Idag fick jag följande "trevliga" mejl... 

 

Innan vi lämnade Kristianstad och gav oss iväg med bilen för att dokumentera några speciella platser utanför stan för att sedan styra kosan hemåt, gick vi ett sista varv i centrum. Vi skulle handla lite inför resan och passade samtidigt på att köpa ett tackkort och två liter mjölk som en tackgåva till det fina hotellet med dess fina personal (de hade problem med mjölkleveranserna). Och så tog vi några sista bilder...

Först åkte vi söderut, till det lilla samhället där L bodde när vi först lärde känna varandra. Vi klev inte ur bilen, men åkte väldigt långsamt med nedvevade rutor så att jag kunde fota huset där L bodde - platsen där jag fick mitt livs första kyss under den där ödesdigra helgen i september 2005 som ledde till att hennes mamma förbjöd oss att träffas...

Sedan åkte vi och stannade till vid företaget där L jobbade med att städa en gång i veckan i tonåren. Jag har väldigt jobbiga minnen därifrån - ibland följde jag med henne och hjälpte till och det hände även att jag fick åka dit själv när hon inte orkade pallra sig dit. Föga förvånande fick hon sparken efter ett tag. 😒

Sedan styrde vi kosan norrut, till en liten håla norr om Kristianstad där Ls pappa fortfarande bor. Han var alltid snäll emot mig, men jag har ändå både fina och jobbiga minnen från hans hus...

Hemresan blev lång men mysig. Vi pratade och lyssnade på musik och stannade till lite här och där. Jag är väldigt nöjd med dessa tre dagar i Kristianstad. Det har gått förvånansvärt bra, jag är tacksam över att jag hade syrran och mamma med mig som stöd och jag känner verkligen att jag har reclaimat staden och att jag kan återvända dit fler gånger utan alltför mycket ångest. 👍❤

Fredagen var resans mest intensiva dag. Vi var ute och gick i centrala Kristianstad i cirka sex(!) timmar på dagen, sedan återvände vi till hotellrummet och vilade ett tag och sedan åkte vi högskoleområdet och gick runt där en stund. Men det allra första vi gjorde i förrgår morse var förstås att gå ner i matsalen och äta hotellfrukost - och som den bloggare jag är var jag ju såklart tvungen att dokumentera maten... 😉

Dagens första anhalt var Heliga Trefaldighets kyrka. ⛪ Jag har två minnen från den kyrkan. Dels gick L och jag in där och ställde oss och kysstes i vapenhuset en gång när vi var tonåringar, som ett litet fuck you till kristendomens homofobi. Det var väl ingen som såg oss, men vi kände oss ändå väldigt rebelliska. 🏳️‍🌈 Dels hölls som sagt examensceremonin där när jag tog min kandidatexamen i företagsekonomi för tio år sedan. Det var en mycket högtidlig stund, bland annat stod alla lärarna i en halvcirkel längst fram i kyrkan och klassen fick gå laget runt och ta alla i hand och ta emot gratulationer. Jag minns hur golvet såg ut och att jag var rädd för att snubbla. Och jag minns att läraren i ekonomistyrning och jag log lite extra mot varandra när vi möttes där. Jag hade börjat gråta inför honom en gång och han hade frångått sina akademiska principer och gjort ett undantag för mig på grund av min sociala fobi. Och när vi möttes där i kyrkan kände jag att han var stolt över mig som tagit mig ända fram till examen trots mina svårigheter. ❤

Efter besöket i kyrkan gick vi till supermysiga Conditori Duvander och fikade. Jag har bara varit där ett par gånger (konditoribesök var en extravagant lyx som sällan rymdes inom min snäva studentbudget), men mina minnen därifrån är övervägande positiva. Bland annat minns jag att L och jag satt där och läste schlagerartiklar inför The Arks medverkan i Melodifestivalen 2007, våren innan jag flyttade till Kristianstad.

En bit därifrån hittade vi den lilla symaskinsaffären där jag fick välja ut en symaskin i present när jag fyllde 20 år. Jag blev glatt överraskad över att den fortfarande fanns kvar (ägarna var gamla redan på den tiden), så det blev en del glädjeyttringar och fotograferande utanför den. Efter en stund öppnades dörren och en dam som arbetade där kikade ut, så då gick mamma fram och förklarade situationen och berättade att vi varit där och köpt en symaskin till mig för tolv år sedan. Damen berättade att affären numera drivs av dottern till paret som sålde min symaskin. Det kändes fint att få höra. ❤

Efter det gick vi till Lilla Torg, där vi såg massor av regnbågsflaggor. 🏳️‍🌈😍 Det gjorde mig förstås väldigt glad - men samtidigt generad över att jag inte hade koll på att Kristianstad Pride pågår just nu (sjukt orutinerat av mig! 😱). Vi letade även upp den numera nedlagda restaurangen Trendie som jag besökt många gånger med L och som jag tagit med familjen till när de varit nere och hälsat på.

Vi gick vidare genom centrum och konstaterade att Domushuset inte fanns längre, och inte heller det intilliggande busstorget. Istället låg där en gigantisk galleria som var mig fullkomligt främmande. Det är mycket som har förändrats i Kristianstad under de senaste tio åren, vilket känns lite konstigt samtidigt som det säkert bidrog till att göra vistelsen lättare för mig då många platser som varit smärtsamma för mig nu var helt oigenkännliga. 👍

En del platser var sig dock lika. Som "stenbananerna", Ls gymnasieskola och huset hon bodde i tillsammans med sin mamma innan vi flyttade ihop (och efter att vi flyttade isär). Mamma och syrran och jag satt en stund på skolgården, och det kändes helt okej.

Jobbigare var det att återuppleva promenaden på stigen längs med kanalen. Den där vårkvällen 2010 när L följde mig en bit på hemvägen (hon bodde hos sin mamma igen sedan några månader tillbaka, och den där kvällen hade jag varit hos dem och ätit middag) och hon var så kall och avvisande och ville inte ens ge mig en avskedspuss. Där någonstans brast det för mig och jag insåg att det verkligen inte fanns någon framtid för oss. Jag ägnade den kvällen åt att gråta, prata med mamma i telefon och bestämma mig för att flytta hem till Östergötland igen. Det var en fruktansvärt jobbig kväll, som kom över mig igen när mamma och syrran och jag gick samma promenadsträcka i förrgår. Men jag hantetade det riktigt bra faktiskt. Och det var skönt att ha stöd från mamma och syrran. ❤

Längs den stigen finns även några bänkar, där L och jag satt tillsammans under betydligt lyckligare omständigheter på vår ettårsdag 2006. Den bänken kändes också viktig att reclaima...

Sedan passerade vi Ungdomsmottagningen, en plats där jag fick mycket välbehövlig psykologisk hjälp under mitt sista år i Skåne - jag hade två olika samtalskontakter där och när saker och ting var riktigt jobbiga fick jag komma dit och prata två gånger i veckan (en gång med den ena och en gång med den andra). Jag är väldigt tacksam för de där två damerna. ❤

Nästa anhalt var stadsbiblioteket. Det var sig ganska likt, förutom att entrén gjorts om och flyttats. Det är en plats som jag förknippar både med lån av kurslitteratur och med att sitta vid en dator tillsammans med L och spela spel på Hamsterpaj...

På väg till den lägenhet som var mitt hem under två och ett halvt år passerade vi det hus som L och jag alltid sa att vi skulle köpa och flytta in i "när vi blev rika"...

Det är absolut ett jättefint hus. Men jag är glad att jag inte sitter fast i ett hus i Kristianstad tillsammans med L och de två barn vi sa att vi skulle skaffa. 😖

Det jag trodde skulle vara nästan outhärdligt jobbigt att besöka var den plats som var mitt (och under två år även Ls) hem från januari 2008 till sommaren 2010. Men det kändes mest konstigt, att återse en plats som en gång varit "världens centrum" för mig men som nu kändes väldigt avlägsen. Det mesta var sig likt - något träd var fällt, några bitar av gräsmattan på framsidan var asfalterade, uteplatsen på baksidan hade fått sig en rejäl uppfräschning, men annars såg allting ut som jag mindes det (eller kanske lite mindre). Vi satte oss och åt lunch (inköpt i närbutiken som blivit rejält utbyggd och inte alls kändes bekant längre) med mina gamla lägenhetsfönster inom synhåll, och jag började tycka att det var riktigt mysigt att vara där. 👍

Vi var vid det här laget ganska trötta, alla tre, så vi styrde stegen tillbaka mot hotellet. Vi valde en lite annorlunda väg tillbaka till centrum, över en spång och genom ett litet skogsparti på en ö i kanalen. Den vägen gick jag nämligen på väg till tågstationen våren 2010 när jag skulle åka tåg med kissen för första gången, eftersom hon var så himla ängslig av sig och jag försökte minimera kontakten med andra människor och djur som bara skulle skrämma upp henne ytterligare. ❤🐈

Efter att ha vilat och sovit på hotellrummet ett tag tog vi bilen bort till högskoleområdet. Ett område där jag förstås tillbringade väldigt mycket tid under mina tre år i Skåne...

I närheten av högskolan ligger den matbutik som jag handlade mest i, både under hösten 2007 när jag bodde på campus och senare när jag bodde mer inne i stan. Mitt mest traumatiska minne därifrån är när jag skulle storhandla en gång och hade lastat upp alla varorna på bandet vid kassan - och så fanns inte mitt bankkort i plånboken. 😱😱😱 Jag vet än idag inte vart det hade tagit vägen (även om jag har mina misstankar), men jag minns skräcken över att ha förlorat det. Jag cyklade runt till de ställen där jag handlat senast, men det fanns ingenstans så jag blev tvungen att spärra det och beställa ett nytt.

I samma område ligger även äventyrsgolfbanan där jag spelat med både L och familjen, och bowlinghallen där L envisades med att köpa små burkar med jordnötter trots att det fick min hals att svullna igen...

Jag hade väl någon tanke om att mamma och syrran och jag skulle spela äventyrsgolf i fredags kväll, men efter denna superintensiva dag var vi alla tre för trötta för det, så efter att ha handlat på Ica åkte vi hem till hotellet där jag var så trött att jag inte ens orkade blogga. 😴

Nu är mamma och syrran och jag i Kristianstad, för mitt terapeutiska reclaimande av en stad där jag bott och mått väldigt dåligt under min tid med L. Jag har inte satt min fot här på tio år...men nu är jag här! ✌ Det kändes bra hela bilresan...tills vi kom så långt söderut att det började stå Kristianstad på vägskyltarna. Då började jag få ett tryck över bröstet, och mamma tog min hand. Men det gick bra, vi åkte in i staden och jag kände igen mig och pekade ut olika saker.

Det första vi gjorde var att gå till vårt hotell. Det i mina ögon finaste hotellet i stan, som alltid var för dyrt och flott för mig när jag som tonåring åkte ner hit för att träffa L i hemlighet (hennes inledningsvis homofobiska mamma förbjöd oss att träffas under väldigt lång tid). Och eftersom det här hotellet alltid har stått som en symbol för något ouppnåeligt kändes det viktigt för mig att få bo just här nu, när jag har helt andra ekonomiska möjligheter. Jag är på många sätt en annan Malin nu än då. 

Vi klev in i lobbyn, och jag blev alldeles golvad av hur söt receptionisten var (jag har pratat om henne till och från hela kvällen - och syrran konstaterade torrt för en stund sedan att det verkar börja bli dags för Skåne-tös nummer två för mig🙈). Jag fick tolka lite, för både mamma och syrran hade svårt att förstå skånskan, så då blev jag ju tvungen att PRATA med denna jättesöta tjej som gjorde mig så nervös. 😱 Men det gick ganska bra faktiskt. Och hotellet är verkligen jättefint...

För att inte tala om vårt underbara rum...

När vi landat lite gick vi ut och promenerade i den lummiga Tivoliparken och gick förbi teatern...

Det var en ganska mild mjukstart, för Tivoliparken och teatern har jag övervägande positiva minnen från. 👍 Sedan gick vi vidare till tågstationen, som däremot är en väldigt ångestfylld plats. Men den var så omgjord och annorlunda att jag knappt kände igen mig, så det gick riktigt bra det också...

Vi gick även förbi kyrkan där examensceremonin hölls när jag tog min kandidatexamen 2010...

Dagens största utmaning var att gå och äta på Subway, där L jobbade ett tag medan vi bodde ihop. Jag var jättenervös medan vi gick dit och kände ångesten stiga för varje steg...men väl där kunde jag konstatera att stället blivit totalrenoverat sedan jag såg det sist och att allting såg helt annorlunda ut. Och det kändes inte alls så jobbigt som jag befarat att gå in där, beställa och sitta där och äta. Det var en stor seger, och ökar min tilltro till att hantera även morgondagens prövningar. ✌

På väg till en mataffär (som förstås inte alls låg där jag trodde - shit, vad allting hinner förändras på tio år! 😵) fick vi syn på en stooor regnbågsflagga, och när vi kom närmare såg vi att den tillhörde min forna hyresvärd, som tydligen sponsrar Kristianstad Pride...

Tänk att även Kristianstad har en pridefestival nuförtiden...och att min gamla hyresvärd stöttar den. Det finns ju faktiskt hopp för den här staden! 🏳️‍🌈😊

Nu har det hunnit bli "imorgon", ser jag, och syrran har hunnit somna. 😴 Jag ska nog försöka varva ner och följa hennes exempel faktiskt...vi har mycket framför oss imorgon!

Jag har varit fortsatt låg idag, och ängslig. Så jag har inte varit riktigt närvarande. Men nu känns det bättre (eller, det gjorde i alla fall det tidigare ikväll - nu börjar det ju bli himla sent så nu kommer ångesten som ett brev på posten, men innan dess var det bättre). Det har tagits ett stort steg på vägen idag mot någonting bra i helandeprocessen efter krisen. ❤️ 

 

Idag fick jag även veta storleken på min bonus jag kommer få tillsammans med junilönen. 👍 Jag tror inte riktigt att jag visade tillbörlig glädje, det gör jag liksom inte över någonting just nu. Men jag blev glad, det blev jag verkligen. Och jag har lagt en stooor beställning på fina klänningar nu ikväll som en sommarpresent till mig själv för en del av bonusen. ❤️ 

 

Ikväll har mamma och syrran och jag även planerat inför den stundande Skåne-resan. Vi har skrivit listor både över vad vi ska ta med oss och över vilka platser i Kristianstad vi ska besöka. Och till sisådär 90 % är det uppenbart att det inte rör sig om någon turistresa utan om en personlig terapiresa. Betraktat utifrån är det nog himla märkliga platser jag vill besöka. Men skit samma, det är viktigt för mig i alla fall. 👍 

 

Och nu ska jag definitivt gå och lägga mig. Jag har massor att göra imorgon - sista arbetsdagen innan resan... 😱 Igår jobbade jag mer än en timme övertid och idag nästan två timmar. Och det blir väl någonting sådant imorgon också, misstänker jag. Så nu behöver jag sova. Natti natti! 

 

Jag hade tänkt att jobba en massa i helgen. Men jag var ju inte alls i skick för det. 😔 Så nu känner jag mig stressad över det, för att jag inte hunnit så mycket som jag hade önskat. Jag har jobbat hela dagen idag, till och med jobbat övertid, men det känns inte som att jag fått någonting gjort. 😕 Hoppas att det blir bättre imorgon.

Jag är fortsatt låg, men har inte gråtit någonting under dagen. Det kom några tårar nu ikväll, men det är också allt. Ångesten blir värre på kvällarna och jag blir mer nedstämd och apatisk. Jag får för mycket tid för mina tankar. 😔

Det enda som flyter på förvånansvärt bra är sommarkursen. Den har bara hållit på i två veckor än så länge men jag ligger redan cirka två och en halv vecka före i tidsschemat. 👍 Detta trots att jag inte hade läst klart kurslitteraturen innan kursstart som jag brukar göra - jag hade inte ens BÖRJAT läsa den innan. 😱 Men det har gått bra ändå. Jag var orolig för att det skulle bli för jobbigt för mig att studera på halvfart mitt under högsäsongen, men jag tycker tvärtom att det är ganska avkopplande att varva ner med studier på kvällarna (eller så är jag bara så djupt nedgången i min studienarkomani att jag inte klarar mig utan, vem vet 🤷‍♀️).

Jag upptäckte nyligen en reklam från Vimla. Eftersom jag varken tittar på teve, lyssnar på radio eller går på bio samt har ett premiumkonto på Spotify är jag ganska förskonad från allt vad reklamklipp heter. Så därför har jag missat detta - fram till nyligen när någonting om det dök upp i mitt Facebook-flöde... 

 

 

Jag har seriöst aldrig hört talas om invasofobi förut - vilket jag efter en snabb googling kan konstatera beror på att det är mobiloperatören själv som tillsammans med en psykolog nyligen hittat på den... 🤨 

 

Nu är inte jag någon expert på hur nya typer av fobier upptäcks och legitimeras...men att en mobiloperatör beställer en Sifo-undersökning för att kartlägga ett problem (rädsla för inkommande samtal) som de sedan kan lansera en tjänst för (ett filter mot oönskade samtal) - det kan jag tycka känns liiite oseriöst. 

 

Dessutom låter denna rädsla som en specifik form av social fobi. En redan existerande fobi alltså. Just saying. 🤷‍♀️

Igår var det midsommarafton. En högtid som jag förknippar med ångest och osämja och alkohol och gap och skrik (så har det sett ut historiskt), eller som på senare år med ensamhet och nedstämdhet. Och jag inledde gårdagen med att storgråta och att sitta hopkrupen på badrumsgolvet i en vidrig panikattack med självmordstankar. Sedan gick jag och lade mig och sov till ända in på eftermiddagen, varefter jag satte mig och pluggade. Sedan gick jag hem till en kompis (jag hängde hemma hos henne i onsdags eftermiddag, eftersom jag insåg att det inte var någon bra idé för mig att sitta hemma med min ångest, och då bjöd hon in mig till midsommarfirande hemma hos sig).

Det kändes fint att få tillbringa eftermiddagen och kvällen med två vänner och en Malin-älskande sexåring. Vi åt gott och pratade om allt möjligt och bara hängde på balkongen. I likhet med mig är värdinnan ett emotionellt vrak just nu (vilket väl är en av anledningarna till att jag kunnat ta mod till mig att närma mig just henne just nu, då vi är på samma våglängd), och hon fick ett sammanbrott under kvällen. Hon bad om ursäkt för det, men både den andra vännen och jag svarade ärligt att hon inte behövde göra det. Jag tycker verkligen inte att psykisk ohälsa är något att skämmas över eller be om ursäkt för. Och även om det såklart var jättejobbigt att se henne må så dåligt och känna mig maktlös över att inte kunna hjälpa henne, var det samtidigt nyttigt för mig att få betrakta en annan människa i kris just nu och kunna se mina egna känslor, reaktioner och resonemang speglas i henne. Det hjälpte mig att få lite distans till min egen ångest, när jag kunde observera den genom henne. Och det kanske är därför jag är förhållandevis stabil idag.

Får se hur det blir imorgon. Jag tar en dag i taget här...

Jag mår skitdåligt. Psykiskt. Med ryggen och nacken är det betydligt bättre nu, men emotionellt är jag ett vrak. Har inte sovit många timmar de senaste två nätterna. Tårarna rinner, både hemma och på jobbet. Jag mår skit.

Varför är jag inte viktig? Varför är ett löfte till mig inte värt någonting? Varför går det att välja bort mig? Varför är det okej att svika mig? Varför är total katastrof och misär att föredra framför mig?

En av de viktigaste personerna i mitt liv...och jag trodde verkligen att det var ömsesidigt, fram till igår...men nej.

Det gör så ont, så jävla ont. Jag orkar inte...

Något annat som är speciellt med den här dagen är att det är absolut sista dagen som allting är "normalt" i Östgötatrafiken. Inte nog med att det börjar gälla ett nytt biljettsystem imorgon (som verkar helt fucked up), de byter även nummer på alla stadsbussar och drar om en del linjer och tar bort en del hållplatser. 😱😱😱 Jag får sådant jävla stresspåslag av det här. Jag hatar förändringar, åtminstone sådana här totalt meningslösa och superförvirrande förändringar. 😵 Och jag är (såklart) redan nu jättenojig för min Vadstena-resa i juli - hur fan ska jag lyckas genomföra den med det här nya krångliga biljettsystemet?! 😱 Och vad gäller de nya märkliga stadsbusslinjerna så tänker jag försöka undvika dem i största möjliga mån - det går ju oftast alldeles utmärkt att promenera inom stan...

Idag har jag varit på årsmöte med bågskytteklubben. 🏹 Det hölls utomhus på grund av coronasituationen och varade i cirka två timmar - så nu är jag helt rödbränd i ansiktet och på underarmarna. ☀️ Mötet var trevligt och det kändes fint att få träffa folk från klubben igen - jag har ju knappt hunnit/orkat träna något de senaste månaderna och när jag väl gjort det har jag varit alldeles ensam i lokalen. Men det kanske det blir ändring på framöver, för jag och en till ska försöka samordna vår träning kom vi överens om idag. 😊👍

Jag satt förstås tyst under hela mötet, bortsett från att jag stämde in i den unisona "Ja!"-kören när mötesordföranden ställde frågor. Men när det kom till avsnittet om ekonomi kunde jag nästan inte hålla mig, för utifrån årsmöteshandlingarna var det uppenbart att avgående kassör inte haft koll på läget och rapporterna såg fullkomligt bedrövliga ut och gav mig djup ordningspanik och en stark drivkraft att kliva in och styra upp föreningens bokföring och ekonomi. 😱 Men där får jag lov att tacka mitt Ångestmonster som hindrade mig från att yttra mig. För det hade sannolikt lett till konflikter inom styrelsen (sådant här brukar vara jävligt känsligt i föreningar, och jag märkte att det redan rådde en del friktion i frågan) och att jag hamnat på en kassörspost som jag varken har tid eller lust att åta mig - det är så skönt att för en gångs skull få vara med i en förening utan att behöva sitta med det ekonomiska ansvaret...även om det kliar i fingrarna på mig att få skapa ordning och reda. Men jag gick i alla fall fram till klubbens ordförande efteråt och erbjöd mig att hjälpa den nya kassören om det skulle behövas, jag sa att det bara är att kontakta mig om det skulle vara något. Det känns som en lagom nivå faktiskt. 👍

I torsdags hade jag samtal med psykologen, och eftersom läget är mer stabilt nu än sist så kunde vi fokusera mer på fokusskifte än på stress. Vi pratade om veckan som varit och dess stordåd (Ikea-leveransen, fotograferingen m.m.) och övergick sedan till att göra fokusövningar. Psykologen läste några artiklar från Aftonbladet och så skulle jag blunda och lyssna och skifta mellan att rikta fokus utåt och inåt. Hon frågade mig om det var något speciellt ämne eller någon speciell person jag var intresserad av att höra om, och redan där låste det sig totalt för mig - för att jag blev rädd för att svara "fel", vilket ledde till att jag inte kunde svara alls. Det enda jag kunde komma på var Taylor (efter en del lirkande från psykologen), men psykologen tyckte inte att det var särskilt lämpligt för uppgiften eftersom jag förmodligen redan vet det mesta som finns att läsa om Taylor. Men eftersom jag inte kunde klämma ur mig något annat svar så fick det bli Taylor i alla fall. Så psykologen läste två ganska nya artiklar (som såklart inte erbjöd mig någon ny information överhuvudtaget 😉) och jag försökte göra fokusövningen. Men det var svårt. Jag tycker alltid att det är svårt med fokusskifte, jag kan liksom inte switcha mellan fokus inåt och fokus utåt, mitt fokus är mer som en dimmer som antingen är mer utåt eller mer inåt men aldrig helt och hållet åt det ena eller andra hållet. 😕

Vi gjorde en annan fokusövning också, att lyssna på en låt (hon tog samma som sist vi gjorde den övningen eftersom jag ångestlåste mig och inte kunde säga vilken låt jag ville höra den här gången 😖), men istället för att hålla på och skifta fokus fram och tillbaka en massa gånger så fick jag ha fokus utåt under låtens första halva och fokus inåt under låtens andra halva. Det var lite lättare att försöka ha samma fokus under en lite längre tid istället för att hålla på och byta hela tiden, men det var fortfarande svårt. Jag fick i läxa att göra den här övningen en gång om dagen tills vi ses nästa gång. Och hör och häpna, hittills har jag faktiskt gjort det! Visst märker jag en viss skillnad i att jag är mer uppmärksam på låten när jag fokuserar på den och mer ångestfylld när jag riktar fokus inåt, men det är ingen jättestor skillnad.

Jag känner ett visst motstånd mot att hålla på med fokusskifte. Jag känner inte att det ger så mycket, jag blir mest frustrerad över att jag är så dålig på det - och jag vill ju bara göra saker jag är bra på. Psykologen poängterade att målet med övningarna inte är att jag ska prestera någonting, utan bara att jag ska öva på att upptäcka skillnaden mellan fokus inåt och fokus utåt. Att jag bara ska GÖRA övningen, utan att värdera hur "bra" jag gör den. Och hon sa att det faktum att jag är ovan vid att skifta fokus innebär att jag behöver öva på det, inte att det inte är någon idé att försöka. Hon jämförde med att gå i högklackat - det är ju något man behöver öva på för att klara av och inte någonting man bara kan per automatik. Hon jämförde även med små barn som lär sig gå och prata och sådant där - de håller ju inte på och kritiserar sig själva och ger upp för att det går dåligt utan de fortsätter träna tills de behärskar de nya färdigheterna. Självkritik och att ge upp är inlärda beteenden - och sådant som kan läras in kan också läras om. Och att göra saker som är utmanande och svåra är något som ökar tilltron till mig själv. Så ja...jag ska fortsätta öva på fokusskifte.

Själva fotograferingen sträckte sig som sagt över hela dagen och jag var med vid lite olika tillfällen under dagen (och däremellan smet jag in till min dator och ägnade mig åt den betydligt mindre obehagliga sysselsättningen bokslutsarbete). Först skulle jag sitta vid en dator och låtsas jobba fast med blicken in i kameran (och eftersom det var första fototillfället för dagen och jag inte hade hunnit komma in i det än utgår jag ifrån att jag såg superstel och fullkomligt livrädd ut 😖). Sedan skulle jag och tre kollegor sitta runt ett bord, med dator och surfplatta och kaffekoppar som rekvisita, och låtsas ha något slags möte. Sedan skulle jag och en till sitta och diskutera framför en bärbar dator. Och sedan bad fotografen en av oss att stanna kvar för att ta några andra bilder tillsammans med en annan kollega, och trots att jag jämrat mig och försökt hitta första bästa möjlighet att fly fältet under mötesfotograferingen anmälde jag mig som frivillig för detta. Jag hade liksom en ganska ambivalent inställning till det hela - å ena sidan var det skitjobbigt och jag hade konstant ångestpåslag och ville bara springa och gömma mig, men å andra sidan såg jag det som jättebra träning och ett steg framåt i min personliga utveckling.

Framåt slutet av dagen tog vi en gruppbild, där jag blev placerad längst fram i mitten - vilket kändes både läskigt och roligt. Och som den stora, läskiga finalen på fotograferingen blev det dags för de individuella porträttbilderna. Jag misstänker att det fanns en tanke bakom det, att de "viktigaste" bilderna togs sist när vi hunnit bli som mest avslappnade - åtminstone hade det den effekten på mig, och fotografen behövde inte ta alls många bilder förrän hon var nöjd. 👍

Jag kände mig både glad, stolt och utmattad när jag gick hem på eftermiddagen. Och jag brydde mig faktiskt inte om att byta om från den blå skjortan med företagsloggan på som jag haft på mig hela dagen - imorse kände jag mig sjukt obekväm med att ha på mig något annat än en klänning, i synnerhet något så stelt och höghalsat och långärmat som en skjorta, men jag vande mig under dagen och lät linnet jag haft på mig på morgonen ligga kvar i packningen istället för att byta tillbaka till det. Jag kavlade dock upp ärmarna och knäppte upp en extra knapp i halslinningen, för att känna mig liiite mer som mig själv.

Väl hemma uppstod ett nytt problem - hur fan skulle jag få bort sminket?! 🤔 Jag ägnade ovanligt mycket tid åt ansiktsrengöring medan jag duschade - men efteråt såg jag ändå ut som en tvättbjörn runt ögonen och hade fortfarande som en slags hinna över huden i hela ansiktet. 😱😱😱

Den här veckan har verkligen varit fullkomligt vidrig energimässigt. Jag kan inte minnas att jag har upplevt utmattning på den här nivån tidigare. Jag har sovit tillräckligt (cirka 8-9 timmar per natt) men ändå känt mig helt slut när jag vaknat. Och jag har fortsatt känna mig helt slut hela dagarna, samt haft hemskt ont i huvudet, varit superkänslig och upplevt en allmän förvirring och glömska som inte är lik mig. Det har varit riktigt skrämmande. 😥😔😱😨🙁

I onsdags hade jag samtal med psykologen, och tack och lov för att jag alltid antecknar under våra samtal - i synnerhet den här veckan när mitt minne varit som ett såll. Jag ska försöka sammanfatta samtalet utifrån mitt klotter...

Vi pratade förstås mycket om stress, trötthet, utmattning och utbrändhet. Jag tror att hon är lite orolig för mig faktiskt, och det är jag ju själv också. När jag försöker vidta åtgärder för att bryta stress så blir jag ÄNNU mer stressad, vilket hon säger beror på ovana. Jag är van vid att lyssna på stressignaler och gå in i dem, vilket skapat en inlärning om att jag MÅSTE agera på detta sätt när stresskänslorna kommer, så när jag försöker agera på motsatt sätt och varva ner istället orsakar det panik i hela systemet, för att jag inte gör som jag "måste" i den situationen. Och det jag behöver göra då är INTE att ge efter för den paniken utan tvärtom att stå emot obehaget och öva på att sätta gränser och ta pauser, för att lära hjärnan nya sätt att svara på stressignaler. Och genom att göra detta, att faktiskt sätta gränser och ta pauser, kommer jag enligt henne att i förlängningen skapa en större tilltro till mig själv och en insikt om att jag är värd detta. ❤

Vi gjorde en lite förenklad SORK-analys av detta. Att jag till exempel (S) får en uppgift som jag egentligen inte har tid med, men som jag upplever att (O) jag inte kan säga nej till för att jag inte vill göra andra arga eller besvikna och/eller för att jag inte vill känna det inre obehag det medför att inte prestera på topp, vilket leder till att (R) jag säger ja, vilket (K) leder till negativ förstärkning då det på kort sikt tar bort obehaget men på lång sikt leder till ökad oro och fortsatt stresspåslag. Det som händer på kort sikt är att jag upplever en inre tillfredsställelse, jag får en bekräftelse på att jag gör ett bra jobb, jag känner mig duktig, och min självbild som plikttrogen och högpresterande och en person som är duktig och gör rätt vidmakthålls och förstärks. Men på lång sikt kommer jag fortsätta med detta destruktiva beteende och sakta men säkert bryta ner mig själv. Jag vet med mig att det är väldigt viktigt för mig själv just att vara duktig och att göra rätt, men psykologen poängterade att det inte får ske till vilket pris som helst och att jag behöver öva på att inte sätta likhetstecken mellan att prestera högt och att duga som person. Det är något som jag rent intellektuellt egentligen mycket väl vet, men som jag ändå har väldigt svårt att ta till mig och som inte kan upprepas nog många gånger. ❤

Min sista anteckning från samtalet var uppmaningen "Ta hand om mig själv!" med stora bokstäver och understruken text. ❤ Och senare under dagen hade jag ett samtal med en av mina chefer, där jag berättade om min utmattning och att jag behöver ta det lite lugnare framöver för att det inte ska gå för långt (jag vill verkligen inte gå in i väggen). Och han var helt med på noterna och verkade ta mig på allvar, vilket var väldigt skönt då hela mitt prestationsbaserade inre fullkomligt skrek i panik över detta uppvisande av "svaghet" och "lättja". Jag gjorde klart att jag inte kommer att jobba mer än heltid den här veckan, och han var helt okej med det trots att vi är mitt inne i högsäsongen. Och nu såhär på söndagskvällen, efter en arbetsvecka på "bara" 39 timmar (jämfört med förra veckans nästan 52) och en helg då jag verkligen tagit hand om mig själv och gjort saker som gett energi (och faktiskt ORKAT göra saker, till skillnad från under veckan) så märker jag en påtaglig förbättring i min energinivå och i mitt allmäntillstånd. Men jag kommer fortsätta ta det relativt lugnt och försöka vara så rädd om mig själv som möjligt för att undvika fler veckor som den här.

Utöver att jobba mindre så har jag även tagit del av en fantastisk digital utbildning av Emanuel Nilsson om just stress och utbrändhet. Den kan jag verkligen rekommendera! ❤ Och så har jag som sagt sovit mycket. Och ätit gott. Under helgen har jag spelat väldigt mycket Sims (det kom ju ett nytt expansionspaket i fredags 😍), och så har syrran och jag tittat på film och monterat ihop ett skåp till min växande Frozen-samling. Leveransen från Ikea kom igår eftermiddag, och väntan först på telefonsamtalet och sedan på bilen skapade väldigt mycket ångest och kostade väldigt mycket energi under gårdagen. 😖 Men jag tog det någorlunda med ro (jag är ju van vid att det blir såhär), och medan chauffören bar in paketen ägnade jag mig åt att observera mina fysiska ångestreaktioner i kroppen och fundera över (o)rimligheten i att låta en händelse som var över på bara en liten stund och som verkligen inte var farlig på något sätt ta så himla mycket av min energi och uppmärksamhet under en hel dag.

Skåpet blev i alla fall perfekt, och jag längtar efter att fylla det med ännu fler fina saker. 😍❄ Men just nu ska jag bara sova. Och förhoppningsvis vakna upp till en betydligt piggare och drägligare arbetsvecka imorgon. ❤

Varför är jag så trött? 🤔 Jag sover rätt bra och tillräckligt mycket, så det är inte det. Men jag jobbar himla mycket och känner ständig stress över att hinna med allting nu under högsäsongen. Och dessutom är pollenläget riktigt jävligt just nu, så det känns tungt att andas vilket förstås också gör mig himla trött. Så det är väl en kombination av dessa två faktorer, skulle jag tro. Hur som helst hoppas jag att jag börjar känna mig piggare snart. För det är vetkligen inget roligt att vara såhär trött hela tiden. Jag är en superkänslig, utmattad zombie med en hemsk huvudvärk. Och så vill jag ju inte ha det. ☹