Som ni kanske märkte (om ni hänger här ofta) började min blogg leka kurragömma igår och vägrade visa sig. Imorse började jag bli orolig på riktigt och panikmejlade till supporten, som meddelade att domänen blivit förnyad och borde vara igång igen inom ett dygn. Och bara några timmar senare var allt okej igen. Så...välkomna tillbaka! :-) 

 

Idag är det Kulturnatten här i Norrköping. Jag har tillbringat några timmar tillsammans med Pride-familjen i det superfina queercafé som vi anordnar. Jag har absolut inte stått bakom disken och tagit betalt och serverat och dylika otäckheter, det sa jag till om redan innnan att jag inte skulle klara av. Däremot har jag och en annan tjej suttit vid ett av borden i cafét och skrivit årets verksamhetsberättelse inför årsmötet. Det behövde ju också göras, och passade mig ypperligt. :-) 

 

Det är himla mycket folk på stan idag. Tidigare år har syrran och jag sprungit runt på olika Kulturnatten-aktiviteter, men i år har ingen av oss någon större lust med det. Stunden på queercafét räckte bra för mig. Nu vill jag bara vara hemma och ta det lugnt resten av dagen.

Yogan i torsdags avslutades med en cirka 11 minuter lång mantrameditation, där vi satt i lätt meditationsställning, blundade, hade vänstra handen över hjärtcentrat och höger hand i luften i axelhöjd med pekfingret pekande uppåt, samtidigt som vi upprepade ett mantra om och om igen och flyttade fokus mellan tre olika chakran. 

 

Det lät som om det skulle bli rätt jobbigt, men det var faktiskt en otroligt befriande upplevelse. Efteråt kände jag mig väldigt harmonisk, öppensinnad och omfamna-hela-världen-lycklig. Och syftet med just den här meditationen är faktiskt att öka förmågan att känna empati. Märkligt att en meditationsövning kan göra något sådant...men det är faktiskt sant! Jättehäftigt. :-) 

 

 

Ni har väl inte missat att anmälan till vårterminen öppnade i förrgår? Det har inte jag missat. Jag skickade in ansökan samma dag, och hade redan innan dess beställt delar av kurslitteraturen som nu är på väg hem till mig. :-P 

 

 

 

Åh. Det är nästan så att jag inte känner mig hatisk mot vården längre. Jag ringde nämligen till Kvinnokliniken idag, och blev några timmar senare uppringd av en vänlig själ som satte upp mig på väntelistan för att få en läkartid hos dem. Hon sa att det absolut är till dem och inte till Barnmorskemottagningen jag ska vända mig med mina problem, hon tog mina problem på stort allvar och hon beklagade den långa väntetiden på tre månader och sa att jag kan höra av mig igen om jag tycker att det tar för lång tid innan jag får en kallelse. :-) 

 

Nu ska jag snart iväg på Refugees Welcome-manifestationen som jag hjälpte till att göra banderoller till i söndags. Spännande! 

 

Nulägets soundtrack. Jag känner mig rätt uppåt just nu. :-)

Erkänner mig besegrad. Jag hängde med i budgivningen upp till nästan 700 spänn, sedan fick jag inse att det finns Tradera-användare med värre nosebleed än jag. Den som vann budgivningen har till och med ett kärlekspar från Junjou Romantica som användarnamn. När hen gav sig in i budgivningen insåg jag att det skulle bli tufft att vinna. :-P

 

Ni kanske såg mina inledande kontaktförsök med vården i fredags angående hjälp mot mina PMS-problem...? 

 

Idag fortsatte cirkusen. Efter mycket om och men ringde jag till slut till Barnmorskemottagningen. De två första gångerna freakade jag ur och lade på. Tredje gången kom jag fram till ett automatiskt knappvalssystem där jag fick ange mitt personnummer och telefonnummer. Några timmar senare ringde en kvinna från mottagningen upp och jag lade då fram mitt ärende, att jag vill ha Qlaira utskrivet för att jag har så stora problem med PMS, att jag först kontaktat Kvinnokliniken men blivit hänvisad till Barnmorskemottagningen istället. 

 

Hon: "PMS? Det är inget som vi skriver ut piller mot."

Jag: "Men enligt Kvinnokliniken är det ni som gör det."

Hon: "Då har de missuppfattat något. Vi skriver ut P-piller som skydd mot graviditet."

Jag: "Men jag behöver dem mot PMS."

Hon: "Vi har inte befogenhet att skriva ut dem mot något annat än graviditet."

Jag: "Men det är ju samma piller?! Spelar det någon roll för er varför jag tar dem?!"

Hon: "Vi kan skriva ut dem åt dig, men då måste vi skriva på receptet att det är som skydd mot graviditet."

Jag: *fnys* "Jag behöver inget skydd mot graviditet."

Hon: "Men det är det de är till för."

Jag: "De hjälper även mot PMS, och det är det jag behöver dem för."

Hon: "Då får du be Kvinnokliniken skriva ut dem åt dig."

Jag: "Men de säger att de inte gör det. De hänvisade mig ju till er!"

Hon: "Om det inte är mot graviditet så är det Kvinnokliniken som ska skriva ut dem. Du får vända dig till dem." 

 

Tillbaks till ruta ett alltså. 

 

Efter det ytterst frustrerande telefonsamtalet skrev jag åter igen till Kvinnokliniken och förklarade händelseutvecklingen och bad om att få en tid hos dem. Svaret jag fick var att jag måste ringa till deras tidbokningssystem...som hade stängt för dagen tio minuter tidigare. 

 

Jag hatar vården. Jag hatar den verkligen. Jag hatar byråkratin, heteronormativiteten, förvirringen och det allmänna krånglet. Bara ge mig de mediciner jag behöver, för helvete! 

 

 

Imorgon ska jag försöka fatta mod att ringa till Kvinnokliniken. Någon som delar min övertygelse om att de kommer att hänvisa mig tillbaka till Barnmorskemottagningen?

Idag känner jag mig lite aktivistisk. Har tillbringat eftermiddagen i en skitig källarlokal/verkstad/ateljé och hjälpt till med att måla banderoller inför en Refugees Welcome-manifestation på onsdag. :-) 

 

Självklart ville inte Ångestmonstret att jag skulle göra detta. Jag var supernervös innan jag gick hemifrån, tvekade på trottoaren utanför byggnaden innan jag gick in, och när jag väl kom in i lokalen och upptäckte typ sju främlingar och noll bekanta blev jag fullkomligt skräckslagen och ville gå hem igen - en känsla som återkom flera gånger under eftermiddagen, i synnerhet under den där första jobbiga timmen innan två andra från Pride-familjen dök upp (även om de övriga närvarande för all del var supertrevliga och fina människor de också) och vi började måla tillsammans. 

 

Jag är stolt över mig själv för att jag deltog i dagens banderollskapande. Både för att jag gick emot Ångestmonstret och för att jag bidrog till en god sak. Det känns bra. :-) 

 

Har precis avslutat en tre veckor lång kortisonbehandling mot eksem. Jag led ganska länge innan jag sökte hjälp för ett hemskt utslag jag fick på baksidan av vänstra låret i somras. Jag ville inte gå till läkaren och få beskedet att det var en repris av förrförra sommarens plåga. Jag var så rädd för att det skulle vara det...och det rörde upp en himla massa jobbiga känslor inom mig. Men det var alltså bara eksem. Och nu är det nästan borta. :-)

Jag till Kvinnokliniken: Jag har stora problem med PMS, humörsvängningar, smärta, rikliga blödningar osv. Skulle behöva få Qlaira utskrivet.

Kvinnokliniken svarar: För rådgivning angående preventivmedel vänligen kontakta Barnmorskemottagningen (via Mina Vårdkontakter).

 

Jag till Barnmorskemottagningen: Jag har stora problem med PMS, humörsvängningar, smärta, rikliga blödningar osv. Skulle behöva få Qlaira utskrivet. Kontaktade först Kvinnokliniken, men blev hänvisad till er istället, de skrev att det gick bra att kontakta er via Mina Vårdkontakter.

Barnmorskemottagningen svarar: Vi kan inte ge tider över MVK. Ring vår telefonbokning för att boka en tid.

 

*dunkar huvudet i skrivbordet, sliter mitt hår och svär över den social fobi-fientliga vården*

Ikväll var yogan helt inriktad på stresshantering. Vid ett tillfälle skulle vi röra oss rytmiskt till musik, typ dansa. Det har vi aldrig gjort förut och när läraren sa att vi skulle göra det fick jag panik. Men hon försäkrade lugnande att alla skulle blunda medan vi dansade så att ingen skulle se hur någon annan rörde sig. Och det var jag mycket tacksam över! 

 

Men det var ändå jättejobbigt...jag klarar verkligen inte av att dansa inför andra! När jag är ensam hemma kan jag skutta runt till musik och sjunga högt, helt crazy och obekymrad. Men så fort det är någon annan närvarande...då blir jag helt paralyserad. 

 

I början av yogans dansavsnitt stod jag nästan helt still, rörde bara lite på armarna och gungade från sida till sida. Så småningom blev mina gester lite yvigare, men inte så stora som de borde ha varit. Det kändes inte så frigörande som det förmodligen var meningen att det skulle göra. Jag var alltför medveten om mig själv, alltför rädd för att någon kanske skulle kisa med ögonen och se hur konstig jag såg ut, alltför orolig för att råka slå till tjejen till vänster eller fönsterrutan till höger, alltför nojig över att läraren kanske skulle kritisera mig på något sätt. 

 

Men det var säkert nyttigt för mig. Och om vi har fler sådana här danssekvenser i framtiden så kanske jag så småningom vågar släppa loss lite mer. Jag behöver liksom lite tid på mig för att fatta mod till sådant som är läskigt...

Min stora lycka just nu är att jag hittat en äppelsort som jag kan äta utan att få några allergiska reaktioner. Den heter just Discovery och är himmelskt god. Vet inte om jag tycker det för att den faktiskt ÄR helt fantastisk, eller om det bara beror på att jag inte kunnat äta äpplen på många, många år och nu känner mig salig över dessa små frukter. Hur som helst proppar jag i mig flera stycken om dagen och känner mig alldeles lycklig över att kunna göra det. :-) 

 

 

Idag mår jag bättre. Betydligt bättre. Jag vet inte om det är det soliga vackra vädret eller att PMS-eländet har övergått i blodbad...men hur som helst är det en bra dag idag. Och nu har jag precis varit på yogan, så nu är det ännu bättre. :-)

Sorgsenheten håller i sig. Idag började jag gråta på kontoret, helt out of the blue. Jag klickade runt på nätet efter psykologer här i stan, för såhär kan vi ju inte ha det. Men det är en jävla djungel, det var mycket lättare när jag var yngre och kunde gå till ungdomsmottagningen eller studenthälsan. 

 

Men men...framåt eftermiddagen, efter ett antal mer eller mindre apatiska timmar på kontoret, djupdök jag ner i ett spännande bokslut och började känna mig rätt levande igen. Att solen tittade fram efter en hel dag med bara regn och moln gjorde väl också sitt till. 

 

Men de här korta stunderna av glädje följs hela tiden av mera vemod. Det pendlar fram och tillbaka och jag blir alldeles matt. Det mest utmattande är just det faktum att jag inte förstår VARFÖR jag plötsligt är så ledsen, när jag har det så himla bra. Vad är problemet? Och vad ska jag ta mig till?!

 

Jag hatar hösten. Jag hatar den verkligen. 

 

Humöret blev dock bättre under eftermiddagen och kvällen. Nu känner jag mig faktiskt relativt harmonisk...vilket väl dock främst har med sömntabletten att göra. Bäst att lägga ifrån mig dutten och slumra in nu. ZzzzZzZzzZzz.