Dags att sammanfatta 2014. Inte så originellt kanske, det är ju vad typ alla andra också gör nu, men jag tycker att det känns bra att "knyta ihop säcken" och reflektera över det år som gått innan nästa tar sin början.

 

Idag hade jag bokföringslektion med en kund - i två och en halv timme! Jag var sjukt nervös innan och kunde verkligen inte fokusera på någonting. Jag tycker ju det är skitjobbigt och får värsta prestationsångesten av att ha någon sittande bredvid mig när jag arbetar, så att hålla i en bokföringslektion är verkligen inte my cup of tea.

 

Hubert kom in och satte sig hos mig en stund innan och pratade, och han sa bland annat att det är BRA för mig att utsätta mig för sådana saker. Eftersom Ångestmonstret befann sig i totalt Rage Mode var jag inte riktigt upplagd för den sortens prat, men såhär i efterhand kan jag tycka att det var riktigt fint sagt av honom. Han vet ju att jag har social fobi och han är en stor förespråkare för personlig utveckling och att utmana sig själv och dylikt. Så han ville ju bara stötta och hjälpa mig.

 

När jag mötte Hubert i korridoren efter att kunden gått kramade han om mig och sa att jag varit duktig. Och jag kände mig faktiskt duktig. Fullkomligt dränerad på energi visserligen, men nöjd och lättad över att lektionen gått så pass bra.

 

Kunden kommer tillbaka imorgon förmiddag för "fortsättningskursen". Och jag känner mig faktiskt inte alls nervös. Jag tror att det kommer gå bra. Och med dessa förtröstansfulla ord tänker jag nu gå och lägga mig. Kissen ligger redan här bredvid mig och snarkar, så det är väl hög tid att jag gör detsamma. Natti!

 

 

Detta var den sista sagan i den långa raden av söndagssagor (det är också, enligt mig, den bästa). Och det passar ju bra, eftersom vi nu är framme vid årets sista söndag.

 

Hur har jag då tillbringat denna årets sista söndag? Tja, jag började ju med att vakna vid fyratiden imorse utan att kunna somna om. Så under morgonen och tidiga förmiddagen hann jag både städa badrummet, titta på julspecialen av Downton Abbey, diska, laga mat, spela Sims, dammsuga, fixa tvätten, bädda sängen, plocka undan lite i lägenheten och spela ännu mera Sims.

 

På eftermiddagen kom min stödperson hit, och hon hade med sig en hel kasse med julklappar till mig! Alla på temat Hello Kitty. Yay! :D

 

Jag upptäckte också att det precis kommit ett nytt kapitel av Sekai-ichi Hatsukoi. Dessvärre finns det bara på japanska än så länge (det tar flera dagar innan den engelska översättningen kommer, buuhuuu!) och jag lyckades inte fatta någonting av det eftersom det i princip bara var en massa för mig okända kanji-tecken och jag var för otålig för att sätta mig och slå i ordboken. Men bilderna säger ju rätt mycket själva...så trots att jag inte uppfattade någonting av dialogen försattes jag i akut Fangirl Mode med massivt Nosebleed. KYAH!!!

 

Efter det blev jag tvungen att lägga mig och kolla på Trassel för att lugna ner mig lite och höja anständighetsnivån något. ;) Duschat har jag också gjort, dels som ytterligare ett sätt att lugna ner mig och dels för att det är beyond svinkallt ute så jag har ingen större lust att duscha precis innan jag går till jobbet imorgon bitti. Brrr!!!

 

Varför inte passa på att läsa lite julig Yaoi i väntan på tomten? ;) Junjou Romantica har speciella julkapitel med såväl Hiro-san och Nowaki som Usagi-san och Misaki. Enjoy...

 

Skulle ha bakat pepparkakor igår, men det blev inte så. Gjorde det idag istället. Lyssnat på Peter Jöbacks julskiva och kollat på Mysteriet på Greveholm har jag också gjort. Och köpt de sista julklapparna. Det var förvånansvärt lugnt på stan, tack och lov, jag trodde ju att det skulle vara totalt kaos. Men det var som sagt helt okej.

 

Så...nu kan det faktiskt få bli julafton snart. Jag är redo.

Jag har tänkt mycket på döden idag. En person jag kände dog imorse. Hon blev ganska gammal, 82 år, men det kom ändå som en chock. Det känns så overkligt, jag tror inte att jag har fattat det riktigt än. Det måste få sjunka in.

 

Idag jobbade jag min sista dag innan julledigheten. Vi hade bestämt att vi skulle ha en liten julavslutning idag, så jag såg förstås till att "dress for the occasion" med tomteklänning och tomteluva och röd kappa. Kollegorna tyckte att jag var jättefin. :) Det var en lättnad att höra det, för jag var lite nervös över hur de skulle reagera på min aningen extrema outfit. Nog för att jag brukar klä mig rätt udda, men idag gick jag nog lite över gränsen faktiskt. Men det mottogs som sagt positivt. :)

 

När vi satt och förmiddagsfikade bankade det på ytterdörren. Chefen gick och öppnade, och utanför stod - jultomten! :D Han har aldrig kommit till Körsbärsdalen förut, så det kändes himla spännande. Han kom in och skrockade och frågade om det fanns några snälla redovisningskonsulter där. :P Jag hade visst varit riktigt snäll, för jag fick TVÅ paket av tomten. En FAR-kalender och en Hello Kitty-tidning. Det verkar som om tomten är någon jag känner rätt väl. Vad synd att Hubert fastnade i badrummet så att han missade tomtens besök, han kom inte tillbaka förrän strax efter att tomten hade gått. ;)

 

Började arbetsdagen med en tre timmar lång bokslutsgenomgång med en kund. Chefen var också med, och det var väl tur för annars hade jag nog psykat ur fullständigt. Efter tre timmars diskuterande, förklarande och argumenterande kände jag mig totalt utmattad. Men jag kände mig också himla stolt över att ha tagit mig igenom det, för jag var rejält nervös innan.

 

Vid det laget var det hög tid för lunch, och i hallen satt redan en av våra leverantörer och väntade. Han och hans chef skulle bjuda mig och min chef på lunch nämligen, så vi åkte iväg till en jättetjusig restaurang där jag aldrig varit förut och blev tilldelade ett bord. Jag var nervös inför detta också, jag är liksom askass på småprat så hur fan skulle jag kunna hålla igång ett samtal under en hel jäkla lunch?! Men det gick riktigt bra. Jag menar, det var ju inte bara jag, det var ju faktiskt tre personer till runt bordet (varav två säljare) så det flödade av samtalsämnen och vi hade jättetrevligt. :)

 

Efter lunchen tog jag tag i det stora julkortsberget som det verkligen börjar bli dags att skicka ut till kunderna snart. Jag kladdade dit min namnteckning på vartenda ett av korten, det gick på löpande band och jag kände mig som värsta idolen som satt och skrev hundratals autografer. :P Nu återstår "bara" kollegornas namnteckningar, påklistrande av adressetiketter, istoppande i kuvert, frankering av samtliga brev samt ivägkånkande till brevlådan. Men det hinner vi nog med imorgon. Hoppas jag, för sedan tänker jag minsann gå på julledighet.

 

Mitt i alltihop frågade chefen om jag kunde ringa ett samtal som han kände att han inte hade tid med just då. Och trots att Ångestmonstret vrålade "NEEEJ!!!" inombords hörde jag mig själv säga "Javisst!" och trippa iväg till mitt arbetsrum där mobilen låg på skrivbordet. Tvekade inte alls mycket innan jag slog numret, och samtalet gick jättebra. :)

 

Framåt slutet av arbetsdagen behövde jag egentligen ringa ett annat samtal också, till programsupporten, men då fegade jag ur och valde att kontakta via chatten istället. Jag kände liksom att det fick räcka med social exploatering av lilla Malin för idag.

Idag ringde jag till elbolaget för att se till att elen följer med till nya lägenheten när jag flyttar. Har tänkt ringa i flera veckor, men eftersom det är obehagligt har jag förstås skjutit upp det.

 

Först en massa harklande och hostande, sedan nervöst inknappande av numret, sedan olidlig väntan i telefonkö och lyssnande till monoton automatisk röst som upplyste mig om hur lång denna väntan beräknades bli.

 

När jag väl kom fram möttes jag av en person med extremt uttråkad röst som började efterfråga en massa uppgifter som jag inte hade, typ "tiosiffrigt anläggningsnummer" (vad fan är det?!), kommande hyresgäst i min nuvarande lägenhet (vad spelar det för roll?) och nuvarande hyresgäst i min kommande lägenhet och fan och hans moster. Det räckte visst inte med personnummer, adress, lägenhetsnummer och hyresvärd.

 

Den icke-hjälpsamma kundtjänstmedarbetaren avslutade samtalet med att surt muttra något om att jag får ringa igen när jag fått tag i det där tiosiffriga anläggningsnumret för utan det kunde hon minsann inte hjälpa mig.

 

Så nu har jag ännu ett elbolagssamtal att våndas inför. Har dock inte riktigt bestämt mig för om jag ska återkomma till den där surkärringen med det efterfrågade anläggningsnumret, eller om jag ska kontakta något annat elbolag där personalen är lite trevligare.

 

När jag utsätter mig för någonting jag tycker är obehagligt (typ telefonsamtal) blir jag ju extra sårbar och behöver bli bemött med varsamhet och vänlighet, inte med uttråkning eller irritation. Så det känns inte så himla lockande att återkomma till surkärringen. Dock är ju sannolikheten ganska stor att det kommer vara någon annan person som svarar nästa gång jag ringer till elbolaget, så...jag kanske gör ett försök till. Någon annan dag/vecka/månad/år/liv.

 

Jahapp. Det blev visst en shoppingdag idag. Det trodde jag verkligen inte imorse - jag sov till typ halv tio(!) och sedan satte jag mig och spelade datorspel. Men sedan fick syrran och jag ett ryck och åkte iväg till ett köpcentrum, där jag brände över 3 000 spänn på julklappar (varav typ hälften till mig själv).

 

 

 

Natti!

Ikväll var jag på terminens sista yogapass. De obehagliga känslorna av övergivenhet höll i sig från förra gången, så jag kände verkligen inte för att åka dit idag. Men syrran och en kollega övertalade mig att åka i alla fall.

 

Jag insåg även själv att det var det bästa jag kunde göra, för om det hemska från förra gången skulle vara den sista upplevelsen jag fortsatte bära med mig av yogan så är det ytterst osannolikt att jag kommer komma mig för att börja med yoga igen till våren (eller överhuvudtaget).

 

Så jag pallrade mig iväg dit, och det är jag glad över. Det var en jättehärlig upplevelse, massor av eldandning visserligen men det kändes faktiskt bra.

 

Nu har jag badat bubbelbad, ätit choklad och satt på mig min Hello Kitty-kigurumi. Slutet gott, allting gott...typ.

Idag kom antagningsbeskedet till vårterminen...

 

Kollegorna: "Det var frost imorse."

Jag: "Jaa, marken var helt glittrig!" :D

Kollegorna: "Det var halt på vägen."

Jag: "Jaja, men det var himla FINT i alla fall!"

 

Jag har ingen bil...märks det? ;)

Idag har jag varit på årsmöte med fantastiska Pride-familjen. :)

 

Någon timme innan jag skulle gå slog Ångestmonstret till och gjorde mig alldeles stirrig, jag trodde nästan inte att jag skulle klara av det. Men jag gick i alla fall. Med Taylor i öronen förstås. "Welcome to New York" är verkligen den ultimata pepplåten för nervös liten revisor som ska gå på Pride-möte. :)

 

När jag kom dit var Neptune den första personen jag träffade. Det gjorde mig ju inte direkt mindre nervös, om man säger så. Men jag tror dock att min crush på henne börjar släppa lite grann. Jag antar att det borde göra mig lättad, eftersom det innebär att umgänget med henne kommer att kännas betydligt mer avslappnat framöver. Men det gjorde mig faktiskt snarare sorgsen. Jag har så svårt för att börja få den sortens känslor för någon nuförtiden, så att jag nu inte verkar känna lika mycket för Neptune längre spär på övertygelsen om att jag glider alltmer mot en asexuell läggning. Vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Nog för att jag länge kallat mig för en "asexuell flata med bögfetisch", men det har ju liksom varit på ett ganska skämtsamt plan. Geez, räckte det inte med att behöva gå igenom hela OMG-jag-är-intresserad-av-tjejer!-krisen i de tidiga tonåren, ska jag nu (när jag är fullkomligt nöjd med att vara lesbisk) behöva gå igenom någon slags OMG-jag-är-inte-intresserad-av-någon-överhuvudtaget!-kris i vuxen ålder?! Give me a break.

 

Nåväl. Nog med detta förvirrande sidospår. Åter till årsmötet med Pride.

 

Det var fem personer förutom jag själv. Jag hade träffat alla tidigare, brukar krama flera av dem när vi ses och är vän med samtliga på Facebook. De är så himla fina allihop. Och de verkade faktiskt uppriktigt glada över att jag var där med dem idag (även om Ångestmonstret verkligen gick in för att få mig att inte tro på det). Jag tillbringade tre jättetrevliga timmar tillsammans med dem, jag skrattade högt flera gånger och inflikade allt fler egna kommentarer i samtalet. Jag blev så avslappnad att jag för ett ögonblick faktiskt glömde bort den hemska punkten på dagordningen där jag i egenskap av föreningens revisor skulle redogöra för bokföringen och min revisionsberättelse.

 

När det väl var dags blev jag först jättenervös, men sedan flöt det på förvånansvärt bra. Föreningens kassör hjälpte mig enormt genom att ta huvudansvaret för genomgången av bokföringen, och sedan förra årsmötet vet ju alla i styrelsen om att jag har social fobi, så jag kände mig relativt avslappnad och levererade huvuddragen av vad jag kommit fram till vid revisionen utan problem.

 

Mitt uppdrag som föreningens revisor tog slut i och med detta årsmöte. Från och med nu är jag vice kassör istället. Vilket innebär att jag kommer att bli mer involverad i föreningens arbete än vad jag varit hittills, jag kommer att vara en del av styrelsen och delta på månadsmöten och allting. Det känns jättebra! Läskigt förstås, men otroligt roligt. :D

 

Jag gick därifrån med en varm känsla i magen, efter att ha blivit kramad av hela styrelsen, och kände mig fylld av kärlek och hopp. Det kommer att bli ett bra verksamhetsår, det här. :)

Igår började mystiska nummer att ringa till min mobil. Jag svarade förstås inte. När första numret ringde trodde jag att det var någon som ringde fel, Truecaller-appen upplyste nämligen om att det var någon kille i Luleå som ringde. Jag känner ingen i Luleå. Så då kändes det legitimt att låta bli att svara (intalade jag mig själv i alla fall).

 

Nästa nummer visade sig vara en tjej här i stan. Två främmande nummer på en och samma dag - det kändes inte riktigt som en slump. Och då gick det upp för mig att det förstås var folk som blivit erbjudna visning av min lägenhet. Men jag svarade inte ändå.

 

Senare kom det ett SMS från ytterligare ett främmande nummer. Det svarade jag däremot på. Jag menar, det är ju inte alls lika obehagligt.

 

Igår kväll ringde tjejen här i stan igen, och efter mycken tvekan svarade jag äntligen. Killen från Luleå ringde igen mitt på dagen idag, och då svarade jag också. Jag skyllde på att jag "varit upptagen" när han nämnde att han försökt få tag på mig ganska många gånger under gårdagen.

 

Nu ikväll har tjejen här i stan varit och kollat på lägenheten. Jag var hypernervös innan, alldeles stirrig. Tycker inte alls om att släppa in folk i mitt hem. Men det tog väl inte mer än fem minuter, och nu (nästan en timme senare) börjar jag kunna varva ner igen.

 

Nästa visning blir på fredag. Och sedan blir det förhoppningsvis ingen mer, för killen i Luleå hade förståeligt nog ingen större lust att komma ända hit bara för att kolla på en lägenhet (speciellt inte efter att jag försäkrat honom om att den är jättefin och att jag har trivts väldigt bra här i över fyra år) utan bestämde sig för att tacka ja utan att ha sett den.

 

När jag skulle till yogan idag var bussen försenad, så jag messade till yogaläraren och meddelade detta för att hon inte skulle börja utan mig. Men när jag väl kom fram till yogalokalen (fem minuter efter att yogan skulle börja) var dörren låst och ingen kom för att öppna åt mig.

 

Jag stod där i mörkret och frös en stund, sedan gick jag runt huset och kikade in genom fönstret och konstaterade att de redan hade börjat. Övervägde för ett ögonblick om jag skulle knacka på fönstret, men kom fram till att det inte var någon bra idé. Så jag messade upprört till läraren att dörren var låst och att jag tänkte åka hem istället.

 

Vid det laget var jag alldeles gråtfärdig. För vet ni vad som gör allra mest ont i mig? Känslan av att bli övergiven. Bortglömd, bortprioriterad, ensam kvar utan någon som bryr sig. Smärtsamt och fasansfullt, en skräck med rötter djupt inom mig. Och den skräcken triggas igång av sådana här tillsynes simpla situationer. Jag blir helt knäckt.

 

Har fortfarande inte fått någon respons från läraren. Och jag hyser stridslystna planer på att sluta gå på yogan överhuvudtaget (även om de idéerna mattas av alltmer ju fler timmar som passerar). Får se hur jag känner imorgon. Nu tänker jag inte göra något mer än att titta på julkalendern och gå och lägga mig. Natti!