Större delen av dagen har tillbringats på årsmöte med Pride-familjen. Och det har gått jättebra. Tror jag.

 

Jag "kom ut" som psykfall inför styrelsen. Det hade jag inte riktigt tänkt faktiskt. Men en av punkterna på dagordningen var hur man fungerar som person, vad som krävs för att man ska må bra och vilken typ av kommunikation man föredrar. Och så gick vi laget runt och öppnade upp oss kring detta. Och jag mumlade, med blicken fäst i bordsskivan, att jag föredrar skriftlig kommunikation och hatar att vara i centrum...och att jag har social fobi. Så nu har det blivit fört till protokollet.

 

När jag lite senare skulle läsa upp revisionsberättelsen frågade Pride-familjens överhuvud om jag ville att hon skulle läsa istället för mig. Det gjorde mig riktigt rörd. Men jag sa att det gick bra. Och så läste jag själv. Inte hela revisionsberättelsen, men det som var väsentligt och som jag trodde att personer som inte är så insatta i ekonomi (alla närvarande utom jag alltså) skulle fatta - vilket blev typ hälften av det jag skrivit.

 

I övrigt yttrade jag mig inte speciellt mycket under dagen. Jag satt mest och lyssnade och iakttog. De är så fina och kloka, människorna i Pride-familjen. Jag tycker om att vara omgiven av dem, att känna den värme och kärlek som liksom ligger i luften. Det känns verkligen som om de accepterar mig precis som jag är (att Ångestmonstret sedan vrålar åt mig att de egentligen inte alls gillar mig utan mest tycker att jag är jobbig kan vi ju skita i, tycker jag).

 

Efter att jag läst revisionsberättelsen släppte de mesta av spänningarna, så då kände jag hur jag blev alldeles matt. Jag blev plötsligt så himla trött, och satt under resten av mötet och försökte dölja mina gäspningar. Jag hoppas verkligen inte att någon tog illa upp och trodde att jag var uttråkad, för så var det absolut inte. Det var bara en av mina vanliga post-press-reaktioner.