Idag svarade jag på meddelandet från L. Och hon skrev tillbaka. Och jag skrev igen. Och sedan hon.

 

Sedan blev jag tyst.

 

Kunde inte fokusera på jobbet, så jag smet iväg till affären och köpte några vaniljhjärtan att tröstäta. Jag var VÄLDIGT upprörd. Inte för att konversationen i sig var särskilt upprivande (rent objektivt sett, alltså), bara artighetsfraser om mående, familj och liknande samt logistiska resonemang kring saker hon hittat som tillhör mig och som jag vill ha tillbaka.

 

Men att det var HENNE jag skrev med...att tystnaden brutits, att vi faktiskt förde ett normalt samtal med varandra igen...det var en minst sagt omskakande upplevelse.

 

 

Men nu tänker jag inte skriva något mer. Bara vänta på paketet med mina saker, och sedan i gengäld skicka några saker som hon efterfrågade. Mamma säger att det nog kan vara ett bra känslomässigt avslut, och jag tror att hon kan ha rätt i det. Ett sätt att "sluta cirkeln", liksom.