Sorgsenheten håller i sig. Idag började jag gråta på kontoret, helt out of the blue. Jag klickade runt på nätet efter psykologer här i stan, för såhär kan vi ju inte ha det. Men det är en jävla djungel, det var mycket lättare när jag var yngre och kunde gå till ungdomsmottagningen eller studenthälsan. 

 

Men men...framåt eftermiddagen, efter ett antal mer eller mindre apatiska timmar på kontoret, djupdök jag ner i ett spännande bokslut och började känna mig rätt levande igen. Att solen tittade fram efter en hel dag med bara regn och moln gjorde väl också sitt till. 

 

Men de här korta stunderna av glädje följs hela tiden av mera vemod. Det pendlar fram och tillbaka och jag blir alldeles matt. Det mest utmattande är just det faktum att jag inte förstår VARFÖR jag plötsligt är så ledsen, när jag har det så himla bra. Vad är problemet? Och vad ska jag ta mig till?!