Har haft en jättetrevlig eftermiddag på stan med mamma och syrran. :)

 

Jag loggade precis in på internetbanken - och insåg att jag har gjort av med cirka 1500 kronor idag! :O Att detta faktum inte gör mig fullkomligt lamslagen av ångest, utan bara lite smått förskräckt, kan väl ses som ett tecken på att jag börjar vänja mig vid mina groteska inkomster...? :P

 

Hur som helst har jag köpt många fina saker, bland annat en klänning...

 

Herregud, vad trött jag är nu! :tired: Syrran och jag har hållit igång hela dagen och sprungit runt på jag vet inte hur många Kulturnatten-evenemang. :) Det känns verkligen i fötterna och jag fattar inte hur vi ska orka springa runt på stan och shoppa med mamma i flera timmar imorgon. :O

 

Men det gör inget...för vi har haft jätteroligt! :) Lite jobbigt blev det förstås ibland - när det var för mycket folk och när det var för lite folk. I fullpackade lokaler känner jag mig trängd och kan jag inte andas, och i nästan tomma lokaler känner jag mig fruktansvärt utsatt - och kan inte andas då heller. :bigeyes: Så de bästa evenemangen var de som hade lite lagom många besökare. Men allting var ändå väldigt roligt, och jag har världens finaste syster som förstår att jag tycker vissa saker är jobbiga och tar hänsyn till det. :thumbup:

 

Nu har jag varit utan Queer as Folk i nästan en hel vecka. :bigeyes: Abstinensen och sorgen är överväldigande...och därför är jag oerhört tacksam över att det finns så många fina människor som lägger upp så många fina videor på YouTube...

 

...fått ett brev adresserat till mig på jobbet. Mitt andra någonsin! :D Och jag tycker att det känns jättespännande, trots att det "bara" är material som jag har efterfrågat från kunder. Det känns så stort och seriöst att mitt namn står där under företagsnamnet. Häftigt!

 

...fått hem den på akademisk engelska skrivna tegelstenen om social fobi som jag beställde för ett tag sedan. Jag skulle egentligen bara köpa lite kurslitteratur, men så ramlade jag över den här boken och kunde bara inte låta bli att köpa den också. ;) Får se när jag orkar / känner för / har tid med att läsa den. Recension kommer  (förhoppningsvis) inom en överskådlig framtid. :)

 

 

...anmält mitt intresse för att engagera mig i Norrköping Pride 2013. :thumbup: Hoppas att jag kan vara lite mer avslappnad under mötena med den fina Pride-familjen den här gången, och inte bli sådär hysterisk som sist...för det är verkligen jättefina människor, och jag vet så himla väl att jag kan känna mig trygg i deras sällskap. Måste bara få Ångestmonstret / Lilla Malin att fatta det också.

 

...överväldigats av hur jäkla många evenemang som finns i årets program för Kulturnatten. :O Tack och lov har jag ju en syster som tycker om att planera och strukturera sådana här saker, så jag litar på att hon sätter ihop ett skitbra schema över morgondagen. :) För själv blir jag bara stirrig.

 

Jag brukar regelbundet googla "social fobi blogg" för att se om det dykt upp några nya gelikar på arenan. När jag gjorde det nu ikväll hittade jag denna hemsida...

 

 

Jag stöter ofta på texter på nätet där folk beskriver sin "kamp mot social fobi"...men jag tycker inte att vi ska se det som en kamp. Snarare som en väg till samspel och till att acceptera alla delar av sig själv. Därmed inte sagt att jag är särskilt förtjust i mitt Ångestmonster...men om jag istället tänker på den där oron inom mig som Lilla Malin - min inre elvaåring, som mitt nuvarande jag måste ta hand om och lugna och trösta...då känns det lite lättare. En del av mig är liten och ängslig...men om jag vill må bra rakt igenom borde jag ju ta hand om den delen - inte stöta bort den...eller hur? Jag tycker att det är ett väldigt fint sätt att se det hela på (men jag tänker inte ta åt mig äran för det - det var en kurator som illustrerade det för mig för några år sedan).

"Du får räkna med att få mycket att göra framöver", sa chefen till mig idag. Min sjukskrivna kollega kommer nämligen att vara borta från Körsbärsdalen längre än planerat. Så jag får ta över hennes kunder.

 

Jag känner mig väldigt splittrad inför detta. Tråkigt att hon mår så dåligt. Kul att jag får mer att göra. Läskigt att behöva utföra arbetsuppgifter jag aldrig gjort förut. Överväldigande med allt nytt ansvar. Skönt med insikten om att jag blir oumbärlig och högst troligen kommer få stanna kvar efter att min provanställning har gått ut.

 

Förhoppningsvis är min kollega tillbaka på jobbet inom en inte alltför avlägsen framtid. Och till dess får jag försöka hålla ställningarna. Jobba hårt och försöka hantera allt det nya.

 

Men vilka trevliga nyheter att vakna upp till...inte! :( Inte för att det berör mig personligen, jag tänker ju åka till Danmark när det blir barnalstringstider...men jag tänker på alla andra som bor här. Måste just våra politiker vara så tröga och bakåtsträvande och fyllda av inställningen att bara-för-att-det-fungerar-på-andra-platser-behöver-det-inte-fungera-här-så-innan-vi-fattar-några-drastiska-beslut-måste-vi-göra-typ-en-miljon-dyra-och-onödiga-undersökningar-och-sedan-måste-vi-betänka-i-sisådär-femtio-år-och-sedan-kanske-men-bara-kanske-kommer-vi-fram-till-att-det-som-fungerar-i-resten-av-landet-kanske-fungerar-här-också. Suck. Skönt att åtmisntone ett parti står på mänsklighetens och jämlikhetens sida.

Rastlös. :S Har typ inte gjort något vettigt överhuvudtaget sedan jag kom hem. Mest suttit vid datorn.

 

Jag kan liksom inte ta mig för något jag kanske egentligen skulle vilja göra, för då får jag dåligt samvete för att jag inte pluggar eller städar eller något annat som står på den mentala Borde-listan. Så istället gör jag ingenting alls. Som om det skulle vara så mycket bättre. :question:

 

I princip det enda jag har gjort nu ikväll är att missbruka Taylors senaste låt. Den är underbar (såklart).

 

 

Min favoritartist, min favoritlåt, mina favoritbögar...vilken underbar video! :D Jag måste ha en okänd själsfrände där ute i cyberspace... :thumbup:

Herregud, vad trött jag var imorse! :tired: Det är ett under att jag överhuvudtaget lyckades pallra mig iväg till jobbet - även om det skedde en hel timme senare än vanligt. :P

 

Kollegan som var spårlöst försvunnen i måndags var tillbaka i Körsbärsdalen idag. :thumbup: Förmodligen var hon där även igår, jag frågade inte. Inte heller frågade jag om var hon hade hållit hus i måndags, ifall det kanske var känsligt. :question: Men allting var som vanligt och hon verkade må bra idag, så det var väl liksom ingen mening med att rota i det nu, tyckte jag. Hon var borta och nu är hon tillbaka, end of story.

 

Jag har förresten varit väldigt modig idag. Jag har svarat i telefon massor av gånger - och jag har RINGT till en av kollegornas kunder! :D Han ringde och frågade någonting som jag inte kunde svara på, och så bad han mig att ringa upp honom när jag hade något svar att komma med, och jag sa att "javisst, det ska jag göra"...och jag gjorde verkligen det! Jag var jättenervös och lät säkert väldigt reserverad - men jag gjorde det i alla fall. :thumbup:

Oj oj oj...var ska jag börja?! Kan ju tala om att jag är jävligt trött. :tired: Men det kanske inte är så himla intressant. Så jag kanske hellre bör tala om VARFÖR jag är trött. :P

 

Det har varit två väldigt intensiva dagar. Igår hade chefen och jag och en annan kollega planeringsdag på ett jättetjusigt pensionat hela dagen. Det blev bara vi tre, för en kollega är ju sjukskriven - och en dök inte upp. :O Hon hörde inte av sig på hela dagen, och hon svarade inte i sin mobiltelefon. I början tänkte vi väl att det var dålig stil av henne att försova sig och komma för sent...men vartefter timmarna gick, smög sig oron på alltmer. Tänk om det faktiskt har hänt henne något?! :bigeyes: Jag drömde mardrömmar om henne inatt. Och jag har inte hört någonting från jobbet idag (jag har varit i Göteborg sedan igår kväll, kom hem nu ikväll)...så jag är rädd för vad som kommer möta mig när jag kommer till Körsbärsdalen imorgon. Kommer allting att vara som vanligt, eller kommer jag mötas av ett fruktansvärt tragiskt besked...? :S Kanske målar jag fan på väggen nu...men det är vad jag gör bäst - jag är ju för tusan The Worrying Kind! Kan bara hoppas att jag har fel den här gången.

 

Men åter till planeringsdagen! Vi hade det jättetrevligt, och det som sades fyllde mig med lugn och salighet. Chefen är inte alls imponerad av den där sprätten som invaderat Körsbärsdalen några gånger den senaste tiden. :D Han säger att han inte litar på personer som verkar sådär framåt och pratar sådär mycket, att de oftast har något att dölja...och han tycker inte att den där sprätten passar som revisor, utan att han borde satsa på försäljning och marknadsföring istället. I couldn't agree more. Och det gjorde mig så himla glad att höra chefen säga sådär - för indirekt betyder det ju att han tycker om min mer tillbakadragna personlighet och att jag faktiskt passar som revisor. :thumbup:

 

 

Efter planeringsdagen blev det dags för mig att sätta mig på tåget mot Göteborg. Jag kände mig lugn och världsvan när jag klev in på tågstationen, när jag klev på tåget, när jag bytte tåg i Katrineholm. Men någonstans i Västergötland kom paniken. Jag undrade vad fan jag gjorde där, varför jag inte låg hemma i min säng, det var ju sent på kvällen och jag var trött och ängslig, jag borde inte sitta ensam bland en massa främlingar på ett tåg på väg till en stad långt långt borta. :O Och när jag klev av på centralen i Göteborg fick jag svårt att andas. Det var så mycket folk och det var så mörkt och jag var så trött och jag fattade inte alls hur jag skulle gå för att komma till hotellet. :bigeyes:

 

Men till slut kom jag fram. Checkade in, åkte hissen upp, hittade mitt rum...och vilket underbart rum - dubbelsäng och jättestor teve (som jag i och för sig varken hann eller orkade titta på) och badkar och utsikt över två stora skyltar där det stod "Varuhuset Femman" (för er som inte vet det är jag sjukligt fixerad vid siffran 5). :D

 

 

Men lamporna funkade inte. Inte en enda en! Och eftersom jag var så himla trött blev jag typ helt knäckt av detta faktum. :( Men så listade jag ut att jag förväntades sätta min rumsnyckel i en korthållare intill dörren - och när jag gjorde det började plötsligt alla lampor att fungera. Detta är en finess jag aldrig har stött på tidigare - så jag måste ju förstås stå och ta bort och sätta dit kortet om och om igen några gånger för att se lamporna tändas och släckas och tändas och släckas och... :P

 

En annan finess jag inte förstod mig på var duschen. Hur fan ändrade man så att vattnet kom i duschslangen istället för badkarskranen?! :question: Det tog flera minuter att lista ut det, kan jag ju säga.

 

Jag var nervös när jag skulle gå till frukostbuffén. Jag trodde att det skulle vara samma hovmästarvaktsystem som i Stockholm, så jag var beredd att börja vifta med fodralet till min rumsnyckel. Men det behövdes inte, där fanns bara en rar liten servitris som önskade gästerna välkomna. Ingen identitetskontroll, bara ett varmt välkomnande. :) Så det kändes ju bra. Värre blev det när jag skulle försöka hitta någonstans att sitta...eftersom jag kom i säng så himla sent igår kväll, orkade jag inte gå upp halv sex som jag brukar. Så jag var inte nere i restaurangen förrän någon gång mellan sju och halv åtta - och då var det ju massor av folk där! :O Efter en stunds runtirrande hittade jag ett bord för fyra personer där det satt en ensam man. Så jag gick fram och frågade om jag kunde sitta där. Men han bara tittade upp och blängde på mig innan han återgick till sin tidning. :S Det normala för mig i det läget vore att genast rusa därifrån, men det gjorde jag inte - jag ställde ner min tallrik och mitt glas och gick för att hämta lite yoghurt. Och sedan satt jag där snett emot den surmulne herren och åt min frukost. Jag tänkte att han kanske inte kunde svenska, att det var därför han inte svarat mig - men när han reste sig för att gå såg jag att tidningen han suttit och läst var Dagens Industri - så då kunde han ju svenska. :O Strax därefter kom det två andra herrar och satte sig, och de var glada och trevliga båda två...så det vägde ju nästan upp mot den där dumma surgubben jag råkat ut för först.

 

Kursen jag gick idag var jätteintressant. :thumbup: Men det var jobbigt att inse hur himla mycket fel jag gör i mitt arbete. :O Fast i och för sig bra att få reda på det, så att jag kan göra rätt hädanefter. :) Hela kursdagen idag hängde jag ihop med en blond söt tjej som hade samma förnamn som den blonda söta tjej som var den första tjej jag insåg att jag var kär i (när jag var 13 år). :blush: Hon var jättetrevlig och vi satt bredvid varandra både i föreläsningssalen och i restaurangen.

 

Efter kursdagens slut hade jag en liten dejt med Livrädd på centralen. :) Två folkskygga små flickor som satt på en bänk mitt i folkvimlet på centralen och pratade en stund, innan det blev dags för mig att kliva på tåget och åka hem.

 

På tåget satt jag bredvid en gammal gubbe (jag har svårt för att bedöma ålder på folk, men jag gissar att han var i 70-årsåldern). När jag skulle visa upp min SMS-biljett för konduktören väntade jag mig nästan att gubben skulle fälla någon kommentar i stil med "vad är det där för nymodigheter, behöver man inte riktiga biljetter längre?" och hålla upp sin biljett i pappersformat som han fått hemskickad till sig tillsammans med fakturan... :P Men vad tror ni hände? Gubben började rota i sina jackfickor - och plockade fram en iPhone för att visa konduktören sin SMS-biljett! :O Om det varit en tecknad film skulle min haka ha fallit ner i mitt knä och mina ögon ha blivit stora som tennisbollar. Jag satt en lång stund och flinade för mig själv efter det. Det är så himla härligt när man får sina fördomar raserade! :) Och när gubben någon timme senare plockade fram en surfplatta blev jag knappt ens förvånad. :P

 

Självklart drabbades tåget av förseningar, så jag fick springa för att hinna med tåget jag skulle byta till i Katrineholm. Och självklart satte det igång min ansträngningsastma. :O Åååh, jag hatar att behöva använda min inhalator när jag är bland folk! Det känns som om alla glor på mig. :S

 

På vägen hem från tågstationen gick det två snorungar bakom mig och ropade saker till mig. :bigeyes: Exakt vad de ropade hörde jag inte, för jag ökade på stegen och fokuserade på The Ark-låtarna jag lyssnade på i min mp3. Usch, jobbigt! :S

 

En brödbakande syster och en mycket lycklig kisse väntade på mig i min lägenhet när jag kom hem. :) Och när jag loggade in på nätet upptäckte jag något alldeles underbart - en tävling där man kan vinna en resa till Los Angeles och träffa Taylor! :love: Jag blev helt jävla hysterisk när jag upptäckte det. Och självklart fyllde jag genast i uppgifterna för att delta i tävlingen. Och sedan började att-vinna-eller-inte-vinna-det-är-frågan-tankarna snurra i huvudet. Det vore verkligen helt fantastiskt att få träffa Taylor, men jag vet inte om mina nerver skulle klara det...jag får ju herregud hjärtklappning bara av att tänka på det! :bigeyes:

 

Nu är det kris! Nu är det verkligen DJUP KRIS! :O :( ;(

 

Jag har idag sett det allra sista avsnittet av den sista säsongen av Queer as Folk, jag har plöjt igenom varenda liten sekund av extramaterialet...och nu känner jag mig fan helt TOM! :bigeyes:

 

Buuuuhuuuuuu!!! ;(

 

Jag fattar inte hur alltihop bara kan vara - över. Det känns så...så sorgligt! :( Så konstigt och så hemskt och bara så...så...ååååh!! ;(

 

Alla ni fina människor som hört av er och berättat hur mycket ni älskar Queer as Folk och hur jobbigt det var när ni hade sett hela serien...snälla, HJÄLP mig nu!!! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. :bigeyes: Ska vi bilda en liten stödgrupp, tycker ni? Dela fina minnen från serien, tipsa om underbara Brian-och-Justin-videor på YouTube, försöka hitta strategier för att hantera det hemska faktum att det inte kommer spelas in några fler säsonger...att det verkligen är slut nu. The End, liksom. :(

 

 

(Och nu vill jag inte ha några men-herregud-det-är-ju-bara-en-teveserie-kommentarer, okej?! Det är en helt fantastisk teveserie...och det känns fruktansvärt att jag aldrig mer kommer få se några nya avsnitt av den. Låt mig få sörja ett tag, jag behöver det.)

Jag har fått respons på min första inlämning i skrivarkursen...

 

 

Allvarligt talat...jag fattar ingenting! :question: Här har jag gått och oroat mig för att texten ska kännas för tung och mörk - och så uppfattas den som GLÄTTIG! :O

Igår kväll hade jag bestämt mig för att inte ta Imovane. Och det gjorde jag inte heller. Men så låg jag också vaken och vred och vände på mig halva natten. :S

 

Imorgon ska alla Körsbärsdalens invånare (utom hon som är sjukskriven) åka iväg till ett tjusigt pensionat och ha planeringsdag. Det känns spännande - och läskigt. Jag försöker att tänka på det som en enda lång fikarast (för det säger mina kollegor att det typ brukar vara) men jag kan inte komma ifrån oron för vad vi kommer att prata om. Jag vet att chefen kommer att ta upp det jobbiga ämnet Framtiden. Och det är något jag helst undviker, för det ger mig bara ångest.

 

Nåväl. Imorgon kväll bär det av till Göteborg. Även det är något som känns både spännande och läskigt. Fast nu är det ju inte så länge sedan jag var i Göteborg sist, och det är verkligen inte länge sedan jag åkte på tjänsteresa sist...så det här ska jag nog kunna fixa. :thumbup:

 

...att jag fortfarande kan uppskatta Jönssonligan-filmerna, trots att Ulf Brunnberg visat sig vara en mansgris av den värsta sorten. Jag älskade filmerna när jag var liten, och jag tycker fortfarande att de är jätteroliga. Det ska inte Ulf få förstöra för mig. :thumbup:

 

 

...att morotspuré är något av det vidrigaste man kan äta. :S Ni kanske minns att jag köpte hem barnmatsburkar med morotspuré till min katt när hon var dålig i magen? Jag hade fortfarande två burkar kvar i skafferiet. Och jag har tittat på dem då och då och tänkt att jag kanske borde prova. Måste ju leva upp till min roll som bloggare och haka på de destruktiva bantningsmetoderna som florerar i bloggvärlden. ;) Nämen, skämt åsido...eftersom jag har tvingat min stackars katt att äta eländet, kan jag ju inte gärna slippa undan själv, eller hur? :question: Så jag tömde en burk mototspuré i en skål, värmde den i mikron en stund, tog ett djupt andetag...och tvingade i mig några skedar av den vidriga sörjan. Fyyy faaan, vad äckligt!! :O Jag fick faktiskt kväljningar och måste rusa till badrummet. Kissen stod bredvid och tittade på mig med stora runda ögon medan jag hulkade över toaletten. Och jag sa till henne att aldrig någonsin bli dålig i magen mer. För jag vill inte behöva tvinga henne att äta morotspuré en gång till. :( Stackars bebisar...inte konstigt att de skriker och gråter så mycket. :P

 

 

...att Taylors nya album nu går att förboka på CDON! :D Nu är det typ bara en månad kvar tills det släpps. Om jag längtar? Det är bara förnamnet. Give it to me NOW!!!

 

 

...att Brian Kinney faktiskt har känslor (och att han vågar visa dem). Det tog nästan fem hela säsonger...typ fem år(!) i handlingen...men nu yttrar han äntligen de där orden som Justin (och jag och en jäkla massa andra fans) har väntat sååå himla länge på att få höra honom säga. I love you.

 

Jag drömde om mitt Lyckopiller inatt. Han gjorde mig både glad, generad och besviken - allt i samma dröm. Jag saknar honom. Det var så länge sedan vi träffades. Och även om jag inte känner samma intensiva behov av regelbundna Lyckopillerdoser som jag gjorde när jag var tonåring, är han fortfarande viktig för mig. Och jag skulle vilja träffa honom igen inom en inte alltför avlägsen framtid.

 

Men åååh...nu har Brian och Justin gjort slut - IGEN! :O Jäkla krångelpellar. Och jag är för trött för att se fler avsnitt ikväll. Suck.

 

 

Jag har bara en halv säsong kvar nu. Vad fan ska jag göra när sista avsnittet är avklarat?! Okej, då har jag extramaterialet att titta på. Men sedan då??? :bigeyes:

 

Får väl återgå till mina korsordstidningar. Inte fullt så upphetsande, men helt okej ändå. :P Fast jag löser ju numera nästan bara korsord medan jag väntar på att Imovane-tabletten ska börja verka...vilket är anledningen till att jag i princip bara klarar av det allra lättaste - och till och med det blir för svårt ibland. ;)

 

Igår kväll löste jag dock korsord vid mina sinnens fulla bruk. Vågade mig till och med på den medelsvåra nivån. Fast jag hade i och för sig syrran i telefonen - hon googlade sådant jag inte kunde. :P Som till exempel vad någon som hette Niepce var först i världen med att göra år 1826.

 

Han gjorde det här...

 

Igår kväll somnade jag utan Imovane (hur enkelt som helst). I eftermiddags var jag så inne i bokslutsarbetet att jag jobbade över en halvtimme. När jag kom hem väntade slutskattebeskedet i brevinkastet - och jag ska tydligen få tillbaka lite pengar. Och nu ikväll har jag gjort klart första uppgiften i etnologikursen (tre dagar före deadline).

 

 

Och när nu så mycket i tillvaron känns så allmänt trevligt, kan vi väl bara ge fan i mina emotionella känselspröt som kände av konflikter i Körsbärsdalen idag och i Ångestmonstret som solkar ner min förväntan inför måndagens planeringsdag och tisdagens utbildning i Göteborg. Vi bara ger fan i det och fokuserar på det som är bra, tycker jag. :)

Ett skändligt brott har begåtts! :O Körsbärsdalens innergård har idag blivit invaderad av några jäkla typer som gick lös på mina vackra körsbärsträd med sina motorsågar.

 

Wroom wroom, lät det typ halva dagen medan våldsverkarna misshandlade körsbärsträden. Och jag ställde mig då och då i fönstret och blängde på dem. :mad: Hoppas att de uppfattade min djupa vrede...

 

När jag gick hem kunde jag granska förödelsen lite närmare. (Våldsverkarna var inte kvar längre - vilket var tur för dem det!) Träden liknade mer stora buskar än träd - kronorna var avkapade, massor av grenar bortsågade, lummigheten försvunnen...det såg fan inte klokt ut! :O

 

Mina stackars älskade körsbärsträd. :( Hoppas verkligen att de kommer kunna återhämta sig igen efter denna fruktansvärda stympning.

 

En av mina kollegor är sjukskriven månaden ut, så jag har fått överta några av hennes arbetsuppgifter. Idag skulle jag till exempel sköta månadens löneadministration för en kunds räkning - vilket jag aldrig någonsin har gjort förut. :O

 

Tack och lov kunde en annan kollega hjälpa mig lite - men bara till en viss gräns. Sedan sa hon åt mig att jag skulle RINGA till den sjukskrivna kollegan och fråga om några detaljer. :bigeyes:

 

 

Ångestmonstret började förstås genast vråla inom mig. Men innan det hann sätta mig alldeles ur funktion, lyfte jag luren och slog numret (med lätt darrande hand).

 

Jag lät säkert skitnervös (och det var jag också) och bara svamlade en massa, men till slut fick jag ur mig vad jag skulle säga och kollegan talade om hur jag skulle göra och hon försäkrade även att jag får ringa fler gånger om det skulle vara något annat jag undrar över. :thumbup:

 

Och så kunde jag slutföra lönekörningen. Så nu kommer kundens anställda få lön även denna månad. ;) Slutet gott, allting gott.

 

Fan, vad bra jag känner mig ibland! :D

Okej. Antingen har jag inget liv - eller också en jäkligt hög ambitionsnivå. :question: Tydligen är en av böckerna i höstens kurslitteratur slutsåld på förlaget. Så idag skrev läraren ett meddelande på kursforumet, där hon hänvisade till en annan bok av samma författare som man kunde läsa istället.

 

Guess what?

 

Jag läste den slutsålda boken - OCH den nu föreslagna ersättningsboken - för en hel jäkla månad sedan! :P

 

 

Hm...så det kanske inte gör så mycket att jag idag har "slösat bort" en hel kväll på ett biobesök istället för att plugga? ;) Jag tror att jag ligger rätt bra till ändå.

 

Jag kom dock på att jag inte skrivit något blogginlägg om Den mörka kontinenten än (som jag gjorde med Melankoliska rum). :O Men jag är för trött nu, och dessutom lär jag väl ändå få skriva en hel del om den senare under kursen. Så jag nöjer mig med att lägga upp en av bilderna som förekommer i boken, vilket kanske ger en liten hint om vad jag tänker göra nu...

 

 

...ta narkotikaklassade medel (oroa er inte, jag menar bara Imovane!) och gå och lägga mig. Natti natti! :tired:

Nyss hemkommen från biobesöket. Herregud, vilken fin film!! :thumbup: Så berörande - och så rolig! Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket och så obesvärat i en biosalong förut. Verkligen befriande. :)

 

 

Gå. Och. Se. Den. Här. Filmen.

Jag har haft ångest idag. :( Ingen direkt panik, mer en molande känsla inbäddad i orosmoln. Och ändå har jag doftat ljuvligt av Wonderstruck och lyssnat på Taylor hela dagen. Och jag har löst ett bokföringsproblem åt en kund utan att behöva fråga någon kollega om hjälp (jag bara dubbelcheckade med henne om jag gjort rätt innan jag kontaktade kunden) och jag har tagit emot en nisse från Skatteverket som skulle hämta pärmar och jag har svarat i telefon flera gånger och chefen har anförtrott mig ett mycket viktigt uppdrag och jag har beställt tågbiljetter till nästa veckas resa till Göteborg...och ändå känns det sådär oroligt inom mig. Kanske är det för att jag precis har fått mens? Eller den ständiga osäkerheten inför framtiden? :question:

 

 

Nåja. Nu ska syrran och jag snart iväg på förhandsvisning av en film som har biopremiär på fredag. Det blir nog trevligt, och förhoppningsvis kan det skingra orosmolnen för en stund.

 

Det är jobbigt sätta sig och plugga efter en lång arbetsdag. :tired:

Det är bara förmiddag (somliga skulle till och med kalla det "morgon") men jag känner redan att detta är en BRA dag. :thumbup: Visst var det lite tungt imorse och jag hade en liten orosklump kvar i magen sedan i fredags, då Körsbärsdalen blev invaderad av en Jossi (han heter egentligen inte så, men det fattar ni säkert) som jag känner utgör ett hot mot min existens här i Körsbärsdalen. :bigeyes: Men det är som både mitt klokare jag och personer i min närhet säger - chefen skulle inte skicka iväg mig på svindyra utbildningar om han tänker säga tack och adjö den sista oktober.

 

Men åter till det faktum att det är en BRA dag idag. Jag hörde på radion att det empatistörda aset har åkt fast och att han erkänt vad han gjort (vilket i och för sig vore ganska korkat att förneka eftersom det finns videobevis). Hoppas nu att han får ett riktigt hårt straff.

 

Det går inte längre att förneka att det är höst. Det är kallt och trottoarerna är mer eller mindre täckta av löv. Först gjorde det mig dyster. Men så kom jag ihåg hur himla roligt jag tyckte det var att hoppa och sparka i lövhögar när jag var liten. Så jag började sparka i löven på trottoaren på väg till jobbet...och det var jättekul! :P

 

För en stund sedan fick jag veta att jag kommer bli ivägskickad på ännu en kurs. Denna gång i Göteborg - redan nästa vecka! Jippi! Verkligen jättekul. :D

 

Och idag öppnar ansökan till vårterminens högskolekurser. ;) Jag borde verkligen inte söka något - jag kommer ju (förhoppningsvis) jobba heltid här i Körsbärsdalen, samt vara mitt uppe i arbetet med att författa en C-uppsats. Att dra på mig ännu mer studier vore kanske inte så himla klokt...och ändå kunde jag förstås inte låta bli att gå in och kika på utbudet på Antagning.se. :O Men ni kan vara alldeles lugna - jag hittade inget som verkade särskilt spännande. :P

 

Så...en härlig dag! :) Skit samma att det regnar. Det gör ingenting. Absolut ingenting.

Sitter och lyssnar på Taylors senaste låt och får gåshud över hela kroppen.

 

Taylor följde en blogg, där en mamma skrev om sin son som dog i cancer bara tre dagar innan sin fyraårsdag. Hon blev väldigt berörd av detta, och skrev en otroligt vacker och känslosam låt ur mammans perspektiv med utgångspunkt i den aktuella bloggen (läs mer om det här)...

 

 

Allvarligt talat...hur underbar får man vara?!

 

Jag älskar Taylor. Jag gör verkligen det. L brukade reta mig för att jag lyssnade på sådan "fjortismusik". Min stödperson skakar på huvudet och säger att det är "hissmusik" (men henne ska jag nog lyckas omvända så småningom). Men för mig är Taylor och hennes musik något av det bästa som finns. Det går rakt in i hjärtat och stannar där.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - om jag någon gång väljer att skaffa barn, så kommer det vara med en anonym donator i Danmark.

 

Jag såg några avsnitt av Queer as Folk igår kväll. Där finns det ju numera två små barn. Såhär ser deras familj ut...

 

...och jag tycker verkligen att det är jättefint. :thumbup: Så många vuxna anhöriga! Så mycket kärlek och trygghet de där barnen omges av.

 

Tills det nu, i början av säsong 5, blir dags för vårdnadstvist vill säga. :S Då är det inte så himla fint längre. Då blir det jävligt komplicerat! För vem är mest lämplig som förälder, vem har störst rätt till barnen, var ska barnen bo - och hur ska de små liven hantera att det är så många som bråkar om dem över deras huvuden? :bigeyes: Jag kommer ihåg hur jobbigt det var att ha TVÅ vuxna som hade svårt att komma överens...!

 

Nej, fy...jag vill kunna säga som Desirée i Sommarnattens leende; "Ungen är min och ingen annans!" ;) Allting blir så mycket lättare då. Alla förhållanden tar ju ändå slut förr eller senare...och jag vill inte utsätta mina barn för någon smärtsam skilsmässa! Och de planer jag en gång hade på att skaffa barn med en killkompis har jag för länge sedan släppt. Vänskapsrelationer kan ju tyvärr också gå åt helvete. :(

 

 

Jag vill att mina barn ska få en lycklig och trygg uppväxt. Och jag tror inte att det krävs två föräldrar för det. Jag kan bygga ett fint nätverk kring mina barn ändå - av personer som bryr sig om dem, men som inte kan göra anspråk på dem och som jag inte är tvungen att ha i mitt liv i arton långa år om det nu inte skulle fungera...

 

Hm...nu börjar det låta som om jag redan har skaffat barn, eller har långt framskridna planer på att göra det. Men så är det inte. Det dröjer nog ytterligare några år - om det ens kommer hända överhuvudtaget. Ibland tvivlar jag på om jag egentligen vill ha barn...? :question: Jag är rädd att jag inte kommer bli någon bra förälder, att jag på ett eller annat sätt kommer ge ungarna social fobi, att jobbet kommer stjäla alldeles för mycket tid från föräldraskapet...

 

Men som sagt - än dröjer det innan jag packar väskan och åker till Danmark. Så jag kanske inte behöver bekymra mig om allt det här redan. Det finns så mycket annat att grubbla över...

Eftersom jag inte tittar på teve kände jag inte till Icas senaste reklamfilm, där Sebastian "kommer ut" som vegetarian. Jag såg den för första gången på Djurens Rätts blogg för en liten stund sedan. Reaktionerna verkar vara väldigt blandade hos dem som sett den. Att den anspelar på homosexualitet är ganska så väldigt uppenbart - men är det roligt eller för jävligt? :question: Jag fick tänka efter en stund för att sortera mina känslor och tankar kring detta.

 

Och jag kom fram till att jag tycker det är bra. Upplägget i reklamfilmen är BRA. :thumbup: Det påminner mig förresten om ett avsnitt av Queer as Folk som jag såg för inte så länge sedan, där Michaels och Bens fosterson Hunter kommer ut som straight...

 

 

Verkar det sjukt? Javisst. Men genom att byta perspektiv, att sätta in en företeelse i en helt annan kontext, åskådliggörs strukturer och normer som man kanske inte tänker på i vanliga fall. För detta är de reaktioner som många homosexuella faktiskt möter. Och det ÄR jävligt sjukt.

 

Så TACK, Ica och Queer as Folk, för att ni synliggör destruktiva normer! :)

Det gick jättebra att checka ut från hotellet. Inget tjafs om betalning eller någonting. Och det gick jättebra att säga hej då till kurskamraterna. Jag fick två kramar och fyra mejladresser. :thumbup: Så morgonens oro var i högsta grad obefogad. :)

 

På eftermiddagen gjorde jag något som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle kunna göra. Jag satt på Centralstationen i typ en timme - och pluggade! :O Helt sjukt. Jag fattar inte hur jag kunde ta det så lugnt och fokusera på det jag gjorde och faktiskt ta till mig det jag läste. Unbelievable.

 

Vilken härlig känsla det var att gå hem genom Norrköping nu ikväll (bortsett från att jag höll på att bryta ryggen av mig av att släpa på blytunga väskor). Vilket LUGN, vilken TYSTNAD - vilken kontrast till Stockholm! :P Och när jag kom hem till min trygghetsgrotta möttes jag av en kelig katt och en jättegullig syster som lagat mat åt mig och satt igång en av mina Taylor-skivor. Och i högen med post låg ett vykort från fina Livrädd där hon talade om för mig hur BRA jag är. :D

 

Nu ska en skittrött men glad och nöjd Malin snart krypa ner i sängen och försöka få några timmars sömn, innan det är dags för den kortaste arbetsveckan någonsin. ;)

Okej. Sista frukosten på Hogwarts avklarad. Och det var den otrevliga hovmästaren som vaktade restaurangen idag, precis som första morgonen. :O Men den här gången visste jag ju hur man skulle bete sig, så han sa faktiskt "välkommen" till mig. :P Men han var lika butter...så jag antar att det inte har med mig att göra, utan att han helt enkelt är sådan som person. Skönt att veta. :)

 

Jag ska snart börja packa ihop mina saker och checka ut. Men jag sitter nog här på rummet en stund till. Jag är nervös för att checka ut. :S Liksom, det står på bokningsbekräftelsen att betalning ska ske i samband med vistelsen...men en av mina kollegor sa förra veckan att hon skulle ringa till hotellet och fråga om de kunde skicka en faktura istället. Jag vet att hon ringde, men sedan kom det en massa saker emellan och jag glömde bort att fråga vilket besked hon fick och hon har inte heller sagt något till mig om det. Så jag hoppas verkligen att receptionisten är införstådd med att det är faktura till Körsbärsdalen som gäller...för jag har absolut inte så mycket pengar på kortet som den här hotellvistelsen kostar - herregud, det motsvarar nästan en och en halv månadshyra för min lägenhet ju! :bigeyes:

 

Jag är även lite nervös för att det är sista dagen med kurskamraterna. Hur säger man hej då? När jag visste att vi skulle ses igen nästa dag var det ju inga problem...men hur gör man nu? :question: Får väl se hur de andra agerar, och så anpassa mig efter det. Det blir nog bra...hoppas jag.

 

Det ska bli jätteskönt att komma hem i alla fall. :thumbup: Jag skulle aldrig kunna bo i Stockholm permanent. Och ändå måste det väl finnas en hel del människor här som lider av social fobi...hur klarar de sig?! Jag blir helt matt av det ständiga flödet av folk överallt, alla ljud, alla bilar, all stress. Det händer alltid någonting, det är aldrig lugnt. Och även för människor som inte är psykiskt störda måste det ju kännas som en väldigt farlig plats. För en stund sedan fick jag till exempel syn på en tidningsrubrik om ett mordförsök på Söder. :O Och igår kväll tittade jag på Efterlyst, där det bland annat handlade om en helt empatistörd man som såg en full man ramla ner från perrongen i tunnelbanan och bli liggande medvetslös på spåren, men istället för att hjälpa honom upp passade han på att råna honom. :O Och sedan gick han lugnt därifrån, utan att bry sig ett skit om att det medvetslösa rånoffret oundvikligen skulle bli påkörd av ett tunnelbanetåg en stund senare. :bigeyes: Sådant här får mig fan att tappa tron på mänskligheten. :(

 

"Allt man kan är lätt", heter det ju. Och det är sant. :thumbup: Frukostbekymren igår är idag ett minne blott. Jag gjorde entré i lobbyn med sådan världsvana att receptionisten hälsade med "good morning". :P Jag log och svarade "god morgon" och då verkade han lite generad och sa "god morgon" han också.

 

Det var en annan hovmästare idag än igår, och han var jättetrevlig och önskade mig välkommen och allting. :) Jag vet inte om det berodde på min självsäkerhet och det faktum att jag idag visste att jag föväntades hålla upp fodralet till min rumsnyckel (där rumsnumret står), eller om den här hovmästaren helt enkelt var en trevligare person än han igår.

 

Hur som helst tog jag mig in i restaurangen utan problem. Och eftersom jag var där typ en halvtimme tidigare än igår var det inte så himla mycket folk där. Jag fick ett alldeles eget bord och jag vågade till och med gå och hämta mer juice när den tog slut. :thumbup:

 

När jag var nästan klar kom det fram en kvinna och frågade om det var okej att hon satt vid mitt bord (det började bli lite mer folk i restaurangen vid det laget) och jag sa "javisst". Men innan hon hann sätta sig (hon ställde bara ner sin tallrik på bordet innan hon gick för att hämta mer) passade jag på att smita iväg. Nog för att jag kände mig självsäker och världsvan idag - men någon måtta får det ändå vara. Konversera med främlingar har jag verkligen ingen lust med.

 

Så jag återvände till mitt rum. Och nu sitter jag här och känner mig allmänt nöjd med starten på den här dagen. :D

 

Imorse var det nära att jag blev utan frukost. :( När jag kom ner till lobbyn vid sjutiden (jag hade tänkt vara där redan klockan sex, men eftersom jag hade så extremt svårt att somna igår kväll så orkade jag inte riktigt det) var det jättemycket folk i restaurangen. Och inte nog med det - det stod en hovmästare som värsta vaktposten vid ingången till restaurangen. Så jag vågade inte gå in! :bigeyes:

 

Jag ringde ett paniksamtal till syrran och stod och glodde på hovmästaren och hur de andra gästerna gjorde när de passerade honom (tyvärr stod jag för långt ifrån för att kunna se och höra ordentligt, jag såg bara att de stannade till och att några visade något för honom och att några sa något och att han antecknade något på ett papper han hade framför sig).

 

Till slut gick jag i alla fall fram och sa god morgon och höll upp min rumsnyckel och frågade om han ville se den. Och han blängde på mig och sa "Rooomsnommer?" med ytterst monoton röst. Och jag kände mig jättedum, men sa lydigt mitt rumsnummer (det var det han antecknade på sitt papper) och irrade in i restaurangen.

 

Det fanns inget ledigt bord, men jag fick syn på en kvinna som såg rätt sympatisk ut så jag klev fram och frågade om jag fick sitta där. Hon nickade och log och gjorde en gest åt mig att sätta mig. Hon hade inte fattat ett ord av vad jag sagt, insåg jag en stund senare när hon ringde ett samtal i mobilen och började prata brittisk engelska (så jag är väldigt tacksam över att jag inte gjorde bort mig genom att försöka börja småprata med henne - inte för att sannolikheten för att det skulle hända var så jättestor, men ändå).

 

Så. Det var väl dagens jobbigaste situation, tror jag. Själva kursen gick jättebra idag. :) Jag kände mig duktig (och det sa även en av de andra kursdeltagarna till mig att jag är) och jag svarade utan några som helst betänkligheter på en fråga som en av lärarna kastade ut till klassen. :thumbup:

 

Efter kursdagens slut fick jag för mig att jag skulle gå ut en sväng på stan. Bara till någon liten mataffär i närheten av hotellet och köpa en påse bullar. Tänkte jag. Men så fick jag syn på en vägskylt som det stod "Södermalm" på och då fick jag förstås för mig att jag skulle gå till Söder. :P Och jag tänkte att det väl inte kunde vara så långt, bara att gå en bit söderut. Så var det ju inte riktigt, blev jag snart varse. Det var ganska så jäkla jättelångt. Jag gick och gick och gick och jag trodde aldrig att jag skulle komma fram. Men till slut så!

 

När jag spanade ut från Söders höjder och försökte lista ut var hotellet låg hade jag inte en jävla aning...jag visste att det låg i närheten av en kyrka - men det fanns massor av kyrkor åt det hållet ju! :O Bekymrade mig dock inte så mycket för det, utan fortsatte irra runt på gatorna. Jag hade noll koll på var jag befann mig och jag visste inte vart jag skulle någonstans eller hur jag skulle gå för att komma hem till hotellet igen (och jag skulle ju såklart aldrig ha vågat fråga någon om vägen). Men jag var så märkligt obekymrad över detta att jag nästan blev rädd för mig själv. Lilla Malin alldeles ensam i Stora Stockholm, ganska så vilse och mitt i eftermiddagsrusningen. Jag borde vara skräckslagen, fullkomligt livrädd.

 

Och visst, flera gånger kände jag att jag mycket hellre ville vara hemma på hotellrummet och undrade vad i helvete jag höll på med som irrade runt på främmande gator utan att ha en aning om någonting. Och det kom bilar och bussar och cyklister och fotgängare från alla håll och det var ett jävla liv och stress och hets och ett riktigt kaos och jag blev alldeles matt och längtade hem till lugna fina Norrköping och var så himla tacksam över att jag inte bor i huvudstaden för jämnan. Det är kul att vara här, det är spännande och ett riktigt äventyr - men herregud, vad skönt det ska bli att komma hem sedan! ;)

 

Och hur blev det med bullarna då? Jo, jag hittade faktiskt en Ica-butik på Söder. Och där köpte jag lite bananer och kakor och kanelgifflar - till värsta ockerpriset! :O Och när jag väl handlat (vilket ju egentligen var anledningen till att jag lämnat hotellet från första början) bestämde jag mig för att gå hem igen. Så jag letade mig tillbaka genom Söder och Gamla Stan och hela vägen tillbaka till hotellet. Jag gick där med min Ica-kasse och mumsade på mina kanelgifflar och funderade över om det egentligen inte hade varit klokast att strunta i den där gå-till-Söder-impulsen och försökt hitta en mataffär i närheten av hotellet istället. :P Jag antar att det är vad normala människor skulle ha gjort. Men jag gör i och för sig inga anspråk på att vara normal...och det var rätt spännande med en promenad i rusningstrafiken. :)

 

 

Nu är jag i alla fall tillbaka i mitt ytterst välstädade hotellrum. Jag har faktiskt bestämt mig för att börja kalla det här hotellet för Hogwarts. För det känns precis som om stället är fullt av husalfer! :O Så fort man lägger besticken åt sidan i restaurangen så kommer det någon och lyfter undan tallriken. Och fikat utanför kurslokalen bara dyker upp från ingenstans och disken man lämnar efter sig i kurslokalen försvinner om man lämnar den obevakad en stund. Och medan jag befunnit mig på kursen idag så har mitt hotellrum blivit städat - sängen har blivit bäddad, papperskorgarna tömda, badrummet städat, handdukarna utbytta... Herregud, de har till och med lyft på alla saker jag strött ut omkring mig och torkat av ytorna under dem! :O Allvarligt talat, jag har bara bott här sedan igår. Så himla skitigt kan det inte ha hunnit bli. Men vad lyxigt det känns... Oj oj oj, jag kommer vara värsta bortskämda snorungen när jag flyttar ut härifrån! :P

 

Ursäkta den obefintliga uppdateringen idag, men jag har varit på kurs i Stockholm hela dagen (och ska så vara ända till på torsdag). Sitter just nu på hotellrummet och varvar ner efter dagens äventyr. :)

 

 

Jag har sett fram emot den här kursen med skräckblandad förtjusning. Ju närmare den 10 september kom, desto mer dominant blev dock skräckaspekten. :S Och när tåget närmade sig Stockholms central imorse var jag fullkomligt livrädd. När jag klivit ut på gatan utanför Centralen kunde jag inte andas längre. :bigeyes:

 

Självklart gick jag vilse (trots att jag hade karta). Men självklart var jag ändå först på plats av kursdeltagarna. :P När jag kom fram till hotellet och såg den extremt eleganta lobbyn innanför glasdörrarna så var det dock knappt att jag vågade gå in. :O

 

Men jag tog mig in, och jag hittade till kurslokalen, och jag vågade gå in i den, och jag log och hälsade artigt på lärarna och de andra kursdeltagarna. Småpratet var det förstås lite si och så med - jag svarade på tilltal, men kunde inte komma på några egna samtalsämnen...precis som det brukar vara alltså.

 

Bland det första lärarna sa imorse var att "efter lunch ska ni presentera en annan kursdeltagare inför resten av klassen". :bigeyes: Fy faaan, då var jag verkligen beredd att rusa ut därifrån och aldrig komma tillbaka. :( En lång stund var den där presentationen det enda jag kunde tänka på...men så skärpte jag till mig, för jag hade ju ändå kommit dit för att lära mig mer om bokslutsredovisning - så jag kanske borde lyssna på vad lärarna hade att lära ut om det. ;)

 

Jag övervägde en stund att antingen prata med lärarna i en paus och tala om att jag har social fobi och helst ville slippa presentationen, alternativt "bli sjuk" och fly upp till mitt hotellrum...men inget av alternativen kändes särskilt bra - så jag bestämde mig för att utmana det där vrålande monstret inom mig som talade om för mig hur in i helvete jävla skitfarligt det är att prata inför folk...och så genomförde jag presentationen. :thumbup: Det var läskigt som fan, men jag överlevde. Och efteråt satt jag och småflinade av stolthet över min bedrift.

 

Bland andra ångestframkallande moment med dagen kan ju nämnas att checka in på hotellet, att äta i den eleganta matsalen bland alla fina kostymnissar, att delta i gruppdiskussioner, att åka hiss (man måste använda rumsnyckeln när man åker hiss och jag fattar inte hur man gör så jag ser till att smita in i hissen samtidigt som någon annan men då måste jag ju trängas med en främling på en väldigt liten yta och då kan jag inte andas så det är skitjobbigt), att handla mat i baren, att mingla med kurskamraterna...

 

Men nu är den första dagen till ända, och jag tog mig igenom den med glans (utifrån mina förutsättningar). Så till Ångestmonstret, som höll på att driva mig till vansinne igår och fick mig att ta Imovane både i lördags och igår kväll och har sagt till mig X antal gånger idag att jag inte klarar av det här, vill jag dedikera följande sång:

 

Jag gick upp klockan 6 imorse och har ägnat typ hela morgonen och förmiddagen åt romanskrivande. Just den här romanen känner jag att jag verkligen BEHÖVER skriva. För min egen skull, som terapi. Jag har skrivit utkast till den tidigare, men nu tänker jag fördjupa och vidareutveckla den. Troddde inte att det skulle vara någon big deal. Men fan, vad JOBBIGT det är att se tillbaka och minnas och försöka återge saker som hände på den där tiden, när jag gick på mellanstadiet och alldeles för mycket i mitt liv kändes alldeles för mörkt. :bigeyes:

 

Jag var typ helt knäpp av rastlöshet tidigare idag. :S Men så ringde syrran och föreslog att jag skulle komma och hälsa på henne och kissen. Jag invände att jag inte orkade, för jag var fortfarande zombietrött efter dagsömnen. Men så ändrade jag mig, packade ner kurslitteraturen, klädde på mig och traskade iväg. :thumbup: Så nu har jag tillbringat några timmar på syrrans soffa, med en kelig katt bredvid mig och läsande om det hemska bemötandet av traumatiserade soldater under första världskriget.

 

Och nu är det väl läggdags snart. Det blir nog några sidor om psykiatrins vidareutveckling efter första världskriget innan jag somnar, kan jag tänka mig. Och imorgon flyttar kissen hem! :D Och jag ska packa och förbereda mig mentalt inför måndagens resa till Stockholm...

 

Åååh, när ska jag lära mig att inte sova på dagtid?! Eller mer specifikt - när ska jag lära mig att inte ligga i sängen och plugga?! Jag blir oundvikligen skittrött...och så lägger jag ifrån mig boken, släcker lampan - och somnar. :tired: Och när jag vaknar igen mår jag illa, känner mig som värsta zombien och är mer rastlös än vanligt. :S

 

Usch och fy och blä! Jag upptäckte precis att mitt foto blivit tillagt på Körsbärsdalens hemsida...

 

 

Jag ser inte riktigt klok ut! :S Och det här var ändå den BÄSTA av de 25 bilder jag hade att välja på. :O

Vilken sjuk dröm jag hade inatt! :O

 

Någon gång runt halv tolv på natten gick jag ut på stan, det var vinter och snö och mörkt, men massor av folk i rörelse och alla affärerna var öppna. Jag gick in på något slags kombinerat apotek/internetcafé, där jag fick syn på två lite äldre kvinnor (den ena var förresten Mian Lodalen) som jag tydligen hade en crush på...jag tänkte att om jag någonsin kommer vilja ligga med någon igen, så kommer det vara med någon av dem. :blush: Men det vågade jag förstås inte säga till dem, så jag bara gick runt och glodde på dem en stund och sedan gick jag ut i snön igen. Eftersom det var mitt i natten var jag förstås skittrött, men jag ville inte gå hem eftersom jag kände mig så himla rastlös och hade en sådan ångest, så jag drev runt på stan ett tag för att jaga bort mina inre monster (jag hade tydligen inte tillgång till Imovane i den här drömmen). Jag bestämde mig för att gå till det kombinerade Ica/badhuset, där jag stötte ihop med den förlorade brodern och sedan med en tjej jag brukade leka med när jag var liten. Det var inget annat folk i omklädningsrummet, så jag kunde byta om där - jag skyndade mig att byta om innan det skulle dyka upp någon. Sedan kom det en massa småtjejer och sa till mig att jag inte fick bada eftersom badhuset skulle stänga snart. Och då blev jag väldigt osäker, trots att jag läst på dörren att badhuset skulle vara öppet ända till tio över ett på natten. :S Men när de där tjejerna gått sin väg, gick jag i alla fall till bassängen. Jag hade hela simbassängen för mig själv och det var jättehärligt att bada (jag har inte satt min fot i ett badhus sedan jag gick på mellanstadiet - det var då ångesten för att byta om inför andra startade), jag rörde mig som en säl/sjöjungfru i vattnet och var skitduktig på att crawla (vilket jag absolut inte kan i verkligheten). Sedan blev det en flashback till dagen innan, då jag befunnit mig med släkten och en del annat folk i stugan på landet. Där blev jag kritiserad för att jag gått och lagt mig utan att borsta tänderna, för att jag blev sjösjuk av att åka båt och för att jag vägrade äta fisk. :( Stugan låg tydligen vid havet, och plötsligt var inte stugan en stuga längre utan ett stort kryssningsfartyg (misstänkt likt Freja i Rederiet). :O Men sedan blev det en stuga igen. Det kom en massa för mig helt okända gäster till stugan, och jag blev väldigt blyg och ville inte hälsa på dem, jag smet undan och gömde mig istället. Parallellt med detta fortsatte jag min vistelse i simbassängen och min vandring genom stan.

 

När väckarklockan ringde snoozade jag flera gånger för att se vad mer som skulle hända i denna suspekta dröm. Men sedan bestämde jag mig för att verkligheten nog var att föredra ändå. :P

 

En kund ringde idag och ställde en fråga som jag inte kunde svara på meddetsamma, så han sa först att han skulle ringa tillbaka igen lite senare - men så frågade han om jag kunde ringa när jag hade besked istället... :bigeyes: Och jag hörde mig själv säga att "jag ringer dig sedan"...! :O

 

Och det gjorde jag faktiskt. Jag ringde upp honom en stund senare. (Stående ovationer på det, tack!) Och som ni märker lever jag fortfarande. :)

 

Vilken trevlig start på dagen! De spelade "The Worrying Kind" på radion förut. :D

 

Dagens första chock: Jag har svårt för att se andra människor vara intima med varandra...så även om jag redan var mycket väl medveten om att två av invånarna i Körsbärsdalen har en långt ifrån professionell relation till varandra, höll jag typ på att dö när jag kom inklivande i ett rum där de stod och klängde på varandra. :blush: Jag vände tvärt i dörren, men en av dem hade visst fått syn på mig och ropade "Kom in du, Malin" och då blev jag ju tvungen att gå in och fråga om det som jag skulle fråga om och försöka låtsas som om jag inte alls höll på att sjunka genom golvet. Det var så himla pinsamt!

 

Dagens andra chock: Innan jag hunnit hämta mig från den första chocken, kom chock nummer två. Jag fick nämligen veta att bokslutet jag precis börjat revidera hade upprättats av ingen mindre än Häxan från Karmanjaka! :bigeyes: Och chefen sa åt mig att mejla till henne och be om en fil som hon missat att skicka. Jag invände att "men hon blir ju så arg på mig" (för det blir hon verkligen) men chefen sa att jag ska skita i henne och att vi faktiskt måste ha den där filen och att vi kan hänvisa till ISA-reglerna om hon börjar bråka. Så jag skickade med stor bävan iväg ett mejl till Häxan...och nu kan vi bara vänta och hoppas på att hon inte blir alltför skitförbannad.

 

 

Dagens tredje (och förhoppningsvis sista, men faktiskt positiva) chock: När jag kom hem upptäckte jag att - målarna har varit här! Jag som började tro att det var något slags dåligt skämt, att någon fått mig att tömma fönstren på ren djävulskap...men det var tydligen på riktigt, för nu är fönstren målade. :thumbup:

Idag var det dags för det årliga tandläkarbesöket. Tiden jag blivit tilldelad var under arbetstid, så jag borde väl ha ringt och bokat om den...men det gjorde jag förstås inte (jag stannade kvar lite extra länge på kontoret innan jag gick hem i eftermiddags istället).

 

Det är konstigt, men jag gillar faktiskt att gå till tandläkaren. Många tycker ju att det är obehagligt...men jag är som bekant inte rädd för sådant som normala människor är rädda för - jag är rädd för helt andra saker istället. 

När det gäller tandläkarbesöken finns det dock några kritiska punkter för mig. Det är tiden i väntrummet, och att gå fram till receptionsdisken - och så när tandläkaren/sköterskan sitter lutad över mig med ansiktet sådär jättenära, då vet jag inte om jag ska se dem i ögonen eller titta bort eller blunda... :question: Jag brukar även ligga och fundera över om jag har snor i näsan eller vax i öronen som de ju i så fall kan se väldigt väl och vad de eventuellt tänker om det - och om mig. :bigeyes:

 

Nåväl. Jag hade inga hål, jag har varit duktig med tandtråden och tänderna såg allmänt fina ut. :thumbup: Ännu en av mina visdomständer är förstås på väg upp (det är mindre än två år sedan jag fick operera bort en senast), så den lär väl ställa till problem så småningom...men den dagen, den sorgen.

 

Jag skulle dock behöva en bettskena, för jag pressar ihop käkarna som bara den när jag sover. :S Men en bettskena kostar 3 600 kronor, och det tycker jag är lite mycket faktiskt. Så jag kanske borde utnyttja det faktum att jag är ett psykfall, och fixa frikort till tandvården genom psyk...men då måste jag förstås ringa, och det vill jag ju inte. :S Om det nu inte går att skriva till psyk via Mina Vårdkontakter förstås...? Får undersöka det.

 

UPDATE några minuter senare: Det går att kontakta ungdomsmottagningen, allergimottagningen och vårdcentralen via Mina Vårdkontakter. Men inte psyk. Dit måste man RINGA. Suck. :(

Jahapp. Ännu ett meddelande från målarnissarna...

 

 

Irriterande saker med detta:

 

1) Det håller faktiskt på att bli HÖST! På hösten regnar det. Varför kunde de inte ha planerat in det här målandet lite tidigare?! :question:

 

2) Lappen jag fick var förtryckt, med företagets och hyresvärdens loggor och allting. Vilket innebär att de faktiskt var beredda på detta. Nästan som om de planerat att skjuta upp det. :O Eller ja, nu överdriver jag väl lite...men ändå. :P

 

3) Kissen måste stanna i exil ännu längre än planerat! :( Buhuuu!!! Jag saknar henne jättejättejättemycket och det känns så himla tomt här hemma utan henne...

 

 

Tack och lov är det ju inte så långt hem till syrran. Jag smet faktiskt dit en stund på lunchen idag. :) Och det lär nog hända fler gånger den här veckan, kan jag ju säga.

Ingen katt och inga rullgardiner - det var verkligen svårt att somna igår kväll. :S Men det gick faktiskt. Jag trodde att jag skulle behöva en Imovane, men det gick bra utan. :thumbup:

 

Vaknade dock vid halv två och hade svårt att somna om. Smög omkring i lägenheten, tittade ut på den sovande staden, funderade på allt och ingenting. Försökte tänka på en sak som jag läste i den där boken om melankolins historia för ett tag sedan, att människor förr i tiden (före industrialiseringen) alltid sov i två intervall, att det ansågs naturligt att vara vaken en stund på natten.

 

Eftersom man efter dagens hårda arbete var så jäkla trött att man bara dråsade i säng och somnade, var det vid den här vaken-mitt-i-natten-stunden som man pratade om dagens upplevelser, läste, hade sex och annat som man inte orkat med tidigare på kvällen. :P

 

Jag försökte som sagt tänka på detta, men det kändes ändå inte riktigt bra att vara vaken vid halv två. Tack och lov lyckades jag ju somna om sedan. Fast det var kanske inte så bra ändå, för jag drömde hemska mardrömmar om L. :bigeyes:

 

Dagen inleddes med ett samtal med syrran, där jag fick rapporter om hur väl kissen verkar ha anpassat sig till sin nya (om än tillfälliga) miljö. Skönt att höra att min lilla skatt har det bra, då kanske jag kan slappna av lite. :)

Okej. Först jobba hela dagen. Sedan diska. Sedan jaga in en ytterst motvillig katt i transportburen. Sedan packa alla kissens saker. Sedan tömma fönstren på blommor, prydnadssaker med mera och lyfta ner gardinerna och skruva bort alla fönsterhaspar och rullgardiner...och flytta undan alla möbler som står i närheten av fönstren. Sedan ladda ner och skriva ut viktiga papper och anteckna deadlines i almanackan inför den kommande terminen. Och nu sitta här och vänta på att mamma ska komma så att vi kan åka till syrran med kissen. Åååh, jag vill SOVA!!! :tired:

 

 

Jo tack, vi märkte det. :O Allting bara lade av och det blev mörkt och tyst i Körsbärsdalen. Jag tassade ut i korridoren, kollade in i mina kollegors rum - men överallt var tyst och tomt och mörkt...jag började nästan tro att jag var med i en skräckfilm! :bigeyes: Men så hittade jag en kollega ute i solskenet på balkongen (de andra var ute på lunch). Så då kunde jag slappna av och sätta mig hos henne och värma mig i solen i väntan på strömmens återkomst. Men det var förstås bara skönt en stund - det dröjde inte länge innan jag började bli rastlös. :S Tack och lov kom ju strömmen tillbaka sedan...men herregud, vad länge det dröjde!

Efter en lååång sommar utan studier börjar idag min första kurs på höstterminen. Och jag är förstås helt hög av lycka! :D Kurslitteratur, inlämningsuppgifter, uppsatser, deadlines...åh, är inte livet underbart ändå?! ;)

Det kom en liten nisse (eller "liten" - han var ganska stor) och lade en lapp i brevinkastet tidigare idag...

 

 

Gaaaahhh!!! :bigeyes: This is complicated on so many levels...

 

För det första avskyr jag när det kommer hantverkare hem till mig. Jag har till exempel fortfarande inte sagt till fastighetsskötaren om den där lysknappen som lossnade i december...och när jag först flyttade in i lägenheten fungerade ju inte varmvattnet i duschen - och det dröjde typ fyra månader innan jag sa till om det... :O

 

För det andra kommer jag inte vara hemma när de kommer hit, eftersom jag jobbar. Och jag tycker verkligen inte om att ha främmande människor rännande här utan att jag har koll på dem. (Inte för att jag egentligen tror att de skulle ställa till med någonting, det är väl bara mitt kontrollbehov som spökar...)

 

Och för det tredje så har jag faktiskt en katt. En jäkligt skygg innekatt. Så det känns inte som en särskilt bra idé med okända läskiga människor som klampar runt i lägenheten när hon är själv hemma och ställer upp dörrar och fönster på vid gavel...jag kan redan nu se framför mig hur hon blir fullkomligt skräckslagen, rymmer sin väg och blir överkörd av en bil. ;(

 

Och så har vi ju allt krångel med att ta ner gardiner, flytta på termometrar, skruva bort vädringshaspar och så vidare - men det är väl en bagatell i sammanhanget. De andra aspekterna är SÅ mycket värre. Åååh, jag vill inte detta!!! :(

 

Men för att avstyra det hela (eller åtminstone skjuta upp det) måste man ringa. Fatta, RINGA!!! :O Glöm det, säger jag bara.

 

Lösning? Kissen får bo hemma hos syrran några dagar. :) Hon är verkligen jättesnäll som går med på detta. Och mamma är jättesnäll som skjutsar dit kissen, trots att hon egentligen inte har tid (hon och hennes sambo håller på och renoverar köket)... Det känns verkligen inte bra att ställa till bekymmer för familjen på det här viset, men jag hoppas att de förstår hur väldigt tacksam jag är.

 

Nu är det bara lite mer än en vecka kvar tills jag ska till Stockholm. Så idag gick syrran och jag på stan för att införskaffa en sofistikerad och seriös garderob åt mig. Det gick inget bra. Jag köpte ingenting - verkligen INGENTING. :O

 

På hemvägen från denna icke-shoppingtur handlade jag mat. När jag höll på och fumlade med mina kort i plånboken sa kassörskan vänligt till mig att "stressa inte ihjäl dig, vi har gott om tid"...och jag blev helt paff, jag insåg inte att jag gav ett så stirrigt intryck. :question: Jag menar, jag kände mig inte mer stirrig än vanligt...men jag är i och för sig så van vid att vara uppstressad att jag inte tänker så mycket på det.

 

Något som jag däremot reagerade på när vi gick på stan var alla bråkande par. :S En kvinna gick och skrek "YOU ABUSED ME!" i telefon, en tjej blev arg på sin kille för att han inte var tillräckligt engagerad i valet av grönsaker till middagen, ett par gick och grälade lågmält och försökte se ut som om de inte alls grälade... Så himla trist! :( Sådant här stärker mig i min övertygelse om att människor inte är ämnade att leva i par. Jag menar, förr eller senare går det ju ändå åt helvete...i de allra flesta fall. Man tär och tär på varandra tills man inte orkar mer...sedan faller man samman, lappar ihop sig och försöker igen. Varför? Jag fattar verkligen inte det.