Nyss hemkommen från chefens 60-årskalas. Social tillställning med massor av för mig totalt främmande människor som man måste konversera med och verka normal inför.

 

Jag hade känt mig märkligt lugn inför det - fram till sisådär en timme innan min kollega skulle komma och hämta mig. Då slog ångesten till och jag lade mig ner på sängen och vrålade att JAG VILL INTE GÅ PÅ KALAS. Men syrran försäkrade mig om att jag visst ville det och att det skulle gå jättebra.

 

Och det gick faktiskt bra! Jag intog visserligen mina vanliga sitta-tyst-i-ett-hörn-position, men jag log i alla fall vänligt och inflikade någon kommentar då och då och en tant kom till och med ihåg vad jag hette. God mat fick jag också och det var en allmänt trevlig stämning.

 

Vid ett tillfälle stod vi från Körsbärsdalen lite avsides och då frågade chefen mig hur jag tyckte det kändes med allt folk, om det var jobbigt för mig eller så. Jag erkände att det var det, men försäkrade att det verkade vara trevliga och roliga människor.

 

Efter lite mer än två timmar tackade kollegan och jag för oss och åkte hem. Jag var helt inställd på att rusa ut efter att vi tackat och sagt hej då till chefen, men min kollega (som är lite mer sansad än jag i sociala situationer) började gå runt i huset och säga hej då till resten av gästerna så då svansade jag efter henne och gjorde likadant.

 

Nu ska syrran och jag snart ge oss ut i vimlet och se om vi hittar några spännande Kulturnatten-aktiviteter. Jag är visserligen helt slutkörd efter eftermiddagens sociala eskapader, men en liten stund klarar jag nog av att vara ute i alla fall.