Idag har jag varit på årsmöte med bågskytteklubben. 🏹 Det hölls utomhus på grund av coronasituationen och varade i cirka två timmar - så nu är jag helt rödbränd i ansiktet och på underarmarna. ☀️ Mötet var trevligt och det kändes fint att få träffa folk från klubben igen - jag har ju knappt hunnit/orkat träna något de senaste månaderna och när jag väl gjort det har jag varit alldeles ensam i lokalen. Men det kanske det blir ändring på framöver, för jag och en till ska försöka samordna vår träning kom vi överens om idag. 😊👍

Jag satt förstås tyst under hela mötet, bortsett från att jag stämde in i den unisona "Ja!"-kören när mötesordföranden ställde frågor. Men när det kom till avsnittet om ekonomi kunde jag nästan inte hålla mig, för utifrån årsmöteshandlingarna var det uppenbart att avgående kassör inte haft koll på läget och rapporterna såg fullkomligt bedrövliga ut och gav mig djup ordningspanik och en stark drivkraft att kliva in och styra upp föreningens bokföring och ekonomi. 😱 Men där får jag lov att tacka mitt Ångestmonster som hindrade mig från att yttra mig. För det hade sannolikt lett till konflikter inom styrelsen (sådant här brukar vara jävligt känsligt i föreningar, och jag märkte att det redan rådde en del friktion i frågan) och att jag hamnat på en kassörspost som jag varken har tid eller lust att åta mig - det är så skönt att för en gångs skull få vara med i en förening utan att behöva sitta med det ekonomiska ansvaret...även om det kliar i fingrarna på mig att få skapa ordning och reda. Men jag gick i alla fall fram till klubbens ordförande efteråt och erbjöd mig att hjälpa den nya kassören om det skulle behövas, jag sa att det bara är att kontakta mig om det skulle vara något. Det känns som en lagom nivå faktiskt. 👍

I torsdags hade jag samtal med psykologen, och eftersom läget är mer stabilt nu än sist så kunde vi fokusera mer på fokusskifte än på stress. Vi pratade om veckan som varit och dess stordåd (Ikea-leveransen, fotograferingen m.m.) och övergick sedan till att göra fokusövningar. Psykologen läste några artiklar från Aftonbladet och så skulle jag blunda och lyssna och skifta mellan att rikta fokus utåt och inåt. Hon frågade mig om det var något speciellt ämne eller någon speciell person jag var intresserad av att höra om, och redan där låste det sig totalt för mig - för att jag blev rädd för att svara "fel", vilket ledde till att jag inte kunde svara alls. Det enda jag kunde komma på var Taylor (efter en del lirkande från psykologen), men psykologen tyckte inte att det var särskilt lämpligt för uppgiften eftersom jag förmodligen redan vet det mesta som finns att läsa om Taylor. Men eftersom jag inte kunde klämma ur mig något annat svar så fick det bli Taylor i alla fall. Så psykologen läste två ganska nya artiklar (som såklart inte erbjöd mig någon ny information överhuvudtaget 😉) och jag försökte göra fokusövningen. Men det var svårt. Jag tycker alltid att det är svårt med fokusskifte, jag kan liksom inte switcha mellan fokus inåt och fokus utåt, mitt fokus är mer som en dimmer som antingen är mer utåt eller mer inåt men aldrig helt och hållet åt det ena eller andra hållet. 😕

Vi gjorde en annan fokusövning också, att lyssna på en låt (hon tog samma som sist vi gjorde den övningen eftersom jag ångestlåste mig och inte kunde säga vilken låt jag ville höra den här gången 😖), men istället för att hålla på och skifta fokus fram och tillbaka en massa gånger så fick jag ha fokus utåt under låtens första halva och fokus inåt under låtens andra halva. Det var lite lättare att försöka ha samma fokus under en lite längre tid istället för att hålla på och byta hela tiden, men det var fortfarande svårt. Jag fick i läxa att göra den här övningen en gång om dagen tills vi ses nästa gång. Och hör och häpna, hittills har jag faktiskt gjort det! Visst märker jag en viss skillnad i att jag är mer uppmärksam på låten när jag fokuserar på den och mer ångestfylld när jag riktar fokus inåt, men det är ingen jättestor skillnad.

Jag känner ett visst motstånd mot att hålla på med fokusskifte. Jag känner inte att det ger så mycket, jag blir mest frustrerad över att jag är så dålig på det - och jag vill ju bara göra saker jag är bra på. Psykologen poängterade att målet med övningarna inte är att jag ska prestera någonting, utan bara att jag ska öva på att upptäcka skillnaden mellan fokus inåt och fokus utåt. Att jag bara ska GÖRA övningen, utan att värdera hur "bra" jag gör den. Och hon sa att det faktum att jag är ovan vid att skifta fokus innebär att jag behöver öva på det, inte att det inte är någon idé att försöka. Hon jämförde med att gå i högklackat - det är ju något man behöver öva på för att klara av och inte någonting man bara kan per automatik. Hon jämförde även med små barn som lär sig gå och prata och sådant där - de håller ju inte på och kritiserar sig själva och ger upp för att det går dåligt utan de fortsätter träna tills de behärskar de nya färdigheterna. Självkritik och att ge upp är inlärda beteenden - och sådant som kan läras in kan också läras om. Och att göra saker som är utmanande och svåra är något som ökar tilltron till mig själv. Så ja...jag ska fortsätta öva på fokusskifte.