Ikväll har jag gjort någonting fruktansvärt läskigt. Jag har närvarat vid upptaktsmötet som en teaterförening här i stan håller inför kommande verksamhetsår.

Detta är någonting jag övervägt att göra VÄLDIGT länge. Att spela teater har jag nog drömt om sedan tonåren. Att faktiskt ta steg mot att uppfylla den drömmen genom att delta på detta möte är någonting jag planerat att göra i flera år nu (ett dylikt möte hålls i slutet av varje sommar), men hittills har det stannat vid att jag skrivit in det i min kalender och sedan inte ens vågat gå dit. 😔 Och jag trodde att det skulle bli likadant idag. Ju mer mötet närmade sig, desto högre vrålade Ångestmonstret att jag borde stanna hemma. 😖

Men jag klädde på mig. Gick ut. Gick till området där mötet skulle hållas. Kikade in genom grinden. Gick in. Slog mig ner på en bänk lååångt från alla andra. Blev uppfångad av en person från föreningen som räckte mig ett informationsblad och sa att jag gärna fick gå lite närmare scenen. Jag lydde uppmaningen. Satte mig vid ett bord och läste informationen jag fått (mest för att samla mitt fokus på något, jag hade redan läst samma information på föreningens hemsida men behövde distrahera mig från Ångestmonstret som vid det här laget gick bärsärkagång och krävde att jag genast skulle springa hem igen). Messade till syrran. Skrev ett inlägg om min situation i en social fobi-stödgrupp på Facebook.

Undrade vad fan jag gjorde där. Såg ingen som jag kände. Hade fullskalig panik. Ville gråta, gå hem, ge upp den här vansinniga idén. Hur kan jag tro att JAG kommer klara av att stå på scen liksom?! 😱😔

Men jag satt kvar, lyssnade på allt som de på scenen hade att säga - och fyllde i en ansökan till nybörjargruppen innan jag gick hem. Jag var öppen med att jag har social fobi och saknar tidigare erfarenhet av att spela teater. Så...nu ligger bollen hos dem. Under veckan kommer jag få ett mejl med information om jag är välkommen eller inte.

Jag är rädd. Men stolt. Och lite förväntansfull.