Idag känner jag mig lite aktivistisk. Har tillbringat eftermiddagen i en skitig källarlokal/verkstad/ateljé och hjälpt till med att måla banderoller inför en Refugees Welcome-manifestation på onsdag. :-) 

 

Självklart ville inte Ångestmonstret att jag skulle göra detta. Jag var supernervös innan jag gick hemifrån, tvekade på trottoaren utanför byggnaden innan jag gick in, och när jag väl kom in i lokalen och upptäckte typ sju främlingar och noll bekanta blev jag fullkomligt skräckslagen och ville gå hem igen - en känsla som återkom flera gånger under eftermiddagen, i synnerhet under den där första jobbiga timmen innan två andra från Pride-familjen dök upp (även om de övriga närvarande för all del var supertrevliga och fina människor de också) och vi började måla tillsammans. 

 

Jag är stolt över mig själv för att jag deltog i dagens banderollskapande. Både för att jag gick emot Ångestmonstret och för att jag bidrog till en god sak. Det känns bra. :-)