Igår var det midsommarafton. En högtid som jag förknippar med ångest och osämja och alkohol och gap och skrik (så har det sett ut historiskt), eller som på senare år med ensamhet och nedstämdhet. Och jag inledde gårdagen med att storgråta och att sitta hopkrupen på badrumsgolvet i en vidrig panikattack med självmordstankar. Sedan gick jag och lade mig och sov till ända in på eftermiddagen, varefter jag satte mig och pluggade. Sedan gick jag hem till en kompis (jag hängde hemma hos henne i onsdags eftermiddag, eftersom jag insåg att det inte var någon bra idé för mig att sitta hemma med min ångest, och då bjöd hon in mig till midsommarfirande hemma hos sig).

Det kändes fint att få tillbringa eftermiddagen och kvällen med två vänner och en Malin-älskande sexåring. Vi åt gott och pratade om allt möjligt och bara hängde på balkongen. I likhet med mig är värdinnan ett emotionellt vrak just nu (vilket väl är en av anledningarna till att jag kunnat ta mod till mig att närma mig just henne just nu, då vi är på samma våglängd), och hon fick ett sammanbrott under kvällen. Hon bad om ursäkt för det, men både den andra vännen och jag svarade ärligt att hon inte behövde göra det. Jag tycker verkligen inte att psykisk ohälsa är något att skämmas över eller be om ursäkt för. Och även om det såklart var jättejobbigt att se henne må så dåligt och känna mig maktlös över att inte kunna hjälpa henne, var det samtidigt nyttigt för mig att få betrakta en annan människa i kris just nu och kunna se mina egna känslor, reaktioner och resonemang speglas i henne. Det hjälpte mig att få lite distans till min egen ångest, när jag kunde observera den genom henne. Och det kanske är därför jag är förhållandevis stabil idag.

Får se hur det blir imorgon. Jag tar en dag i taget här...