Ursäkta den obefintliga uppdateringen idag, men jag har varit på kurs i Stockholm hela dagen (och ska så vara ända till på torsdag). Sitter just nu på hotellrummet och varvar ner efter dagens äventyr. :)

 

 

Jag har sett fram emot den här kursen med skräckblandad förtjusning. Ju närmare den 10 september kom, desto mer dominant blev dock skräckaspekten. :S Och när tåget närmade sig Stockholms central imorse var jag fullkomligt livrädd. När jag klivit ut på gatan utanför Centralen kunde jag inte andas längre. :bigeyes:

 

Självklart gick jag vilse (trots att jag hade karta). Men självklart var jag ändå först på plats av kursdeltagarna. :P När jag kom fram till hotellet och såg den extremt eleganta lobbyn innanför glasdörrarna så var det dock knappt att jag vågade gå in. :O

 

Men jag tog mig in, och jag hittade till kurslokalen, och jag vågade gå in i den, och jag log och hälsade artigt på lärarna och de andra kursdeltagarna. Småpratet var det förstås lite si och så med - jag svarade på tilltal, men kunde inte komma på några egna samtalsämnen...precis som det brukar vara alltså.

 

Bland det första lärarna sa imorse var att "efter lunch ska ni presentera en annan kursdeltagare inför resten av klassen". :bigeyes: Fy faaan, då var jag verkligen beredd att rusa ut därifrån och aldrig komma tillbaka. :( En lång stund var den där presentationen det enda jag kunde tänka på...men så skärpte jag till mig, för jag hade ju ändå kommit dit för att lära mig mer om bokslutsredovisning - så jag kanske borde lyssna på vad lärarna hade att lära ut om det. ;)

 

Jag övervägde en stund att antingen prata med lärarna i en paus och tala om att jag har social fobi och helst ville slippa presentationen, alternativt "bli sjuk" och fly upp till mitt hotellrum...men inget av alternativen kändes särskilt bra - så jag bestämde mig för att utmana det där vrålande monstret inom mig som talade om för mig hur in i helvete jävla skitfarligt det är att prata inför folk...och så genomförde jag presentationen. :thumbup: Det var läskigt som fan, men jag överlevde. Och efteråt satt jag och småflinade av stolthet över min bedrift.

 

Bland andra ångestframkallande moment med dagen kan ju nämnas att checka in på hotellet, att äta i den eleganta matsalen bland alla fina kostymnissar, att delta i gruppdiskussioner, att åka hiss (man måste använda rumsnyckeln när man åker hiss och jag fattar inte hur man gör så jag ser till att smita in i hissen samtidigt som någon annan men då måste jag ju trängas med en främling på en väldigt liten yta och då kan jag inte andas så det är skitjobbigt), att handla mat i baren, att mingla med kurskamraterna...

 

Men nu är den första dagen till ända, och jag tog mig igenom den med glans (utifrån mina förutsättningar). Så till Ångestmonstret, som höll på att driva mig till vansinne igår och fick mig att ta Imovane både i lördags och igår kväll och har sagt till mig X antal gånger idag att jag inte klarar av det här, vill jag dedikera följande sång: