Nu är det bara lite mer än en vecka kvar tills jag ska till Stockholm. Så idag gick syrran och jag på stan för att införskaffa en sofistikerad och seriös garderob åt mig. Det gick inget bra. Jag köpte ingenting - verkligen INGENTING. :O

 

På hemvägen från denna icke-shoppingtur handlade jag mat. När jag höll på och fumlade med mina kort i plånboken sa kassörskan vänligt till mig att "stressa inte ihjäl dig, vi har gott om tid"...och jag blev helt paff, jag insåg inte att jag gav ett så stirrigt intryck. :question: Jag menar, jag kände mig inte mer stirrig än vanligt...men jag är i och för sig så van vid att vara uppstressad att jag inte tänker så mycket på det.

 

Något som jag däremot reagerade på när vi gick på stan var alla bråkande par. :S En kvinna gick och skrek "YOU ABUSED ME!" i telefon, en tjej blev arg på sin kille för att han inte var tillräckligt engagerad i valet av grönsaker till middagen, ett par gick och grälade lågmält och försökte se ut som om de inte alls grälade... Så himla trist! :( Sådant här stärker mig i min övertygelse om att människor inte är ämnade att leva i par. Jag menar, förr eller senare går det ju ändå åt helvete...i de allra flesta fall. Man tär och tär på varandra tills man inte orkar mer...sedan faller man samman, lappar ihop sig och försöker igen. Varför? Jag fattar verkligen inte det.