Upptaktsmöte med teaterförening 🎭
Ikväll har jag gjort någonting fruktansvärt läskigt. Jag har närvarat vid upptaktsmötet som en teaterförening här i stan håller inför kommande verksamhetsår.
Detta är någonting jag övervägt att göra VÄLDIGT länge. Att spela teater har jag nog drömt om sedan tonåren. Att faktiskt ta steg mot att uppfylla den drömmen genom att delta på detta möte är någonting jag planerat att göra i flera år nu (ett dylikt möte hålls i slutet av varje sommar), men hittills har det stannat vid att jag skrivit in det i min kalender och sedan inte ens vågat gå dit. 😔 Och jag trodde att det skulle bli likadant idag. Ju mer mötet närmade sig, desto högre vrålade Ångestmonstret att jag borde stanna hemma. 😖
Men jag klädde på mig. Gick ut. Gick till området där mötet skulle hållas. Kikade in genom grinden. Gick in. Slog mig ner på en bänk lååångt från alla andra. Blev uppfångad av en person från föreningen som räckte mig ett informationsblad och sa att jag gärna fick gå lite närmare scenen. Jag lydde uppmaningen. Satte mig vid ett bord och läste informationen jag fått (mest för att samla mitt fokus på något, jag hade redan läst samma information på föreningens hemsida men behövde distrahera mig från Ångestmonstret som vid det här laget gick bärsärkagång och krävde att jag genast skulle springa hem igen). Messade till syrran. Skrev ett inlägg om min situation i en social fobi-stödgrupp på Facebook.
Undrade vad fan jag gjorde där. Såg ingen som jag kände. Hade fullskalig panik. Ville gråta, gå hem, ge upp den här vansinniga idén. Hur kan jag tro att JAG kommer klara av att stå på scen liksom?! 😱😔
Men jag satt kvar, lyssnade på allt som de på scenen hade att säga - och fyllde i en ansökan till nybörjargruppen innan jag gick hem. Jag var öppen med att jag har social fobi och saknar tidigare erfarenhet av att spela teater. Så...nu ligger bollen hos dem. Under veckan kommer jag få ett mejl med information om jag är välkommen eller inte.
Jag är rädd. Men stolt. Och lite förväntansfull.
Från ett samtal till ett annat
Sista dagen av årets fantastiska East Pride, sista dagen av min sjukt intensiva men väldigt roliga semester. 🏳️🌈❤ Jag snoozade fram till bortåt nio(!) i förmiddags, helt slut efter gårdagen. 😴😴😴
Jag har närvarat vid EN Pride-aktivitet idag, anordnad av min älskade teater. 😍 Ett samtal om normer som var jätteintressant. Jag hade bokat min biljett själv, men fick igår veta att en tjej i Pride-familjen skulle gå tillsammans med sin flickvän och sin son, så vi möttes upp utanför teatern och gick in tillsammans. 😊 Det var första gången jag (eller någon publik överhuvudtaget) fick se den nyrenoverade serveringen, så det kändes väldigt roligt. 👍 Ja, att alls få komma in i teaterhuset för första gången sedan i höstas (😭) kändes helt magiskt. Och samtalet var väldigt intressant och givande att lyssna på. Och jag är SÅ glad över att min älskade teater deltar i East Pride. 🙏❤🏳️🌈
Nils Poletti och Camilo Ge Bresky.
Nu ikväll hade jag tänkt delta i (eller åtminstone närvara vid) ett samtal om Loveless av Alice Oseman. Jag är ju med i en asexuell bokklubb på Discord, och första delen av Loveless skulle diskuteras ikväll. ♠️ Men det blev ingenting av med det för min del, för någon kläckte den vidriga idén att vi skulle inleda samtalet med en presentationsrunda...och där någonstans fick jag plötsligt "tekniska problem" (läs PANIK) och loggade ut från Discord. 😱 Presentationsrundor är verkligen ett satans påfund som borde förbjudas! 😖😔😱☹😫
Jag bestämde mig för att genast därefter köra igång ett långt yogapass, för att inte grotta ner mig i besvikelse och självkritik över mitt misslyckande. 🧘♀️ Sedan följde jag en uppmaning från Livrädd (som jag beklagat mig hos) att skriva ett chattmeddelande i bokklubben och förklara mitt plötsliga avhopp från samtalet. Det gjorde jag, och möttes av förståelse och fina ord om att jag är välkommen tillbaka till nästa samtal och verkligen inte behöver känna någon press att prata utan att det är helt okej att bara lyssna. 🙏💜
Imorgon börjar jag jobba igen. Det känns bra, tycker jag. Det ska bli skönt att få komma in i vardagsrutinerna igen och få en lite mer strukturerad tillvaro. 👍
East Pride Day 🏳️🌈
Det blev ju himla sent igår kväll, så jag snoozade ända till klockan åtta imorse. 😱 Katastrof. Som tur var hade jag varit förutseende nog att redan igår ställa in bågskytteträningen tillsammans med min bågskyttekompis - vi skulle ha skjutit utomhus, på cykelavstånd hemifrån, klockan sju imorse. 🏹 Och det kändes som en superbra idé när vi bestämde det. Men med tanke på hur intensiv gårdagen var och hur sent jag kom i säng, hur stor risken för regn var idag och hur väldigt cykelhjälmsinkompatibel min frisyr var...så kändes det som ett klokt beslut att ta träningen en annan dag istället. Jag vill verkligen komma igång med bågskyttet igen nu efter sommaruppehållet, så jag hoppas att vi kan få till en annan tid ganska snart.
Trots min föresats att sova på ett sätt som inte sabbade min frisyr, hade den ändå blivit lite tilltufsad under natten. 😕 Men jag skulle vara på plats och hjälpa till att ställa i ordning lokalen från klockan nio, så jag hade inte tid att försöka göra så mycket åt det. Så det fick vara som det var. 🤷♀️
Tanken var att vi skulle arrangera hela evenemanget utomhus. Men på grund av regnet bestämde vi oss för att flytta in det som krävde mest teknik inomhus istället. ☔🌧 Lite trist att regnet ställde till det så för oss. Men samtidigt förde regnet det goda med sig att inga nazister orkat pallra sig ut för att vandalisera inatt såsom vi befarat (det har liksom hänt förut). Antagligen ingår inte regnjacka i den nazistiska klädkoden, och det får vi väl vara tacksamma för. 😉🙏
Att regnbågspynta lokalen och fixa med allt annat som behövde fixas var roligt. 🏳️🌈 På ett sätt uppskattar jag nästan mest själva förberedelserna, när det bara är en liten grupp mer eller mindre välkända människor som springer runt och grejar med saker tillsammans. Det är mysigt, peppigt, förväntansfullt. 😊 När vi var nästan klara gick jag runt och tog några "lugnet före stormen"-bilder...
Inte så att jag inte uppskattade själva evenemanget. Det var helt fantastiskt och jag älskade det. 😍🏳️🌈❤ Men rent ångestmässigt var det förstås mer behagligt innan allt folk började dyka upp. Och jag intog såklart en särställning bland oss arrangörer, genom att vara den enda som inte gick omkring med en rosa reflexväst och således inte behövde svara på några frågor från besökarna. Det känns lite jobbigt att inte göra något som jag känner att jag "borde" göra, men samtidigt skönt att jag inte har någon press på mig från Pride-familjen att göra det. 🙏 Medan vi höll på och fixade i ordning i lokalen kom dock en av artisterna fram till mig (hen hade blivit hänvisad till mig av en person som inte känner mig så väl och således inte visste bättre, jag sitter ju i styrelsen och "borde" kunna svara på frågor) och började fråga om scenen och tekniken, och jag fick PANIK och hänvisade vidare till första bästa annan person som dök upp. Och sedan gick jag och post mortem-analyserade det resten av dagen och kände mig dum och dålig. 😖😔 Så...det var nog VÄLDIGT bra att jag inte hade någon reflexväst. 😥
Men, men...på det stora hela hanterade jag dagen rätt bra. Och genom att vara lite mer inkognito än övriga i arrangörsgruppen så kunde jag slappna av och njuta mer av de olika uppträdandena, än om jag ständigt skulle behöva vara beredd på att svara på frågor. Och jag hade möjlighet att fota några av de supercoola personer som intog våra scener idag...
Baqueta Rrriot.
Hans Linde, förbundsordförande för RFSU.
Levi Leonardsson. (Den här bilden har dock inte jag tagit själv, för just då stod jag nere vid grinden och höll en kille i Pride-familjen sällskap vid insläppet till området. Så jag har lyssnat på det fantastiska talet i efterhand på nätet.)
Zorba Asplund.
Kid Vicious.
Queer Comedy: Moa Svan, Idgie Heatherbranc, Therese Sandin, Sabina Wärme, Olivia Skoglund.
Jag träffade förresten Neptune idag. Vi hälsade en gång och fick ögonkontakt några fler gånger under eftermiddagens gång. Jag kollade ganska mycket på henne, det får jag väl medge, men det var mest som ett test för att se om min mångåriga crush (sedan typ 2012, 2013?) på henne håller i sig. Det gör den inte, kunde jag konstatera. Jag blev glad över att se henne, hon är en person jag tycker om...men jag blev inte supernervös, fick inga fjärilar i magen, började inte le fånigt vid åsynen av henne. Så...jag är alltså inte kär längre. 🤷♀️
Hela eftermiddagen gick väldigt fort, och plötsligt var evenemanget över och folk lämnade lokalen och det blev dags för oss att plocka undan allting. Det kändes nästan lite sorgligt, att det redan var över. 🙁 Men vi hade trevligt under städningen också, och efteråt följde jag med några vänner hem och åt pizza i deras kök. Det var mysigt. 😊 Jag är glad och tacksam över att jag blev medbjuden, och jag försöker ignorera Ångestmonstrets påståenden om att de egentligen inte ville ha mig med hem men kände sig tvungna eftersom resten av gänget skulle dra till en bar medan jag sa att jag tänkte gå hem bara.
Jag bröt upp ganska snart efter att pizzan var uppäten, och gick hem för att ta itu med projektet att lokalisera och avlägsna cirka en miljon hårnålar samt tvätta ur sisådär tre kilo hårspray ur håret...
Och nu är det jättesent och jag är jättetrött (om än fortfarande uppe i varv). Så nu säger jag god natt och HAPPY PRIDE!!! 🏳️🌈🏳️🌈🏳️🌈
Regnbågar i håret 🏳️🌈
Ännu en lång och intensiv semesterdag är till ända. Jag vaknade upp i Kalmar imorse, Per skjutsade mig till tåget innan han åkte till jobbet och tågresan gick bra utan ersättningsbussar eller andra missöden. 👍 Men det är ju ändå ganska jobbigt att åka tåg och jag satt nästan och nickade till lite, och jag lade mig och vilade en stund när jag kom hem. 😴
På eftermiddagen skrev min frisör och meddelade att hon hade tid att Pride-fixa mitt hår, så jag kilade ner till henne och fick regnbågar i håret...
Så sjukt snyggt! 😍🏳️🌈 Jag vill såklart gärna att det är såhär fint imorgon också, så jag ska försöka hitta någon sovställning som inte sabbar frisyren alltför mycket. Frisören föreslog att jag skulle sova med ansiktet ner i kudden och andas genom ett sugrör. 😉😂
Nåväl, jag var åtminstone fin ikväll. Först gick jag på en föreläsning om att leva som transperson i Sverige, och sedan åt jag trerättersmiddag på en restaurang tillsammans med Pride-familjen...
En mycket trevlig kväll. 😊🏳️🌈❤ Dock blev det ju ganska sent, och jag är helt slut. 😴 Min semester i år är verkligen intensiv och ger mig inte speciellt mycket återhämtning, men däremot många fina minnen. Och det är ju också viktigt. ❤🙏
Arkeologisk bussresa
Dagens resrutt:
Kursansvarig från kursen i våras var även vår reseledare idag, och han berättade SÅ mycket spännande saker. Inte bara på de olika platserna vi stannade på, utan under större delen av tiden ombord på bussen också. Det fanns ständigt intressanta platser vi passerade längs vägen och som han pekade ut för oss och berättade om, hela Öland känns som en enda stor fornminnessamling.
Dagens schema:
Det har verkligen varit en fullspäckad dag idag, med många intryck och upplevelser. Och det var ett superhärligt gäng, det kändes så kul att få träffa mina kurskamrater IRL (det är jag sannerligen inte van vid, jag slutade ju läsa campusförlagda kurser efter höstterminen 2010). Jag kände mig dock lite som en främmande fågel bland alla "skogsmullar", men alla var väldigt snälla och trevliga.
Gamla Skogsby:
Vi fick utpekat för oss hur vi kunde se ovan jord att det fanns rester av husgrunder under marken. Och vi fick passera genom vad som varit ett 55 meter långt hus, det var häftigt. Och så fick vi lite information om de pågående utgrävningsprojekten på platsen.
Mysinge hög:
Här fick vi bland annat lära oss mer om olika gravskick.
Gösslunda rör:
Vi fick i uppgift att studera omgivningarna för att hitta tecken på mänsklig aktivitet (utöver det uppenbara gravröset). Det var spännande!
Sandby borg:
Huvudmålet med resan - den mytomspunna Sandby borg. Jag har ju besökt den platsen en gång tidigare, men att göra det igen nu efter att jag nördat in mig på ämnet var verkligen en mäktig upplevelse.
Ismantorp:
Den sista anhalten innan återfärden till Kalmar var Ismantorp, en fornborg som både fascinerar och frustrerar genom att vara så relativt välbevarad men samtidigt så fattig på (upptäckt) information.
Efter den här bussresan känner jag mig peppad på att läsa ännu fler arkeologikurser. Det är så himla spännande ju! ☺👍
Första kvällen i Kalmar
Nu är jag i Kalmar hos finaste Per. 😊 Som ni ser är det väldigt sent och jag är förstås väldigt trött, så det blir bara ett kort inlägg. 😴
Tåget från Linköping till Kalmar blev lite hastigt och (o)lustigt utbytt mot en buss. Jag tog en åksjuketablett, satte på mig mina åksjukearmband, satte mig längst fram i bussen, höll blicken fokuserad på vägen, fläktade mig med min solfjäder, drack kall dryck...men ändå mådde jag illa. 🤢 För säkerhets skull hade jag en plastpåse nära till hands att kräkas i, men det blev tack och lov aldrig aktuellt. 🙏 Det enda positiva med att tåget blev utbytt mot en buss var att det ju inte fanns någon bistro (och således ingen jordnötsförsäljning) på bussen. 👍 Det var en otrolig lättnad att äntligen komma fram till Kalmar efter typ tre timmar och fyrtio minuter av konstant illamående ombord på bussen.
Per och jag har haft en lugn och behaglig kväll, då vi åkt runt på landet utanför Kalmar och besökt vackra platser såsom Kläckeberga kyrka. ⛪
Vi hittade en alldeles stilla och fridfull plats intill vattnet (i närheten av Björnö Slott, om jag inte missminner mig 🤔). SÅ vackert! 😍
Imorgon väntar en heldag på Öland för mig, så jag ska verkligen försöka få mig lite sömn nu. Natti natti!
Systertisdag ❤
Regnbågsflaggorna vajar stolta utanför Arbetets museum, såg vi i förmiddags. Jag blir så lycklig av att se hur olika aktörer runtom i stan uppmärksammar East Pride. 😊❤🏳️🌈 Snart är det äntligen dags för årets festival! ☺
Terapi och frisörbesök
Imorse hade jag samtal med min terapeut. Det är nästan två veckor sedan vi pratade sist och jag har ju gjort en hel del saker sedan dess. Hon blev sjukt imponerad över att jag tar mig för så mycket saker och att jag insett att det är en bra strategi för mig att undvika grubbel och nedstämdhet under semestern, att jag så ofta går emot ångesten och gör saker trots Ångestmonstrets protester och att jag kan reflektera över mina tankar och känslor. Flera gånger tryckte hon på hur modig hon tycker att jag är, vilket gjorde mig lite generad men också glad.
Efter utflykten till Söderköping igår fyllde Ångestmonstret mitt huvud med tankar om att den andra tjejen säkert hellre hade åkt dit med någon annan istället för mig, att hon säkert hade tråkigt tillsammans med mig och så vidare. Men jag gick inte in i de tankarna, jag försökte heller inte mota bort dem, jag bara konstaterade att de fanns där och att det inte är så konstigt att jag får sådana tankar eftersom det är mitt djupt inlärda sätt att hantera sociala situationer i efterhand. Min läxa från förra terapitillfället var att försöka förhålla mig mindre dömande till mina känslor...och det här var väl typ ett exempel på det. Terapeuten tyckte att det var jättebra gjort.
Vi pratade även lite om ett upptaktsmöte som en teatergrupp här i stan har om en vecka och som jag skrivit in i min kalender att jag ska gå på. De har sådana möten inför varje höst och det här är inte första gången jag skriver in i min kalender att jag ska delta...men hittills har jag inte vågat mig dit. Jag har sedan många år tillbaka någon slags självdestruktiv/självutvecklande idé om att jag ska börja spela teater. 🎭 Men det är ett VÄLDIGT stort steg för mig, som jag undrar om jag någonsin kommer våga ta. Ett första delmål är att överhuvudtaget ta mig till mötet nästa vecka. Terapeuten sa att hon tror att jag kommer fixa det...men framhöll också att det är helt okej om jag inte gör det den här gången, det kommer fler chanser. ❤
Jag har även varit hos frisören idag och blivit fin i håret. 💇♀️ Jag skulle ha fått regnbågsfärgade slingor av löshår att sätta i håret, men hon hade glömt fixa det till idag så jag ska dit igen på fredag och få dem isatta. Så att jag är riktigt fin under East Pride nu i helgen. 😊🏳️🌈
Heldag i Söderköping
Idag har jag haft en heldag i Söderköping tillsammans med en tjej i Pride-familjen. 😊 Planen var att åka dit och äta glass. Och det gjorde vi, framåt slutet av vistelsen. Dessförinnan besökte vi tygaffären, där jag handlade för nästan tusen spänn inför två kommande syprojekt. Vi åt lunch på en mysig restaurang intill kanalen. Vi satt en stund på en brygga. Vi gick upp på Ramunderberget (vilket gav mig astmakänningar och henne allerginysningar, men utsikten var helt klart värd det). Vi åkte en tur med tuff-tuff-tåget. Vi besökte stadsmuseet. Och vi åt som sagt glass. Ja, vi var allmänt turistiga där i grannstaden. 😉 Och det var jättetrevligt. Jag är väldigt nöjd med dagen. 😊 (Även om jag förstås är helt slut nu, efter alla intryck och all social exponering. 😴)
Från Gustav Vasa till Afghanistan 🇸🇪🇦🇫
Eftersom det idag är exakt 500 år sedan det inleddes ett herremöte i Vadstena där Gustav Vasa utsågs till Sveriges riksföreståndare, kändes det väldigt rimligt att besöka mitt kära Vadstena just idag. 😊 Nog för att jag redan varit i Vadstena två gånger tidigare den här sommaren, men det kan aldrig bli för mycket tid i Vadstena för mig. ❤
Klockan tolv klev den nya riksföreståndaren ut ur Rådhuset och höll ett tal till folket som samlats på torget. Efteråt gick han runt och pratade med folket, och det var flera som gick fram och tog selfies med honom. Efter mycket tvekan (och varningar från Ångestmonstret) gick jag fram och gjorde det jag också. 😊👍
Jag belönade mitt mod med en milkshake, och sedan tog jag nästa buss hemåt. Tåget rullade in i Norrköping typ en kvart innan en manifestation i solidaritet med den afghanska civilbefolkningen skulle börja, så jag gick raka vägen från tågstationen till torget för manifestationen. 🇦🇫 Det var ganska mycket folk och jag blev lite nervös, men så fick jag syn på en kille från Pride-familjen och styrde stegen mot honom. Och sedan dök min frisör upp och gav mig en stor kram. 😊❤ Det var en väldigt fin och känslosam manifestation, och den förde mina tankar tillbaka till hösten 2015 och den medmänsklighet och solidaritet människor uppvisade då. Det gav mig hopp. Att det fortfarande finns medmänsklighet och solidaritet i denna kalla tid. ✊
Nu ligger jag hemma på mitt sovrumsgolv, med slagord fortfarande ringande i öronen, och orkar nog inte göra så mycket mer idag. För som ni ser har jag haft en tämligen intensiv första semesterdag. (Ja, jag har jobbat den här veckan, men nu har jag semester igen.)
PS. Mensen kom imorse. Så nu är jag av med PM(D)S-helvetet för den här gången. 👍
PMS och affischering
Jag har helt klart PM(D)S just nu. 😒 Det började redan igår. Jag känner mig oförklarligt låg, känslig och lättirriterad. Himla jobbigt. 😔 Hoppas att det går över snart.
Jag blev i alla fall lite upplivad av att gå en affischeringsrunda på stan med Pride-familjen förut...
Ja, ni har väl inte missat att årets fantastiska East Pride äger rum 26-29 augusti?! 😍❤🧡💛💚💙💜
Nu ska jag nog läsa lite, och sedan försöka sova. Hoppas att jag känner mig lite ljusare till sinnes imorgon...
Tankar om tågstängsel
Trafikverket håller på och sätter upp stängsel längs järnvägen på flera platser runtom i landet, bland annat här i Norrköping. Detta görs för att förhindra allvarliga olyckor som riskerar att ske när obehöriga personer vistas på spåren.
Av de dödsolyckor som sker när obehöriga personer befinner sig på spåren utgör cirka 80 procent självmord. Så...i stort sett sätter Trafikverket alltså upp stängsel för att förhindra självmord.
Jag har för all del ingenting emot att stängslen sätts upp. Bygg på, ni bara. Somliga olyckor kan de säkert förhindra. Men jag ställer mig tämligen skeptisk till dem som ett sätt att förhindra just självmord. En människa som bestämt sig för att avsluta sitt liv kommer inte låta sig hindras av ett stängsel. Hen kommer antingen ta sig förbi stängslet, eller välja en annan metod för att ta livet av sig.
Det är inte stängsel som förebygger självmord. Det är ett samhälle som tar hand om sina medborgare, ett välfärdssystem som fångar upp människor som mår dåligt och en psykiatri med tillräckliga resurser för att ge den hjälp som behövs - innan det går så långt att ingen annan utväg verkar finnas än att hoppa framför ett tåg.
♠️ AceCon 2021, dag 2
Den andra och sista dagen av International Asexuality Conference 2021 slutade för en stund sedan och jag är SÅ exalterad och tacksam över att ha fått vara med om detta. 😊🙏 Så många fina människor, intressanta samtal och givande möten. 💜
Idag har jag närvarat vid paneldiskussioner om asexualitetsstudier och om asexualitet och funktionsnedsättningar, samt mer informella Discord-diskussioner om communityskapande och aktivism och om kreativt asexuellt skapande. Och så tittade jag förstås på den avslutande föreläsningen som summerade och avrundade konferensen.
Att höra akademiker och andra forskare sitta och prata om sina och andras asexualitetsstudier kändes superspännande. Och jag blir så glad över att mer och mer kunskap produceras av och om oss. Det behövs verkligen!
Jag blev också väldigt glad över att asexualitet faktiskt diskuterades i relation till funktionsnedsättningar i en av paneldiskussionerna. Det är liksom inte alls självklart, eftersom det anses vara så kontroversiellt både i funkiscommunityn och i acecommunityt (något som också togs upp under diskussionen). Det som sades stämde ganska väl överens med mina egna iakttagelser och erfarenheter som jag skrev om under Ace Week förra året. Paneldiskussionen berörde både fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, normer kring funktion och (a)sexualitet, tillgänglighet inom acecommunityt, attityder inom respektive community och överlappningar och beröringspunkter mellan olika communityn. En väldigt intressant och givande diskussion!
Discord-diskussionerna om communityskapande/aktivism och kreativt asexuellt skapande gjorde mig superpeppad på att skapa och sprida mer aceinnehåll till världen. I mitt bloggande, i mitt kreativa skrivande, i mina studier, i mitt interagerande i sociala medier...
Ja, det har varit två mycket givande dagar och jag är så tacksam över att detta evenemang har anordnats. 🙏
♠️ AceCon 2021, dag 1
Idag och imorgon pågår International Asexuality Conference 2021. ♠️ Det har varit en superintressant dag idag och jag ser fram emot en lika spännande dag imorgon. 😊 Jag hade verkligen velat lägga upp några av paneldiskussionerna direkt här i bloggen, men inbäddning är tyvärr inaktiverad för de videorna så jag ger er helt enkelt länken till AVEN Livestreams YouTube-kanal.
Jag har tittat på tre paneldiskussioner/föreläsningar idag, utöver introduktionsföreläsningen. Den första handlade om den danska föreningen för asexuella, vilket gjorde mig lite avundsjuk eftersom vi inte har någon här i Sverige. Och lusten vaknade i mig att starta en svensk förening för asexuella. Men vid närmare eftertanke orkar jag nog inte dra igång ett sådant projekt (och jag vet inte om mitt Ångestmonster skulle tolerera det heller). Jag sitter ju redan i två föreningsstyrelser, det får räcka just nu. Men det finns ju andra coola asexuella här i landet, så jag hoppas att någon av dem tar tag i detta. Då kommer jag vara snabb att haka på, det lovar jag. Fram till dess får vi väl vara nöjda med de Facebook-grupper som finns.
Den andra paneldiskussionen handlade om representation av asexualitet i media och kultur. Och det är ju ett tämligen intressant ämne för mig, eftersom min kandidatuppsats i genusvetenskap handlade just om representation av asexualitet i ungdomslitteratur. 😊
Den tredje paneldiskussionen handlade om det asexuella spektrumet och dess många olika identiteter. En av paneldeltagarna identifierade sig som aegosexuell, vilket såklart gjorde mig lite extra glad. 😊
Och så lyssnade jag lite grann på två mer informella diskussioner i konferensens Discord-forum. Om asexualitet och genus, och om asexualitet och romantiska relationer. Jag deltog inte själv i de diskussionerna, men under de livestreamade paneldiskussionerna skrev jag faktiskt några kommentarer här och där. Det var jättefin stämning i alla diskussioner, och så himla mycket förståelse och respekt. Det känns superpeppigt att hänga med alla dessa likasinnade människor från typ 80 länder runt om i världen. Tänk att jag kommer få göra det imorgon också! 💜🤍🖤
Lilla Malin i Astrid Lindgrens Värld, dag 3
Såhär tredje och sista dagen i Astrid Lindgrens Värld fick jag den helcrazy idén att se dagens ALLA tolv(!) föreställningar med Bröderna Lejonhjärta. 😁 Ett väääldigt tight schema, så jag förstod att jag skulle behöva prioritera bort att äta lunch om jag skulle hinna. 😉 Efter åtta föreställningar tvingades jag dock inse att jag inte skulle klara mig hela dagen på bara min lilla matsäck, så jag valde bort en föreställning (😭) för att gå och kasta i mig lite pannkakor. Men sedan skyndade jag mig tillbaka, och landade i slutänden på att ha sett elva av tolv föreställningar. Helt okej närvaro ändå. 😉
Det blev ett jäääkla rännande mellan Körsbärsdalen och Törnrosdalen idag. Tur att jag hittade en (kanske inte helt tillåten men oftast obevakad) genväg mellan dalarna. 😁 Men jag måste ändå småspringa, och ofta missade jag de första minuterna eftersom det flera gånger började en föreställning i en dal exakt samtidigt som en föreställning slutade i den andra dalen. 😵
Jag älskar verkligen scenerna när de snövita duvorna släpps iväg. ❤🕊 Jag fotade inte så mycket idag, för att spara på mobilens batteri inför hemresan, men vissa ögonblick bara måste jag fånga. 😍
Och jag älskar att jag kan ha så nördiga konversationer med min kära syster. 😂❤
Katla och Tengil.
Jonatan bränns av Katlas eld. 😱
"Du rör inte Skorpan, ditt vidunder!"
Jag grät faktiskt inte i dödsscenen idag, konstigt nog. Ingen av gångerna som jag såg den. Men gåshud hade jag. Båda gångerna, och vid ett antal andra tillfällen.
Idag var jag beredd att fota Skorpan och Jonatan när de flyger till Nangilima som duvor. 🕊🕊 Så vackert. Magiskt. Episkt. 😭❤
Hej då, Nangijala! Tack så hemskt mycket för den här gången. 🙏
Ja, tack hela parken! Det har varit tre underbara dagar. ❤ Det kändes nästan lite vemodigt att åka hem, samtidigt som det var skönt också. Tre dagar är ungefär vad jag mäktar med att vara bortrest innan jag börjar längta hem.
Jag är väldigt nöjd men sjukt trött. 😴 Jag satt och gäspade på tåget och bad till högre tågmakter att jag skulle få komma hem i utsatt tid (det första tåget var försenat och det andra lite hastigt och lustigt utbytt så jag hade fått en ny plats eftersom min vagn inte fanns längre). När jag kom fram till Linköping var förseningen inte så kraftig som jag befarat. Och det andra tåget hade visserligen bytt perrong, men det var åtminstone i tid till skillnad från majoriteten av tågen på tavlan (det var fordonsfel och spårfel och tågkö och jag vet inte allt). Väl ombord på det andra tåget hamnade jag bredvid en jättegullig liten tant, och vi satt och småpratade(!) hela vägen till Norrköping. Det började med att jag klev på och hälsade och sa att jag skulle av igen redan i Norrköping (som ju var nästa station) så hon kunde hoppa in om hon ville så kunde jag sätta mig ytterst (jag hade egentligen fönsterplatsen). Sedan bad hon mig om hjälp att genomföra ett köp i sin telefon. Och sedan var samtalet igång, om teknik och resor och coronapandemin och olika platser i Sverige och allt möjligt. Och det kändes jättebra. 😊 Ångestmonstret uttryckte förstås sin förfäran över att jag satt och SMÅPRATADE med en FRÄMLING, men jag hanterade det rätt bra. Jag antar att jag var för trött för att noja mig alltför mycket. 😴
Nu ska jag sova den utmattades sömn efter tre tämligen intensiva dagar. 😴😴😴 Natti natti!
Lilla Malin i Astrid Lindgrens Värld, dag 2
Och vad hittade jag i bokhyllan i min stuga imorse om inte ett exemplar av Bröderna Lejonhjärta?! 😍🌸🕊 Av alla Astrid Lindgren-böcker de kunde ha placerat i min stuga... Wow! Jag satt och läste några kapitel imorse i väntan på att parken skulle öppna. 😊🌸
Idag gick jag faktiskt på två Ronja Rövardotter-föreställningar...
...och en Rasmus på luffen-föreställning...
...men fokus har förstås legat på Bröderna Lejonhjärta även idag. 🌸🕊
Jag såg alla föreställningarna idag också, och började även idag med den kronologiskt allra första.
"Vad är du rädd för?" frågar Jonatan när de närmar sig värdshuset. Skorpan känner sig osäker inför mötet med alla dessa nya människor och är rädd för att de ska skratta åt honom. Lite som jag kände igår över att vistas som ensam vuxen i parken utan minderårigt alibi. Idag har jag känt mig lite lugnare och tryggare. 🙏
Idag kändes det inte lika jobbigt att hänga i Körsbärsdalen och Törnrosdalen större delen av dagen, jag bekymrade mig inte lika mycket för vad folk eventuellt skulle tycka och tänka om det.
Precis som igår (och sannolikt imorgon också 😉) åt jag pannkakor till lunch. 😋 Igår var jag för ångestfylld under lunchen för att komma på tanken att fota maten, men idag var jag som sagt lugnare i sinnet. Och maten såg ju likadan ut idag som igår. Eller nästan - jag tog en annan sorts sylt idag. Hör och häpna, jag varierar min kost! 😁😉
Det gjorde ont när Jonatan lämnade Skorpan i Körsbärsdalen idag också. 😥
Tengil-soldaterna i Törnrosdalen var läskiga idag också. 😵
Jonatan stjäl en Tengil-soldatoutfit. 😁
Skorpan meddelar att han tänker följa med Jonatan till Katlagrottan för att befria Orvar.
Skorpan avslöjar lösenordet för att ta sig in och ut genom stadsporten. 👍
Jonatan lämnar Törnrosdalen förklädd till Tengil-soldat.
"Om alla vore som Jonatan så skulle det inte finnas någon ondska!" säger Skorpan. Jag instämmer. 🙏
🎶 "O sjung du min dal, och brinn i din tro, på frihetens dag som kommer..." 🎶
Idag lät jag tårarna flöda fritt i dödsscenen i slutet. 😭😭😭
Jag kände mig inte bekväm med att ta någon gråtselfie i publikhavet. Men såhär såg min arm ut lite titt som tätt under föreställningarna när jag blev lite extra berörd. Båda armarna förresten. Och benen.
Nu tänkte jag bara avsluta inlägget med några bildserier från ögonblick under föreställningarna då snövita duvor släpps iväg. Mäktiga ögonblick. 😍🕊 Igår var jag inte beredd på det och hann inte fota. Men idag så! Det allra starkaste ögonblicket missade jag dock att fota, för då satt jag och bölade över Skorpans och Jonatans död. 😭 Får se om jag lyckas fånga det imorgon...
Jag. Älskar. Dessa. Scener. 😍😍😍
Åh, en sak till förresten! Idag sa jag faktiskt till personalen att jag inte fått något örngott till min kudde. Så nu har jag ett. 😊👍
Lilla Malin i Astrid Lindgrens Värld, dag 1
Yes, jag är i Astrid Lindgrens Värld. Utan något minderårigt alibi som sällskap - jag är här ensam. Vad kan jag säga, jag har ett barns sinne och en vuxens ekonomi. Och då blir det en tredagarsvistelse i Astrid Lindgrens Värld under semestern. 😁😉
Tågvärden var jättegullig. Jag vet att de säljer åtminstone två produkter som innehåller jordnötter i tågets bistro (jag har åkt den här sträckan förr 😉), så jag bad henne att inte göra det under tiden jag befann mig ombord. Det gick hon genast med på. Och inte nog med det, hon gick dessutom runt och informerade alla andra passagerare om att det fanns en jordnötsallergiker ombord. Det gjorde mig helt rörd. ❤🙏 Och även lite generad, jag tycker liksom inte om att göra väsen av mig och vara till besvär och sådant. 😳 Men på det stora hela känns det bra att jag sa till - både för att jag vågade göra det fast det kändes läskigt och för att resan genast blev betydligt säkrare för mig. 👍
Jag rusade såklart raka vägen till Körsbärsdalen när jag kom in i parken. 😍🌸 Men jag var nog lite för ivrig, för efter en stund kom det en personal och slängde ut mig vänligt men bestämt. Såhär under coronapandemin får en inte gå in och sätta sig hur som helst, en måste stå i kö och bli inräknad så att det inte blir för mycket folk under föreställningarna. Så jag gick snällt och ställde mig först i kön utanför ingången till Körsbärsdalen (det var fortfarande ingen annan som hade hittat dit). Lite skamsen över att ha gjort fel (jag är alltid väldigt mån om att göra rätt), lite irriterad över det absurda i situationen (det var ju bara jag där!), men jag accepterade läget och gjorde som jag blev tillsagd.
Jag såg samtliga fem scener som spelas ur Bröderna Lejonhjärta idag (två scener såg jag till och med två gånger). 😍 Jag började med den kronologiskt allra första, och jag började seriöst nästan gråta när Jonatan dog. 😢 Men jag lade band på mig och torkade bort det som börjat stiga i ögonvrårna. Tyckte inte riktigt att jag kunde sitta där och storböla bland en massa barn.
Skorpan kommer till Nangijala och träffar Jonatan igen. Sååå vacker scen! 😭❤
Han stiftar även bekantskap med Jossi, Hubert och Sofia.
I Körsbärsdalen är allting bara härligt. 🌸🌸🌸
Körsbärsdalens baner. Som jag såklart vill sy mig ett. 😍🕊🌸
Hubert beter sig skumt. 🤔
Jonatan meddelar att han behöver resa till Törnrosdalen och lämna kvar Skorpan i Körsbärsdalen. Nooo! 😱
Skorpan får reda på att det är den supertrevliga Jossi, inte den surmulna Hubert, som är förrädaren i Körsbärsdalen. Saker och ting är inte alltid som de först verkar...
Skorpan anländer till Törnrosdalen, eskorterad av två Tengil-soldater som kräver att han ska visa dem hem till sin farfar som han påstår att han bor hos.
"Hjälp mig! Rädda mig! Säg att du är min farfar." Och Mattias inte bara säger att han är utan han BLIR som en farfar för Skorpan. ❤🙏
Och hos Mattias gömmer sig - Jonatan! ☺☺☺
Törnrosdalen är full av otäcka Tengil-soldater som förtrycker folket i Tengils namn. 😵
Jonatan är det förtryckta folkets hopp. ✊
Jonatan klär ut sig till en gammal gubbe för att kunna röra sig ute i stan utan att bli igenkänd.
Tengil kommer till Törnrosdalen för att tala om hur missnöjd han är med folket där och för att straffa dem. 😥
Jonatan och Skorpan befriar Orvar ur Katlagrottan. Yay!
Orvar är peppad på strid mot Tengil. Jonatan är mer pacifistiskt lagd.
Sofia anländer till Törnrosdalen. 🌸🕊 Nu kan striden börja!
Orvar vrålar segervisst efter att folket drivit ut soldaterna ur Törnrosdalen...
...men sedan kommer Katla! 😱🐲 Och fyyy faaan, vilken läskig Katla de fått till i parken! 😱😱😱 JAG blev rädd när hon dök upp - hur läskigt måste det inte ha varit för BARNEN?!? Just den föreställningen var den enda där det stod en rekommenderad minimiålder (9 år) i teaterprogrammet - men jag såg mååånga barn i dagisålder i publiken. 😥
Katla sprutar eld på folket. 🐲
Jonatan tar ifrån Tengil luren som kontrollerar Katla.
Jonatan blåser i luren och Katla lyder honom blint...
...tills han tappar luren och hon istället går till attack och förlamar Jonatan med sin eld. 😱😱😱
Slutscenen. Här kom tårarna IGEN. När Jonatan och Skorpan hoppar utför stupet i Nangijala och kommer till Nangilima. 😢😭
Som ni ser blev det väääldigt mycket fokus på Bröderna Lejonhjärta idag. Och det kanske det blir kommande dagar också. Tanken jag hade från början var en dag Bröderna Lejonhjärta, en dag Ronja Rövardotter och en dag övrigt. Men vi får väl se hur det blir med den saken. 😉
Nu har jag i alla fall kommit till ro i min stuga. Den är liten men mysig. Efter alla mina hotellvistelser den senaste tiden kom det dock som en smärre chock hur spartanskt det här med självhushåll är - det finns ingen tvål på toaletten, jag var tvungen att bädda sängen själv, städningen efter föregående gäst lämnar en del i övrigt att önska...men jag har i alla fall någonstans att sova och duscha, och jag ska ju inte vara här så länge så jag tänker inte klaga. Eller så ska jag det, för att det är bra träning för mig? Jag borde åtminstone fråga varför jag inte fått något örngott i min påse med sängkläder. Det fungerar för all del att lägga kudden under underlakanet, men det är väl inte riktigt tanken antar jag. 🤔
Det har varit en härlig dag i parken idag. 😊 Dock följde såklart Ångestmonstret med mig hit. 😥 Det påminde mig vid upprepade tillfällen om hur onormalt det är att åka hit utan barn (jag såg verkligen INGA andra ensamma vuxna 😖) och hur konstigt det säkert verkar att nästan bara hänga i en enda del av parken en hel dag (hej specialintresse). Det kändes jobbigt att gå in ensam genom entrén ("hur många är ni?"), att beställa mat på restaurangen (återigen, "hur många är ni?"), att passera samma publikvärdar om och om igen vid Körsbärsdalen och Törnrosdalen ("hej igen"), att sitta ensam överallt... Jag har ägnat mig sjukt mycket åt tankeläsning idag och nojat över vad andra människor tycker och tänker om mig. Jag har försökt använda verktyg från terapin för att bromsa det hela, men det har varit svårt. Hoppas att jag känner mig mer avslappnad imorgon.
Supertisdag
Jag älskar sådana här effektiva dagar. ☺👍 Och just nu är det nödvändigt att mina få hemmadagar är sådana, eftersom jag är ute och reser så mycket under semestern. Det ska nästan bli avkopplande att få gå och jobba igen på måndag. 😉
Fönsterputsning
Jag är tämligen materialistisk av mig. Jag älskar saker. Att köpa saker, att få saker, att ha saker. Mitt hem är fullt av saker. Och jag älskar det. För det mesta. Inte alltid. Inte när jag ska putsa fönster och först måste ta hand om och rengöra alla orimligt många saker som jag har stående i fönstren...
Men nu är det gjort! Nu väntar jag bara på att plastblommorna och blomkrukorna ska torka, så ska jag sätta tillbaka allting i fönstren sedan.
Skönt att det äntligen blev gjort. Jag har tänkt putsa fönstren ända sedan i våras, men då hade jag inte riktigt tid eller ork till det. Men nu så!
Mina fina Pride-vänner 🏳️🌈
Idag hörde en tjej i Pride-familjen av sig till mig och frågade om jag har lust att ses och hitta på någonting imorgon. Det har jag förstås, men jag har dessvärre inte tid. Så vi bokade in en dag nästa helg istället. Jag är så sjukt upptagen under min semester att det inte finns mycket utrymme för spontanitet... 🙈 Men jag blir både rörd och glad över att bli tillfrågad. 😊🙏 Och till slut lyckades vi ju pricka in ett datum när vi båda två har tid. 😉
Idag föreslog även en kille i Pride-familjen att vi ska ha någon slags fest hemma hos honom sista lördagen i augusti. Och jag svarade genast ett entusiastiskt ja. För att strax därefter komma med en liten ångestdisclaimer, som fick superfin respons...
Fina Pride-familjen. Jag är så glad och tacksam över att ha dem i mitt liv. 😊❤🏳️🌈
Systrar i Vadstena
Imorse kom syrran och hälsade på mig i Vadstena. Mysigt! ☺❤
Dagens hotellfrukost. Jag låg fortfarande i hotellsängen när syrran ringde och meddelade att hon var på väg. Men det tog ju ett tag innan hon var framme, så jag hann både gå upp och göra mig i ordning och ta mina morgonmediciner och plocka ihop mina saker och äta frukost och gå till busshållplatsen för att ta emot henne när hon kom.
Jag är morgonmänniska. Det är inte syrran. Så jag är sjukt imponerad över att hon var uppe så tidigt idag. 👏
Vi åt lunch på en restaurang. Det gör jag aldrig när jag är själv, då köper jag någonting i matbutiken och sätter mig på en parkbänk. Men nu var ju syrran med, så nu vågade jag mig in på en restaurang tillsammans med henne. Och inte nog med det - när jag av ren yrkesskada granskade kvittot och konstaterade att det var fel momssats på apelsinjuicen (25 %, fast det ska vara 12 %) så tog jag faktiskt mod till mig och gick och informerade personalen om att deras kassaapparat var felinställd. De blev väldigt tacksamma över att jag uppmärksammade dem på det, och jag blev mycket stolt över att jag VÅGADE göra det. 😊👍
Efter lunchen gick vi en sväng ut på piren. Det var mysigt men blåsigt, som synes.
Jag älskar stadssiluetten från piren. 😍
Vi shoppade lite också. Och jag hittade ett ytterst passande armband - "VADSTENA in my heart". ❤
Vi åkte hem tillsammans på eftermiddagen. Så det var en väldigt trevlig avslutning på denna min andra vistelse i Vadstena denna sommar. 😊❤
Opera i Vadstena 🎶
Ja, jag är här i Vadstena igen (det var ju SÅ länge sedan sist 😉). Den här gången åkte jag hit för att gå på mitt livs första operaföreställning och se Zebran. 🦓🏳️🌈 Spännande! 😍 Det hade jag tänkt göra redan förra sommaren, men det hela blev ju (som så mycket annat) coronauppskjutet. Men nu så!
En hare hade förirrat sig in på spårområdet på tågstationen i Norrköping imorse. 🐇 Jag hoppas innerligt att den lyckades ta sig därifrån igen med livet i behåll. 🙏
Det var väldigt lite folk på pendeltåget imorse. Jag blev förvånad, jag trodde att det skulle vara massor av folk sådär i morgonrusningen och hade nästan övervägt att ta med mig munskydd. 🤔 Sedan kom jag på att det är söndag. Gud, vad jag blir veckovill av att ha semester! 🙈
Väl på plats i Vadstena blev jag också varse att det är söndag. Jag passerade Klosterkyrkan flera gånger under morgonen, förmiddagen och eftermiddagen, och varje gång antingen hörde jag orgelmusik inifrån kyrkan eller såg finklädda människor på väg dit. För att inte tala om klockorna som ringde in till mässa om och om igen... ⛪
Det kommer en sådan salighet över mig av att vara här. Jag kände mig nästan gråtfärdig när jag klev av bussen imorse. Och ändå är det ju bara två veckor sedan jag var här sist.
Mitt fina lilla hotellrum. Inte mitt favoritrum (det var upptaget när jag skulle boka - den här resan var ju inte lika välplanerad som den årliga retreaten i juli, eftersom operabiljetterna släpptes först för typ en månad sedan), men ett rum jag bott i tidigare och tycker väldigt mycket om. 😊❤
Utsikten från mitt hotellrum.
Dagens outfit. 👗 Jag valde länge vilken klänning jag skulle ta imorse. Vad passar för operabesök liksom? 🤔 Till slut blev det samma som jag tänkt ha under Atlantis-musikalen i Köpenhamn i höst. 🎭
Jag var såklart nervös inför detta mitt livs första operabesök. Var jag okej klädd? Hur skulle jag bete mig? När fick man applådera? 😰 Men det gick bra. Jag konstaterade att övriga besökare verkade vara vana vid att gå på opera och många kände varandra, mina kläder höll en rimlig nivå, jag hittade lätt min plats och jag applåderade när alla andra gjorde det. Det var lite svårt att höra vad solisterna sjöng (trots att de sjöng på svenska), men tack och lov projicerades texterna på väggen så jag kunde läsa och hänga med. Och ännu mer tack och lov fanns hela handlingen sammanfattad i programbladet, scen för scen, vilket verkligen underlättade. Och vilken vacker föreställning det var! Så gripande och sorglig och smärtsamt aktuell. Jag blev helt tagen. Jag är sjukt nöjd med mitt första operabesök. Och jag kan VERKLIGEN rekommendera Zebran! 🦓🏳️🌈
Det regnade under föreställningen men sedan kom solen fram igen, så när jag kom ut efteråt var luften skön att andas och sommarkvällen vacker och ljuv att vandra hem till hotellet i.
Katrineholm med mamma och syrran
Nu börjar jag verkligen komma in i semestermood. Mamma och syrran och jag var på minisemester i Katrineholm med omnejd tisdag till torsdag. Det var jättemysigt. 😊❤️
Vi bodde på ett jättefint hotell, med supertrevlig personal och väldigt god frukost. Och de hade hänsynsfullt plockat bort alla jordnötter från lobbyn och matsalen inför vår vistelse. 🙏
Jag älskar hotellfrukost. 😋 Det fanns väldigt mycket gott att välja på i frukostmatsalen, och mamma och syrran varierade sin frukost något mellan första och andra morgonen. Själv är jag som bekant (och som synes ovan) inte så mycket för det här med variation. 😉 Jag äter dock helt annorlunda frukost när jag bor på hotell jämfört med när jag är hemma, så på så vis kan en väl säga att jag varierar mig lite. 😉
Västra Vingåkers kyrka. ⛪ Det blev många kyrkogårdsvandringar vid olika kyrkor under vår resa. Det är himla rogivande att gå på kyrkogårdar tycker jag.
Floda kyrka. ⛪ En otroligt häftig byggnad med arkitektur från olika århundraden.
Julita gård. Otroligt vacker herrgårdsmiljö. Tyvärr var inte inomhusmiljöerna tillgängliga nu på grund av coronapandemin, men exteriörerna var fantastiska att se de med.
Syrran och jag hade inte varit på Julita gård sedan vi var små, och det vi mindes bäst från den gången var förstås Pettsons gård. 😉
Det var väldigt rogivande att vistas i den stora, vackra parken på Julita gård.
Vi har en speciell koppling till Julita gård, eftersom mormors farmor bodde och arbetade där för över 100 år sedan. Det kändes stort att stå på platsen där hon blev fotograferad då. ❤️
Statarbacken vid Julita gård.
Katrineholm har verkligen en otroligt vacker stadspark. En oas mitt i stan.
Ja, det är vackert i största allmänhet i Sörmland, i synnerhet på landsbygden. Vilka vidder!
På hemvägen stannade vi och åt våfflor i Fridhems kaffestuga. 😋 Supermysigt och gott.
Jag är väldigt nöjd med den här resan. 😊❤️ Vi har haft det så mysigt och trevligt och sett så mycket vackert och intressant. Det är livskvalitet det. 🙏
Terapistart efter sommaruppehåll
Idag har jag haft samtal med min terapeut. Vi hade inte pratat sedan den 24 juni, eftersom hon haft semester, och läxan som jag fått över sommaren hade jag förstås prokrastinerat eftersom jag hade så väldigt mycket tid på mig (och så väldigt mycket annat att göra) så den hade inte blivit gjord alls, vilket jag hade grav ångest över och övervägde att ställa in dagens samtal på grund av. Men när jag bekände att jag inte gjort min läxa så bekände terapeuten att hon i sin tur inte heller gjort sin läxa till idag - och att hon också övervägt att ställa in på grund av det. Så vi satt liksom i samma båt. 😉
Men vi konstaterade att jag förstått kontentan av läxan och ändå kunde ta med mig någonting från den. Eftersom jag jobbat ganska mycket med SORK-modellen innan så kändes det ju tämligen välbekant med ARK-modellen som förekommer i Unified Protocol och som jag hade i läxa att fylla i. Det är i princip samma grej fast med ett annat namn. Vilket väl är en delförklaring till att jag inte ägnat min läxa någon större energi - för att jag känner att jag redan gjort och kan detta.
Terapeuten tyckte ändå att jag varit duktig och arbetat med mig själv i sommar, även om jag inte gjort läxan. Hon sa att det viktiga ju är att jag jobbar med mig själv och kämpar för att jag ska få mer livskvalitet och en mer välfungerande tillvaro, inte att jag gör saker "för hennes skull". Jag berättade att jag börjat ringa fler telefonsamtal och att jag hanterat årets högsäsong bättre än vanligt, med färre sammanbrott och överlag högre välbefinnande än tidigare somrar trots att arbetsbelastningen och stressen varit lika stor som den brukar vara. Och det är nog mycket tack vare terapin, som hjälpt mig att förhålla mig annorlunda till mina känslor och till mig själv.
Jag berättade även om att jag börjat cykla igen efter sisådär ett decenniums uppehåll - att jag först övat på en kollegas cykel på parkeringen vid jobbet och sedan hyrt en cykel i Vadstena och nu köpt en ny cykel. 🚴♀️ Terapeuten tyckte att det var jättebra, att jag tagit mig över tröskeln till att göra någonting som jag inte gjort på så länge och som därför blivit väldigt läskigt. Men framför allt tyckte hon att det var bra hur jag förhöll mig till Ångestmonstret när det började håna mig i samband med att jag övningscyklade på parkeringen vid jobbet. Det visar på att jag gjort stora framsteg i att förhålla mig till min ångest. 😊👍
Till nästa vecka har jag fått i läxa att läsa ett kapitel i övningsboken. Det känns som en tämligen hanterbar läxa.
Augusti är här!
Idag är det den 1 augusti. Och det vet ni väl alla vad det betyder? Jo, såklart att det är Yaoi Day - och att Taylors låt "august" går på repeat hela dagen. 😉 Den låten för förresten mina tankar till filmen Call Me By Your Name, men den tänker jag nog inte titta på idag för den gör mig så deppig. Det får bli en annan dag, när jag är mer i mood för sådant (men det är en VÄLDIGT bra film). ❤️
