När jag skulle till yogan idag var bussen försenad, så jag messade till yogaläraren och meddelade detta för att hon inte skulle börja utan mig. Men när jag väl kom fram till yogalokalen (fem minuter efter att yogan skulle börja) var dörren låst och ingen kom för att öppna åt mig.

 

Jag stod där i mörkret och frös en stund, sedan gick jag runt huset och kikade in genom fönstret och konstaterade att de redan hade börjat. Övervägde för ett ögonblick om jag skulle knacka på fönstret, men kom fram till att det inte var någon bra idé. Så jag messade upprört till läraren att dörren var låst och att jag tänkte åka hem istället.

 

Vid det laget var jag alldeles gråtfärdig. För vet ni vad som gör allra mest ont i mig? Känslan av att bli övergiven. Bortglömd, bortprioriterad, ensam kvar utan någon som bryr sig. Smärtsamt och fasansfullt, en skräck med rötter djupt inom mig. Och den skräcken triggas igång av sådana här tillsynes simpla situationer. Jag blir helt knäckt.

 

Har fortfarande inte fått någon respons från läraren. Och jag hyser stridslystna planer på att sluta gå på yogan överhuvudtaget (även om de idéerna mattas av alltmer ju fler timmar som passerar). Får se hur jag känner imorgon. Nu tänker jag inte göra något mer än att titta på julkalendern och gå och lägga mig. Natti!