Började arbetsdagen med en tre timmar lång bokslutsgenomgång med en kund. Chefen var också med, och det var väl tur för annars hade jag nog psykat ur fullständigt. Efter tre timmars diskuterande, förklarande och argumenterande kände jag mig totalt utmattad. Men jag kände mig också himla stolt över att ha tagit mig igenom det, för jag var rejält nervös innan.

 

Vid det laget var det hög tid för lunch, och i hallen satt redan en av våra leverantörer och väntade. Han och hans chef skulle bjuda mig och min chef på lunch nämligen, så vi åkte iväg till en jättetjusig restaurang där jag aldrig varit förut och blev tilldelade ett bord. Jag var nervös inför detta också, jag är liksom askass på småprat så hur fan skulle jag kunna hålla igång ett samtal under en hel jäkla lunch?! Men det gick riktigt bra. Jag menar, det var ju inte bara jag, det var ju faktiskt tre personer till runt bordet (varav två säljare) så det flödade av samtalsämnen och vi hade jättetrevligt. :)

 

Efter lunchen tog jag tag i det stora julkortsberget som det verkligen börjar bli dags att skicka ut till kunderna snart. Jag kladdade dit min namnteckning på vartenda ett av korten, det gick på löpande band och jag kände mig som värsta idolen som satt och skrev hundratals autografer. :P Nu återstår "bara" kollegornas namnteckningar, påklistrande av adressetiketter, istoppande i kuvert, frankering av samtliga brev samt ivägkånkande till brevlådan. Men det hinner vi nog med imorgon. Hoppas jag, för sedan tänker jag minsann gå på julledighet.

 

Mitt i alltihop frågade chefen om jag kunde ringa ett samtal som han kände att han inte hade tid med just då. Och trots att Ångestmonstret vrålade "NEEEJ!!!" inombords hörde jag mig själv säga "Javisst!" och trippa iväg till mitt arbetsrum där mobilen låg på skrivbordet. Tvekade inte alls mycket innan jag slog numret, och samtalet gick jättebra. :)

 

Framåt slutet av arbetsdagen behövde jag egentligen ringa ett annat samtal också, till programsupporten, men då fegade jag ur och valde att kontakta via chatten istället. Jag kände liksom att det fick räcka med social exploatering av lilla Malin för idag.