Malins nyårskarameller
Dags att sammanfatta 2014. Inte så originellt kanske, det är ju vad typ alla andra också gör nu, men jag tycker att det känns bra att "knyta ihop säcken" och reflektera över det år som gått innan nästa tar sin början.
Nätterna präglades av mardrömmar och sömnlöshet, dagarna av stress. Stressen får väl ses som ganska självförvållad, sådär i slutet av en hösttermin med 75 % studietakt och 100 % jobb. Slitet lönade sig i alla fall och jag belönades med högsta betyg på samtliga kurser.
Tvåårsdagen av min tid i Körsbärsdalen passerade och jag "firade" den hos tandläkaren där jag fick en visdomstand utdragen. Jag började läsa mangaversionen av Sekai-ichi Hatsukoi, deltog i ett fackeltåg mot rasism och gick på ett prova-på-tillfälle för en danskurs (som jag dock kom fram till att jag inte ville gå). Pride-familjen hade årsmöte där jag deltog i egenskap av föreningens revisor och "kom ut" som psykfall inför allihop.
Den stora idolmånaden. Melodifestivalen drog igång och underbara Yohio gick direkt till final i första deltävlingen (yay!). Underbara Ola Salo satte upp musikalen Jesus Christ Superstar i Linköping och jag var självklart på plats och såg underverket (tihi!). Och så fick jag veta att underbara Alice Babs gått ur tiden (buhu!).
Efter en längre tids frossande i Yaoi-"litteratur" drog jag igång ett eget romanprojekt inom denna suspekta genre. Och i samma perversa anda började jag även kolla på Game of Thrones.
För att bli av med några gamla demoner började jag spela World of Warcraft igen (efter fyra års avhållsamhet), men avinstallerade skiten efter bara två dagar – syftet med spelandet var ju inte att dras ner i det beroendeframkallande träsket som slukade mitt ex, utan att "face my fears" och "reclaim the game" efter all ångest och smärta som det orsakat mig.
På jobbet bestämde vi oss för att byta ut en av våra leverantörer, och när den dåvarande leverantören fick reda på det konfronterade han mig och fyllde mig med massiva skuldkänslor och ångest. Och på ett årsmöte med en förening där jag är revisor utbröt stor dramatik med tårar och höjda röster och beskyllningar mellan styrelsemedlemmarna, vilket förstås även det fyllde mig med fruktansvärd ångest.
Skönt då att jag framåt slutet av månaden fick se de första vårblommorna sticka upp ur gräsmattan. Det gjorde mig himla glad.
Min månadslön höjdes med 2 000 kronor och jag firade detta genom att köpa en supersöt Hello Kitty-kigurumi, vars öron jag började ägna kvällarna åt att ligga och klämma på – vilket visade sig ha en märkligt lugnande effekt.
Chefen och jag höll i en utbildningsdag för tre andra revisorer. Jag var såklart fruktansvärt nervös innan, men det gick jättebra och kursdeltagarna var mycket nöjda och berömde oss efteråt.
En av de vidrigaste människor jag känner var elak emot mig och fick mig att börja gråta, men omgivningen var väldigt stöttande och ställde sig på min sida mot det ondskefulla fanskapet.
Underbara musikalen RENT sattes upp här i stan och jag gick och såg den två gånger (en gång i mars och en gång i april). Även det orsakade en hel del tårar, men av en helt annan sort.
Mina Sertralin-tabletter tog oväntat slut (jag trodde att jag hade en ask till i medicinskåpet men det hade jag tydligen inte) och det dröjde ett tag (och mycket bråk) innan Cirkus Psyk ordnade fram ett nytt recept åt mig. Så under några hemska dagar i början av månaden mådde jag verkligen skitdåligt.
Jag började se om Queer as Folk, ett och ett halvt år efter att jag med stor sorg sett det allra sista avsnittet. Men det var tydligen inte tillräckligt för lilla faghag-Malin, så jag plöjde även igenom första säsongen av Looking.
En morgon när jag gick till jobbet fick jag syn på några hemlösa som låg och sov på marken utanför en port. Det var verkligen en chock, jag hade aldrig sett något liknande i Norrköping förut. Men det var ingenting emot den dramatiska händelse som tilldrog sig i stan framåt slutet av månaden – när två bröder blev mördade i en urspårad släktfejd. Herregud, vad är det för fruktansvärd utveckling i denna fina stad?!
Tur då att fantastiska Yohio kom till stan strax därpå, så att jag fick chansen att träffa honom och glida in i ett harmoniskt tillstånd igen. Och i samma anda åkte jag runt med Pride-familjen och affischerade inför festivalen i maj. Och så började körsbärsträden blomma på Körsbärsdalens innergård.
Maj månad inleddes med en Yohio-konsert i Göteborg, tätt följd av årets Pride-festival i Norrköping. I år hade vi vår allra första prideparad, vilket kändes helt fantastiskt.
Jag fyllde 26 år och bjöd in till värsta tårtkalaset, med egenhändigt bakad tårta och rikligt dekorerade kakor. Jag återupptäckte vilken rogivande effekt det har att lägga pussel, så jag började ägna söndagarna åt det för att fördriva söndagsångesten.
Min stora förebild Lady Dahmer kom till stan för att delta i ett feministiskt panelsamtal tillsammans med ett gäng andra kloka människor, fantastiska FI kom in i Europaparlamentet och vackra Conchita vann Eurovision Song Contest. Maj månad var på många sätt ett enda stort härligt FUCK YOU till patriarkatet.
Juni innebar som vanligt kulmen av högsäsongen på jobbet, vilket avspeglades i mitt bloggande (eller snarare brist på bloggande). Lediga stunder ägnade jag åt att om och om igen titta på min nya favoritfilm Trassel (som är full av social fobi-metaforer) och inhandla produkter relaterade till denna film. Pride-familjen bjöd mig på fest en kväll, vilken jag gick på trots Ångestmonstrets vilda protester. Midsommarafton tillbringade syrran och jag ute i det gröna och det blev en mycket lugn och trivsam dag.
Även juli innebar mycket jobb och lite bloggande. Men jag lyckades ändå klämma in biobesök och utflykter emellanåt, som lite omväxling från alla siffror. Och så besökte jag Harry Potter-utställningen tillsammans med syrran och Per.
I slutet av månaden briserade en känslomässig bomb för mig. Då skickade plötsligt mitt ex ett meddelande till mig på Facebook, efter fyra års kompakt tystnad. Totalt kaos utbröt inom mig och jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det tog flera dagar innan jag lyckades ta mig samman så pass mycket att jag kunde skriva ett vettigt svar till henne.
Augusti = semester. Tillbringade en välbehövlig vecka på supermysiga Gotland. Vilken otroligt vänlig, rogivande och intressant ö! Dit kommer jag absolut att återvända. :)
Medeltidshysterin som råder på Gotland fortsatte även på hemmaplan, då det i slutet av månaden blev dags för Söderköpings Gästabud som syrran och jag självklart besökte.
Taylor släppte singeln "Shake It Off" vilket försatte mig i fullkomlig extas. Pride-familjen bjöd mig på fest igen, men den här gången lät jag Ångestmonstret vinna och tackade nej. Lite mer kämpaglöd visade jag däremot när förtidsröstningen inför höstens val drog igång, då skyndade jag iväg till en vallokal för att bidra till ett bättre (och mer rosa) samhälle.
Efter fyra veckors semester började jag jobba igen, vilket gick över förväntan. Tidigare år har jag varit helt lost när jag kommit tillbaka efter en så lång ledighet, men i år kom jag igång igen utan större problem.
Höstterminen drog också igång, vilket inte gick fullt lika lysande. Jag skulle läsa en fortsättningskurs i japanska på distans, men på ett annat universitet än tidigare, och det innebar att jag måste använda webcam och mikrofon på lektionerna…vilket såklart var dömt att misslyckas. Jag hoppade av kursen ganska omgående.
Istället började jag gå en kvällskurs i kundaliniyoga, vilket visade sig ha en otroligt rogivande och helande effekt.
Paketet från L (det hon kontaktade mig om i juli) kom fram, vilket orsakade en hel del ångest. Strax därpå kom även det deprimerande valresultatet och jag började, liksom vid valet 2010, överväga att emigrera.
Chefen åkte på semester en vecka och utsåg mig till ställföreträdande chef under tiden – ett uppdrag som jag visade mig klara förvånansvärt bra.
Taylors nya album 1989 släpptes, jag fick nya glasögon och syrran och jag bestämde oss för att jaga bort hösten genom att baka lussebullar och lyssna på julmusik.
Östgötatrafiken fick den idiotiska idén att införa nya regler för bussarna här i stan, så plötsligt var det inte längre tillåtet att stiga ombord via någon annan dörr än framdörren. Något som gjorde bussåkande till en ännu mer ångestladdad aktivitet än vad det varit tidigare.
En feministisk kör startade upp här i stan och jag inbjöds till att gå med i den. Jag gick dit, men Ångestmonstret var i Rage Mode och efter en timme började jag gråta och gick därifrån för att aldrig mer komma tillbaka. Att sjunga i kör är nog ingenting för mig faktiskt.
Jag tog under stor vånda äntligen tag i mina ofräscha det-kommer-blod-ur-ändtarmen-problem och uppsökte en rumpdoktor. Han konstaterade att jag inte hade cancer (vilket jag fruktat) utan "bara" hemorrojder (och det skulle räcka med salva, tack och lov, jag behövde inte opereras).
Jag blödde himla mycket näsblod under november, vilket förmodligen var någon slags stressreaktion (eller överkonsumtion av Yaoi). Det var en omvälvande månad med stora saker i görningen. Dels fick jag tag i förköpsbiljetter med superbra platser till en av Taylors konserter i England i sommar, dels var syrran och jag och tittade på en helt underbar vindsvåning som vi bestämde oss för att flytta in i tillsammans (vi flyttar i februari).
Tredje Hunger Games-filmen hade premiär och jag gick på premiären tillsammans med syrran och Livrädd. Jag tillbringade en intensiv heldag i Stockholm där jag deltog i en juridisk utbildningsdag. Och så gick jag på en stjärnspäckad julgala tillsammans med mina kollegor.
En massa främmande nummer började ringa och messa till mig, det var personer som ville komma och kolla på lägenheten. Himla jobbigt att släppa in okända människor i mitt hem, men jag var ju så illa tvungen.
Pride-familjen hade årsmöte, där jag utförde mitt sista uppdrag som föreningens revisor och istället blev invald i styrelsen som vice kassör. Himla spännande!
Sista arbetsdagen innan julledigheten gick jag till jobbet i tomteoutfit. Var lite rädd att kollegorna skulle tycka att det var too much, men de var allihop positivt inställda till mitt tilltag.
Tja...sammanfattningsvis kan en väl säga att 2014 var ett ganska intensivt år, med många ups and downs (varav ett flertal jag valt att inte ta upp här i bloggen, för att det är känsliga saker som berör andra än bara mig själv).
Hur ser jag på 2015 då? Jag tänker inte avge några nyårslöften, men jag har en del tankar och förhoppningar som jag tänkte dela med mig av. Jag tror att 2015 blir ett bra år. Magkänslan säger mig att det mesta i mitt liv kommer att utvecklas i en positiv riktning. Så det är med tillförsikt jag lämnar 2014 bakom mig och går in i ett nytt tidevarv. :)
GOTT NYTT ÅR!!!
Kommentarer
Lillasyster
Vilken bra sammanfattning! Gott nytt år! :)
Livrädd
Så fint att se allt du klarat av i år. Jag hoppas och tror också att du kommer få ett bra år! Jag ska försöka vara en större del av ditt 2015 än jag varit 2014. KRAM & gott nytt år!
Trackback
