtminstone inte för mig.

 

Väskan med inhalatorn låg i andra änden av salen, och jag vågade inte resa mig upp från min matta och gå och hämta den. Så jag låg och väste och hostade under resten av yogapasset. Och så fort passet var över skyndade jag fram till väskan och rotade fram inhalatorn.

 

Funderar på om jag borde börja använda inhalatorn i förebyggande syfte innan varje yogapass för att undvika eventuella obehagligheter? Men det kanske tar ut effekten av yogan då? Får nog fråga kursledaren om det. Hur som helst kommer väskan med inhalatorn att ligga intill min yogamatta i fortsättningen.

Imorgon ska jag och en kollega jobba ute hos kund, så idag gick vi och köpte bussbiljetter. Expediten tittade på oss och sa "jaha, en vuxen och en ungdom alltså". Hon blev minst sagt häpen över att få höra att jag minsann också är vuxen. Hon synade mig uppifrån och ner och ville nästan inte tro på det. Det var faktiskt lite roligt. :P

 

Idag skulle jag installera en tilläggstjänst till ett av dataprogrammen på jobbet. Jag började förstås med att prova mig fram själv och läsa guider på nätet.

 

När jag försökt och försökt och försökt utan att lyckas (och höll på att få psykbryt) loggade jag in på supportchatten. Men det kändes alltför invecklat att skriftligen förklara vilka inställningar jag gjort och inte gjort och vilket resultat jag eftersträvade och allt sådant där, så jag stängde faktiskt ner chatten igen och ringde(!) till supporten istället.

 

Efter över åtta minuter av nervös väntan i telefonkö (harkel, host och repetition av inövad öppningsreplik) gav jag upp och lämnade mitt nummer för att de skulle kunna ringa upp mig istället. Sedan dröjde det inte länge innan jag lyckades lista ut själv hur jag skulle göra - så det gjorde ingenting att jag råkade missa samtalet när supporten slutligen ringde upp.

 

Nej, det kanske inte är någon jättebra idé att redan återanmäla mig till katastrofkursen. Men jag vill försöka. Om jag pluggar själva språket på egen hand nu hela hösten så kanske jag kan fokusera på den sociala biten av kursen till våren. Nu vet jag ju vad jag har att vänta mig, det kommer förhoppningsvis inte komma som någon chock när läraren kastar ut frågor till höger och vänster och kräver aktivt muntligt deltagande under lektionerna. (Men uuuuääähhh, jag får ju ångest bara jag tänker på det!)

Ni trodde väl inte att jag hade glömt söndagssagan?! ;) Här kommer den...

 

Igår såg syrran och jag en helt fantastisk film. Den heter  おくりびと (Departures / Avsked) och syrran, som sett den innan, beskrev den kort och gott som "en japansk film som handlar om begravningar" när hon föreslog att vi skulle se den. Det låter väl upplyftande? ;) Men det var faktiskt en väldigt hoppingivande och vacker film...och den spädde på min kärlek till japansk kultur ganska rejält (som om det behövdes). Så...se den! :)

 

 

Inatt hade jag en skitjobbig mardröm om L. Jag drömmer inte om henne så jätteofta längre, men på senaste tiden har det blivit alldeles för mycket. Antar att det hänger ihop med att hon skrivit till mig på Facebook och skickat ett paket och att jag ska skicka ett litet paket tillbaka till henne med bilder. Jag har skjutit upp det, men nu ikväll satte jag mig äntligen och rotade igenom hårddisken från gamla datorn efter bilder från vår tid tillsammans. Väldigt uppslitande att titta på. Vi ser så himla lyckliga ut på många av bilderna...så vi måste ju ha haft det bra tillsammans en gång i tiden. Det känns väldigt avlägset nu, nästan surrealistiskt. Men men...nu har jag lagt bilderna på ett USB och stoppat ner i ett kuvert som jag skrivit hennes namn och adress på. Imorgon lägger jag minnena på lådan och låter Posten föra bort dem.

Igår kände jag mig himla låg större delen av dagen. Pendlade mellan ledsen, förbannad och apatisk - under eftermiddagen började jag till och med gråta på jobbet (dock var jag ensam på kontoret just då, tack och lov). Jag tillskrev detta mensen, hösten, valresultatet och annat som är skitjobbigt just nu. Men vet ni vad jag upptäckte imorse? Att jag glömde ta mina tabletter igår morse! De låg kvar i dosetten, varenda en. Tro fan att jag var labil igår! :O

Nyss hemkommen från mitt första yogapass (om vi nu inte räknar med lördagens prova-på-tillfälle). Wow, säger jag bara! Det är verkligen helande. På bussen på vägen dit lyssnade jag på "Shattered Dreams Of A Broken Nation", på hemvägen lyssnade jag på "You're The One" - liiite skillnad i sinnesstämning där. :P

 

Precis som i lördags var det andningen som var den största utmaningen för mig. Det "naturliga" för mig är ju att andas någonstans uppe vid nyckelbenen...så det gjorde jag även när det var meningen att vi skulle djupandas - i bästa fall fick jag ner andningen till strax under brösten, men ner i magen nådde den fan inte. :S

 

Jag stannade kvar efter yogapasset och pratade med kursledaren. Jag berättade att jag andas uppe vid nyckelbenen - men det var förstås överflödig information för det hade hon ju såklart redan märkt. Hon frågade om jag har ont någonstans, i ryggen eller så (eftersom jag hade svårt för vissa övningar), men det har jag ju inte. Jag förklarade att jag har mycket ångest, och då förstod hon precis varför jag är så spänd och blockerad.

 

Hon sa att det kommer vara utmanande för mig att hålla på med yoga eftersom det handlar så mycket om att öppna upp sig själv och slappna av och andas djupt - vilket är precis tvärtemot mina invanda beteenden och reaktionsmönster. Men hon lovade mig en spännande termin som kommer att vara både nyttig och välgörande för mig, och hon gav mig även tips på enkla övningar jag kan göra själv hemma. :)

 

Det känns jättebra och jag ser verkligen fram emot nästa tisdag. :)

 

 

Här kommer söndagssagan. Inte för att jag tänkt gå och lägga mig redan - jag ska ju vara uppe sent och kolla på valvakan. Men jag tror att det kan vara välbehövligt med en liten sagostund såhär innan dramatiken tar sin början.

Idag har jag provat på kundaliniyoga och jag tror faktiskt att det kan vara en idealisk träningsform för mig. :)

 

Det var nästan så att jag ballade ur och tog bussen hem igen när jag travat runt i ett för mig okänt område i stan i sisådär en halvtimme utan att hitta kurslokalen. Uppdämd nervositet, irritation och tårar som brände bakom ögonen. Men så tänkte jag på att det ju faktiskt var min kollega som tipsade mig om det här prova-på-tillfället och att hon högst sannolikt kommer att fråga mig på måndag vad jag tyckte och att jag då inte har någon större lust att erkänna att jag struntade i det hela för att jag inte hittade lokalen (då skulle hon antagligen fråga varför jag inte ringde till kursledarens mobil och det är lite svårt att förklara sådana saker för folk som inte själva är psykfall).

 

Så jag letade lite till, och plötsligt öppnades en dörr och ut kom en kvinna som fullkomligt strålade av harmoni (fullt förståeligt, eftersom hon senare berättade att hon hållit på med yoga i över tio år). Hon frågade om jag letade efter yogakursen och jag tumlade tacksamt in genom dörren. Eftersom jag behövde kissa gick hon i förväg bort till salen där vi skulle hålla till, och jag tyckte att det var skitjobbigt att behöva gå in ensam och sist av alla och tänkte att det säkert var fullt med folk därinne som alla skulle se ner på mig för att jag kom några minuter för sent - men det visade sig bara vara kursledaren och en prova-på-deltagare till förutom mig där och de var jättetrevliga båda två. Så den oron var obefogad (vilket mycken oro ju tenderar att vara).

 

Själva yogaövningarna var rätt knepiga, speciellt gällande andningen. Det är ju meningen att man ska andas nere i magen - men jag andas i regel uppe vid nyckelbenen. Kursledaren fick säga till mig flera gånger att jag skulle se till att andningen nådde ända ner i magen, men det är fan skitsvårt! Så jag tror att det kan vara väldigt nyttigt för mig att gå på yoga och öva på detta.

 

Kundaliniyoga handlar om både kropp och själ och är en väldigt skonsam men ändå effektiv träningsform - vilket ju passar mig som psykfall och astmatiker himla bra. Att den kom till västvärlden via San Francisco känns ju också som en hint om att det är detta jag ska pyssla med. Och så går kursen på tisdagskvällar, när det ju var tänkt att jag skulle ha japanskalektioner (vilket jag ju inte kommer att ha nu eftersom jag hoppat av). Jag anmälde mig redan idag efter prova-på-passets slut. :)

 

Det har väl inte undgått någon att det är val nu på söndag och jag börjar bli jäkligt trött på valkampanjer vid det här laget. Trots det har jag ägnat den senaste veckan åt att föra min egen lilla valkampanj. :P En ganska lågmäld sådan dock - har inte sagt någonting, bara sett till att ha rosa kläder på mig varje dag (som ni ser). En liten hint om vilken färg på den ideologiska paletten som jag förespråkar. ;)

Idag har jag varit allmänt grinig på jobbet. Stingslig, känslig, lättirriterad och smått hysterisk. :S

 

Framåt eftermiddagen, när chefen frågat ett antal gånger vad det var med mig, klämde jag slutligen ur mig att jag har PMS. Det kändes lite märkligt att prata om sådana saker med en snart 60-årig man, men han blev väldigt förstående efter det - det första vi gjorde var att gå till affären och köpa en påse med wienerbröd och sedan satte vi oss och fikade. :P

 

Nu ikväll har jag spelat Sims och läst det senaste Junjou Romantica-kapitlet. Så nu är grinigheten garanterat borta. ;)

Idag skulle jag och en kollega kolla på några bokföringsklipp på YouTube. Så vi satte oss vid min dator, gick in på YouTube - och lite för sent kom jag på att jag ju är konstant inloggad där...vilket innebär att förstasidan är fullproppad med rekommenderade videoklipp baserat på vad jag brukar vilja titta på (plus mina mer eller mindre suspekta spellistor och prenumerationer).

 

Så då kanske ni fattar vilken slags klipp som dök upp där, på min GIGANTISKA datorskärm, inför mina och min kollegas ögon?

 

Mhm...Yaoi! Massor av Yaoi. Jag trodde att jag skulle dö. Allvarligt. Så sjukt pinsamt!!! :O

 

Men min kollega sa ingenting om det. Jag skyndade mig att söka fram de där bokföringsklippen vi skulle kolla på och sedan pratade vi jobbrelaterade saker och sedan var det ingenting mer med det. Men jag kände mig ändå väldigt skärrad.

 

Oh, dear... :P

 

Nu ikväll har jag varit och hämtat ut paketet från L. Jag fick världens ångest när jag såg avin, och jag kände paniken stiga på väg till affären och medan jag väntade på att postombudet skulle hitta paketet...och när jag såg handstilen utanpå. Verkligen råångest.

 

När jag kom hem satte jag mig på köksgolvet och slet upp paketet. Hittade en papperslapp inuti och befarade att hon skrivit ett brev till mig...men det var tack och lov bara en liten hemmagjord påse till USB-minnet och minneskortet som hon vill att jag ska lägga över några gamla bilder på och återsända till henne.

 

Det kändes fint att få tillbaka mina gamla pärmar med noveller som jag skrev mellan 10-17 års ålder (men jävligt pinsamt när jag tänkte på att L kanske läst några av dem - vilket syrran försökte lugna mig med att hon säkert inte har). Inte för att de är några litterära mästerverk (långt därifrån!) men de har stort affektionsvärde för mig...så jag är glad över att ha fått dem tillbaka.

 

Nu har den värsta ångesten lagt sig och jag känner mig faktiskt nästan lugn (men bara nästan). Ska nog gå och lägga mig snart, för jag är ganska trött nu. Natti!

Eftersom söndagar är jäkligt kassa dagar (med förhöjd ångestnivå och sömnsvårigheter) tänkte jag att det skulle vara på sin plats att avsluta dessa dagar med små charmiga sagor. Så här kommer den första - Sagan om Den snarkande Törnrosa...

 

 

(För er som inte kollade på barnprogram på 90-talet så kan jag ju upplysa om att denna samt övriga sagor jag kommer att lägga upp regisserades av Fredde Granberg och premiärsändes i TV4 år 1998.)

I fredags skrev L till mig på Facebook igen (förra gången var i juli). Hon bara meddelade att hon nu skickat mina saker. Det var allt, men jag blev upprörd i alla fall. Svarade inte. Tänker bara vänta på paketets ankomst (och försöka att inte freaka ut när det kommer).

 

Men som om inte det räckte! Idag ringde morfar och talade om att han träffat min "bästis" från barndomen. Hon satt tydligen i kassan i en butik där han och mormor handlade och förkunnade glatt att "jag känner igen er" och bad dem hälsa till mig och syrran. Vet inte hur jag ska tackla detta riktigt. Jag menar, jag har inte pratat med människan på X antal år och de minnen jag har av henne är väl inte precis av det lyckliga slaget.

 

Gaaaahh, vad är detta?!? Varför ska alla gamla spöken poppa upp som svampar ur jorden helt plötsligt?! Det är himla påfrestande för mitt psyke. :(

 

Jag gick hem från jobbet efter bara två timmar idag. Känner mig ganska så eländig (fysiskt). Ont i halsen, snuvig i näsan, ont i öronen, ont när jag sväljer, ont i huvudet. allmän sjukdomskänsla och hängighet. Har tagit ett varmt bad och krupit ner i sängen - och här tänker jag stanna ett tag.

 

Nu ikväll var jag och mina kollegor på ett event i Linköping. Så fort vi klev in genom dörren fick jag syn på något fruktansvärt - det stod två skålar med jordnötter framme! :O Jag gick så långt bort från dem jag kunde och tänkte att jag skulle försöka låta bli att andas (vilket förstås inte är riktigt genomförbart under ett event som varar i en hel timme). Så efter mycket tvekan gick jag fram till en av arrangörerna och frågade lite försynt om det var jordnötter i skålarna där borta...och när hon insåg att jag är hyperallergisk tog hon genast skålarna och bar iväg dem till ett annat rum (ingen hade ännu hunnit äta av dem och de hade nog inte stått där så värst länge, så jag kände inte av det så jättemycket). Så jag överlevde även denna dag. Yay.

Läraren i japanskakursen är en väldigt fin människa. Såhär skrev hon till mig inatt, som svar på mitt mejl från den dystra gårdagskvällen...

 

Terminens första japanskalektion var ett rent helvete. Ungefär halvvägs igenom lektionen började jag gråta. Och nu har jag mejlat läraren och deklarerat att jag är störd och troligen inte kommer kunna fullfölja kursen.

 

Läraren började med att ropa upp oss. Jag freakade ur redan där, och låtsades ha problem med att få igång min mikrofon och webcam. Hon fick fråga efter "マリンさん" flera gånger innan jag slutligen kläckte ur mig "はい、こんばんは" och sedan genast stängde av mikrofonen igen.

 

Efter uppropet gick läraren igenom en massa praktisk information kring lärplattformen och kursens uppbyggnad och sådana saker. Efter ett tag började jag till och med nästan slappna av, jag inbillade mig visst att faran var över. Men så plötsligt klickade hon fram en PowerPoint-bild innehållande fem meningar med oroväckande luckor i. Jag fick rätt i mina onda aningar när hon började slänga ut ordet till student efter student. En efter en rabblade de snällt igenom de fem meningarna och fyllde i luckorna med lämpligt innehåll (en presentation av sig själv). När (o)turen kom till mig trodde jag seriöst att jag skulle dö. Efter en evighetslång tystnad från min sida, och enträgna uppmaningar att "マリンさん" skulle prata från lärarens sida, skrev jag "Sumimasen. Chotto." i chattfönstret. Läraren verkade förvånad, men gick vidare med de andra studenterna. När alla andra tagit sig igenom uppgiften återvände hon till mig. Och då satte jag igång mikrofonen och stammade mig igenom meningarna, sedan stängde jag av igen. Jag var alldeles för uppjagad för att kunna ta till mig något av responsen jag fick efteråt.

 

Knappt hade jag hämtat mig från presentationstraumat förrän läraren kastade in oss tre och tre i grupprum för att konversera med varandra utifrån en frågemall. När en kille ställde en fråga till mig satt jag först bara där som ett levande frågetecken. Sedan kved jag fram ett ynkligt "すみません。わかりません。" och lyssnade olyckligt medan mina hjälpsamma klasskamrater förklarade frågan för mig. När de förklarat färdigt och jag förväntades svara så stängde jag av mikrofonen och webcamen och började gråta. Sedan satt jag och grät mig igenom resten av lektionen.

 

I slutet av lektionen förväntades vi bilda grupper för denna veckas grupparbete. De andra började entusiastiskt att gruppera sig och planera de kommande dagarna, men jag bara grät och tittade på och sedan loggade jag ut och mejlade till läraren om min sociala fobi och mina intentioner att hoppa av kursen.

 

Nu ska jag ta en Imovane och gå och lägga mig. Förhoppningsvis har känslan av totalt misslyckande släppt lite tills imorgon.

Första seminariet i japanskakursen avklarat. Fast det var egentligen inget riktigt seminarium - jag behövde varken prata eller synas i webcamen, bara lyssna på lärarens introduktion och skriva frågor i chatten. Så det var väl en rätt lagom inledning. Det tog dock nästan en timme innan jag kom mig för att börja ställa frågor, och jag satt och formulerade dem jättelänge innan jag slutligen postade dem.

 

Imorgon däremot, då är det dags för det första RIKTIGA seminariet. Då är det allvar, skarpt läge och nära-döden-upplevelse (annorlunda uttryckt - då måste jag använda både mikrofon och webcam tillsammans med en grupp fullkomliga främlingar).

 

Vet ni förresten att det finns en alldeles egen form av social fobi i Japan? Den heter 対人恐怖症 (taijin kyōfushō) och handlar, till skillnad från "västerländsk" social fobi, om en rädsla för att förnärma och skapa obehag för ANDRA (till skillnad från vår rädsla för att skämma ut oss SJÄLVA). Ett ganska tydligt exempel på att psykiska störningar är kulturellt betingade (vilket egentligen är väldigt logiskt, om man tänker efter).