Att omfamna sin sociala fobi
Jag brukar regelbundet googla "social fobi blogg" för att se om det dykt upp några nya gelikar på arenan. När jag gjorde det nu ikväll hittade jag denna hemsida...
Vilket himla fint initiativ! :D Sådant gör mig så lycklig. Både möjligheten att få möta likasinnade - och fokuset på de positiva aspekterna av att vara tyst och känslig.
Med risk för att väcka ramaskri nu...men ofta tänker jag att jag faktiskt inte vill bli av med min sociala fobi. :blush: Jag vill kunna uthärda den, leva med den och finna sätt att hantera den...men jag vill inte att den ska försvinna. Den är en del av mig, av den jag är.
För några år sedan började jag gråta inför en universitetslektor, för att min sociala fobi gjort att jag inte vågat gå fram till katedern under föreläsningen och be om att få mitt tentaresultat omprövat - när jag väl vågade mig fram efter föreläsningen sa han att det var för sent. Och det var då jag började gråta. Och då sa han till mig att jag inte ska se min sociala fobi som ett hinder, utan som en tillgång och en möjlighet, att min ökade känslighet är något fint och användbart. Han berättade om sina egna problem med stamning, som han inte låtit stå i vägen för att börja arbeta med undervisning - det hade snarare sporrat honom till att kämpa ännu hårdare.
Sedan ändrade han mitt underkända tentaresultat till godkänt. Och när jag några månader senare tog min kandidatexamen och skulle kliva fram inför en obehagligt stor publik och ta alla lärarna i hand, log han så varmt mot mig och det fanns ett tyst samförstånd mellan oss som ingen annan i rummet märkte något av och jag kände verkligen hur stolt han var över mig.
These walls that they put up to hold us back will fall down...
Jag stöter ofta på texter på nätet där folk beskriver sin "kamp mot social fobi"...men jag tycker inte att vi ska se det som en kamp. Snarare som en väg till samspel och till att acceptera alla delar av sig själv. Därmed inte sagt att jag är särskilt förtjust i mitt Ångestmonster...men om jag istället tänker på den där oron inom mig som Lilla Malin - min inre elvaåring, som mitt nuvarande jag måste ta hand om och lugna och trösta...då känns det lite lättare. En del av mig är liten och ängslig...men om jag vill må bra rakt igenom borde jag ju ta hand om den delen - inte stöta bort den...eller hur? Jag tycker att det är ett väldigt fint sätt att se det hela på (men jag tänker inte ta åt mig äran för det - det var en kurator som illustrerade det för mig för några år sedan).
Kommentarer
Lillasyster
Helt rätt inställning! :) Man kommer ju inte tillrätta med det om man försöker förneka det, liksom. Man mår bättre när man accepterar det som är jobbigt också :) Tycker du är så fin på att arbeta med dig själv, så mycket personlig utveckling, gums <3 :) Krama
Trackback
