Nu är mamma och syrran och jag i Kristianstad, för mitt terapeutiska reclaimande av en stad där jag bott och mått väldigt dåligt under min tid med L. Jag har inte satt min fot här på tio år...men nu är jag här! ✌ Det kändes bra hela bilresan...tills vi kom så långt söderut att det började stå Kristianstad på vägskyltarna. Då började jag få ett tryck över bröstet, och mamma tog min hand. Men det gick bra, vi åkte in i staden och jag kände igen mig och pekade ut olika saker.

Det första vi gjorde var att gå till vårt hotell. Det i mina ögon finaste hotellet i stan, som alltid var för dyrt och flott för mig när jag som tonåring åkte ner hit för att träffa L i hemlighet (hennes inledningsvis homofobiska mamma förbjöd oss att träffas under väldigt lång tid). Och eftersom det här hotellet alltid har stått som en symbol för något ouppnåeligt kändes det viktigt för mig att få bo just här nu, när jag har helt andra ekonomiska möjligheter. Jag är på många sätt en annan Malin nu än då. 

Vi klev in i lobbyn, och jag blev alldeles golvad av hur söt receptionisten var (jag har pratat om henne till och från hela kvällen - och syrran konstaterade torrt för en stund sedan att det verkar börja bli dags för Skåne-tös nummer två för mig🙈). Jag fick tolka lite, för både mamma och syrran hade svårt att förstå skånskan, så då blev jag ju tvungen att PRATA med denna jättesöta tjej som gjorde mig så nervös. 😱 Men det gick ganska bra faktiskt. Och hotellet är verkligen jättefint...

För att inte tala om vårt underbara rum...

När vi landat lite gick vi ut och promenerade i den lummiga Tivoliparken och gick förbi teatern...

Det var en ganska mild mjukstart, för Tivoliparken och teatern har jag övervägande positiva minnen från. 👍 Sedan gick vi vidare till tågstationen, som däremot är en väldigt ångestfylld plats. Men den var så omgjord och annorlunda att jag knappt kände igen mig, så det gick riktigt bra det också...

Vi gick även förbi kyrkan där examensceremonin hölls när jag tog min kandidatexamen 2010...

Dagens största utmaning var att gå och äta på Subway, där L jobbade ett tag medan vi bodde ihop. Jag var jättenervös medan vi gick dit och kände ångesten stiga för varje steg...men väl där kunde jag konstatera att stället blivit totalrenoverat sedan jag såg det sist och att allting såg helt annorlunda ut. Och det kändes inte alls så jobbigt som jag befarat att gå in där, beställa och sitta där och äta. Det var en stor seger, och ökar min tilltro till att hantera även morgondagens prövningar. ✌

På väg till en mataffär (som förstås inte alls låg där jag trodde - shit, vad allting hinner förändras på tio år! 😵) fick vi syn på en stooor regnbågsflagga, och när vi kom närmare såg vi att den tillhörde min forna hyresvärd, som tydligen sponsrar Kristianstad Pride...

Tänk att även Kristianstad har en pridefestival nuförtiden...och att min gamla hyresvärd stöttar den. Det finns ju faktiskt hopp för den här staden! 🏳️‍🌈😊

Nu har det hunnit bli "imorgon", ser jag, och syrran har hunnit somna. 😴 Jag ska nog försöka varva ner och följa hennes exempel faktiskt...vi har mycket framför oss imorgon!