Imorse var det nära att jag blev utan frukost. :( När jag kom ner till lobbyn vid sjutiden (jag hade tänkt vara där redan klockan sex, men eftersom jag hade så extremt svårt att somna igår kväll så orkade jag inte riktigt det) var det jättemycket folk i restaurangen. Och inte nog med det - det stod en hovmästare som värsta vaktposten vid ingången till restaurangen. Så jag vågade inte gå in! :bigeyes:

 

Jag ringde ett paniksamtal till syrran och stod och glodde på hovmästaren och hur de andra gästerna gjorde när de passerade honom (tyvärr stod jag för långt ifrån för att kunna se och höra ordentligt, jag såg bara att de stannade till och att några visade något för honom och att några sa något och att han antecknade något på ett papper han hade framför sig).

 

Till slut gick jag i alla fall fram och sa god morgon och höll upp min rumsnyckel och frågade om han ville se den. Och han blängde på mig och sa "Rooomsnommer?" med ytterst monoton röst. Och jag kände mig jättedum, men sa lydigt mitt rumsnummer (det var det han antecknade på sitt papper) och irrade in i restaurangen.

 

Det fanns inget ledigt bord, men jag fick syn på en kvinna som såg rätt sympatisk ut så jag klev fram och frågade om jag fick sitta där. Hon nickade och log och gjorde en gest åt mig att sätta mig. Hon hade inte fattat ett ord av vad jag sagt, insåg jag en stund senare när hon ringde ett samtal i mobilen och började prata brittisk engelska (så jag är väldigt tacksam över att jag inte gjorde bort mig genom att försöka börja småprata med henne - inte för att sannolikheten för att det skulle hända var så jättestor, men ändå).

 

Så. Det var väl dagens jobbigaste situation, tror jag. Själva kursen gick jättebra idag. :) Jag kände mig duktig (och det sa även en av de andra kursdeltagarna till mig att jag är) och jag svarade utan några som helst betänkligheter på en fråga som en av lärarna kastade ut till klassen. :thumbup:

 

Efter kursdagens slut fick jag för mig att jag skulle gå ut en sväng på stan. Bara till någon liten mataffär i närheten av hotellet och köpa en påse bullar. Tänkte jag. Men så fick jag syn på en vägskylt som det stod "Södermalm" på och då fick jag förstås för mig att jag skulle gå till Söder. :P Och jag tänkte att det väl inte kunde vara så långt, bara att gå en bit söderut. Så var det ju inte riktigt, blev jag snart varse. Det var ganska så jäkla jättelångt. Jag gick och gick och gick och jag trodde aldrig att jag skulle komma fram. Men till slut så!

 

När jag spanade ut från Söders höjder och försökte lista ut var hotellet låg hade jag inte en jävla aning...jag visste att det låg i närheten av en kyrka - men det fanns massor av kyrkor åt det hållet ju! :O Bekymrade mig dock inte så mycket för det, utan fortsatte irra runt på gatorna. Jag hade noll koll på var jag befann mig och jag visste inte vart jag skulle någonstans eller hur jag skulle gå för att komma hem till hotellet igen (och jag skulle ju såklart aldrig ha vågat fråga någon om vägen). Men jag var så märkligt obekymrad över detta att jag nästan blev rädd för mig själv. Lilla Malin alldeles ensam i Stora Stockholm, ganska så vilse och mitt i eftermiddagsrusningen. Jag borde vara skräckslagen, fullkomligt livrädd.

 

Och visst, flera gånger kände jag att jag mycket hellre ville vara hemma på hotellrummet och undrade vad i helvete jag höll på med som irrade runt på främmande gator utan att ha en aning om någonting. Och det kom bilar och bussar och cyklister och fotgängare från alla håll och det var ett jävla liv och stress och hets och ett riktigt kaos och jag blev alldeles matt och längtade hem till lugna fina Norrköping och var så himla tacksam över att jag inte bor i huvudstaden för jämnan. Det är kul att vara här, det är spännande och ett riktigt äventyr - men herregud, vad skönt det ska bli att komma hem sedan! ;)

 

Och hur blev det med bullarna då? Jo, jag hittade faktiskt en Ica-butik på Söder. Och där köpte jag lite bananer och kakor och kanelgifflar - till värsta ockerpriset! :O Och när jag väl handlat (vilket ju egentligen var anledningen till att jag lämnat hotellet från första början) bestämde jag mig för att gå hem igen. Så jag letade mig tillbaka genom Söder och Gamla Stan och hela vägen tillbaka till hotellet. Jag gick där med min Ica-kasse och mumsade på mina kanelgifflar och funderade över om det egentligen inte hade varit klokast att strunta i den där gå-till-Söder-impulsen och försökt hitta en mataffär i närheten av hotellet istället. :P Jag antar att det är vad normala människor skulle ha gjort. Men jag gör i och för sig inga anspråk på att vara normal...och det var rätt spännande med en promenad i rusningstrafiken. :)

 

 

Nu är jag i alla fall tillbaka i mitt ytterst välstädade hotellrum. Jag har faktiskt bestämt mig för att börja kalla det här hotellet för Hogwarts. För det känns precis som om stället är fullt av husalfer! :O Så fort man lägger besticken åt sidan i restaurangen så kommer det någon och lyfter undan tallriken. Och fikat utanför kurslokalen bara dyker upp från ingenstans och disken man lämnar efter sig i kurslokalen försvinner om man lämnar den obevakad en stund. Och medan jag befunnit mig på kursen idag så har mitt hotellrum blivit städat - sängen har blivit bäddad, papperskorgarna tömda, badrummet städat, handdukarna utbytta... Herregud, de har till och med lyft på alla saker jag strött ut omkring mig och torkat av ytorna under dem! :O Allvarligt talat, jag har bara bott här sedan igår. Så himla skitigt kan det inte ha hunnit bli. Men vad lyxigt det känns... Oj oj oj, jag kommer vara värsta bortskämda snorungen när jag flyttar ut härifrån! :P