Oj oj oj...var ska jag börja?! Kan ju tala om att jag är jävligt trött. :tired: Men det kanske inte är så himla intressant. Så jag kanske hellre bör tala om VARFÖR jag är trött. :P

 

Det har varit två väldigt intensiva dagar. Igår hade chefen och jag och en annan kollega planeringsdag på ett jättetjusigt pensionat hela dagen. Det blev bara vi tre, för en kollega är ju sjukskriven - och en dök inte upp. :O Hon hörde inte av sig på hela dagen, och hon svarade inte i sin mobiltelefon. I början tänkte vi väl att det var dålig stil av henne att försova sig och komma för sent...men vartefter timmarna gick, smög sig oron på alltmer. Tänk om det faktiskt har hänt henne något?! :bigeyes: Jag drömde mardrömmar om henne inatt. Och jag har inte hört någonting från jobbet idag (jag har varit i Göteborg sedan igår kväll, kom hem nu ikväll)...så jag är rädd för vad som kommer möta mig när jag kommer till Körsbärsdalen imorgon. Kommer allting att vara som vanligt, eller kommer jag mötas av ett fruktansvärt tragiskt besked...? :S Kanske målar jag fan på väggen nu...men det är vad jag gör bäst - jag är ju för tusan The Worrying Kind! Kan bara hoppas att jag har fel den här gången.

 

Men åter till planeringsdagen! Vi hade det jättetrevligt, och det som sades fyllde mig med lugn och salighet. Chefen är inte alls imponerad av den där sprätten som invaderat Körsbärsdalen några gånger den senaste tiden. :D Han säger att han inte litar på personer som verkar sådär framåt och pratar sådär mycket, att de oftast har något att dölja...och han tycker inte att den där sprätten passar som revisor, utan att han borde satsa på försäljning och marknadsföring istället. I couldn't agree more. Och det gjorde mig så himla glad att höra chefen säga sådär - för indirekt betyder det ju att han tycker om min mer tillbakadragna personlighet och att jag faktiskt passar som revisor. :thumbup:

 

 

Efter planeringsdagen blev det dags för mig att sätta mig på tåget mot Göteborg. Jag kände mig lugn och världsvan när jag klev in på tågstationen, när jag klev på tåget, när jag bytte tåg i Katrineholm. Men någonstans i Västergötland kom paniken. Jag undrade vad fan jag gjorde där, varför jag inte låg hemma i min säng, det var ju sent på kvällen och jag var trött och ängslig, jag borde inte sitta ensam bland en massa främlingar på ett tåg på väg till en stad långt långt borta. :O Och när jag klev av på centralen i Göteborg fick jag svårt att andas. Det var så mycket folk och det var så mörkt och jag var så trött och jag fattade inte alls hur jag skulle gå för att komma till hotellet. :bigeyes:

 

Men till slut kom jag fram. Checkade in, åkte hissen upp, hittade mitt rum...och vilket underbart rum - dubbelsäng och jättestor teve (som jag i och för sig varken hann eller orkade titta på) och badkar och utsikt över två stora skyltar där det stod "Varuhuset Femman" (för er som inte vet det är jag sjukligt fixerad vid siffran 5). :D

 

 

Men lamporna funkade inte. Inte en enda en! Och eftersom jag var så himla trött blev jag typ helt knäckt av detta faktum. :( Men så listade jag ut att jag förväntades sätta min rumsnyckel i en korthållare intill dörren - och när jag gjorde det började plötsligt alla lampor att fungera. Detta är en finess jag aldrig har stött på tidigare - så jag måste ju förstås stå och ta bort och sätta dit kortet om och om igen några gånger för att se lamporna tändas och släckas och tändas och släckas och... :P

 

En annan finess jag inte förstod mig på var duschen. Hur fan ändrade man så att vattnet kom i duschslangen istället för badkarskranen?! :question: Det tog flera minuter att lista ut det, kan jag ju säga.

 

Jag var nervös när jag skulle gå till frukostbuffén. Jag trodde att det skulle vara samma hovmästarvaktsystem som i Stockholm, så jag var beredd att börja vifta med fodralet till min rumsnyckel. Men det behövdes inte, där fanns bara en rar liten servitris som önskade gästerna välkomna. Ingen identitetskontroll, bara ett varmt välkomnande. :) Så det kändes ju bra. Värre blev det när jag skulle försöka hitta någonstans att sitta...eftersom jag kom i säng så himla sent igår kväll, orkade jag inte gå upp halv sex som jag brukar. Så jag var inte nere i restaurangen förrän någon gång mellan sju och halv åtta - och då var det ju massor av folk där! :O Efter en stunds runtirrande hittade jag ett bord för fyra personer där det satt en ensam man. Så jag gick fram och frågade om jag kunde sitta där. Men han bara tittade upp och blängde på mig innan han återgick till sin tidning. :S Det normala för mig i det läget vore att genast rusa därifrån, men det gjorde jag inte - jag ställde ner min tallrik och mitt glas och gick för att hämta lite yoghurt. Och sedan satt jag där snett emot den surmulne herren och åt min frukost. Jag tänkte att han kanske inte kunde svenska, att det var därför han inte svarat mig - men när han reste sig för att gå såg jag att tidningen han suttit och läst var Dagens Industri - så då kunde han ju svenska. :O Strax därefter kom det två andra herrar och satte sig, och de var glada och trevliga båda två...så det vägde ju nästan upp mot den där dumma surgubben jag råkat ut för först.

 

Kursen jag gick idag var jätteintressant. :thumbup: Men det var jobbigt att inse hur himla mycket fel jag gör i mitt arbete. :O Fast i och för sig bra att få reda på det, så att jag kan göra rätt hädanefter. :) Hela kursdagen idag hängde jag ihop med en blond söt tjej som hade samma förnamn som den blonda söta tjej som var den första tjej jag insåg att jag var kär i (när jag var 13 år). :blush: Hon var jättetrevlig och vi satt bredvid varandra både i föreläsningssalen och i restaurangen.

 

Efter kursdagens slut hade jag en liten dejt med Livrädd på centralen. :) Två folkskygga små flickor som satt på en bänk mitt i folkvimlet på centralen och pratade en stund, innan det blev dags för mig att kliva på tåget och åka hem.

 

På tåget satt jag bredvid en gammal gubbe (jag har svårt för att bedöma ålder på folk, men jag gissar att han var i 70-årsåldern). När jag skulle visa upp min SMS-biljett för konduktören väntade jag mig nästan att gubben skulle fälla någon kommentar i stil med "vad är det där för nymodigheter, behöver man inte riktiga biljetter längre?" och hålla upp sin biljett i pappersformat som han fått hemskickad till sig tillsammans med fakturan... :P Men vad tror ni hände? Gubben började rota i sina jackfickor - och plockade fram en iPhone för att visa konduktören sin SMS-biljett! :O Om det varit en tecknad film skulle min haka ha fallit ner i mitt knä och mina ögon ha blivit stora som tennisbollar. Jag satt en lång stund och flinade för mig själv efter det. Det är så himla härligt när man får sina fördomar raserade! :) Och när gubben någon timme senare plockade fram en surfplatta blev jag knappt ens förvånad. :P

 

Självklart drabbades tåget av förseningar, så jag fick springa för att hinna med tåget jag skulle byta till i Katrineholm. Och självklart satte det igång min ansträngningsastma. :O Åååh, jag hatar att behöva använda min inhalator när jag är bland folk! Det känns som om alla glor på mig. :S

 

På vägen hem från tågstationen gick det två snorungar bakom mig och ropade saker till mig. :bigeyes: Exakt vad de ropade hörde jag inte, för jag ökade på stegen och fokuserade på The Ark-låtarna jag lyssnade på i min mp3. Usch, jobbigt! :S

 

En brödbakande syster och en mycket lycklig kisse väntade på mig i min lägenhet när jag kom hem. :) Och när jag loggade in på nätet upptäckte jag något alldeles underbart - en tävling där man kan vinna en resa till Los Angeles och träffa Taylor! :love: Jag blev helt jävla hysterisk när jag upptäckte det. Och självklart fyllde jag genast i uppgifterna för att delta i tävlingen. Och sedan började att-vinna-eller-inte-vinna-det-är-frågan-tankarna snurra i huvudet. Det vore verkligen helt fantastiskt att få träffa Taylor, men jag vet inte om mina nerver skulle klara det...jag får ju herregud hjärtklappning bara av att tänka på det! :bigeyes: