...och undrade förstås vad fan det var frågan om.

 

Så jag gick in på Yohios Twitter-sida, och kunde snart lista ut vad som orsakat ramaskriet. (För er som inte orkar rota runt i röriga Twitter-flöden efter kommentarer hit och dit för att reda ut turerna så finns en någorlunda okej - åtminstone för att vara skriven i en sensationslysten kvällstidning - sammanfattning att läsa här.) I korta drag handlar det om att Yohio har uttryckt åsikter om att en sexistisk musikvideo är just sexistisk (eftersom den faktiskt ÄR jävligt sexistisk tänker jag inte publicera något YouTube-klipp här, men låten heter "Anaconda" och artisten heter Nicki Minaj, om ni nu själva känner för att kolla upp det). Och på något skruvat sätt drar somliga därför slutsatsen att han är kvinnohatare.

 

Give. Me. A. Break.

 

Det kanske inte är någon supergenomtänkt genusvetenskaplig analys att skriva att någonting är "filth" eller att man känner sig "disgusted" av att se det, det kan jag hålla med om. Men om man känner till Yohio och vad han står för (eller bara tar sig tid att läsa de efterföljande, förklarande tweetsen från honom nu ikväll) så inser man förstås att det han vänder sig emot inte är kvinnliga artisters uttryckssätt utan den negativa utveckling av objektifiering och sexism som sker inom exempelvis musikbranschen.

 

Låter det bekant, kära medsystrar? Låter det kanske precis som det vi också reagerar på och motsätter oss? Just det. Så snälla snälla SNÄLLA, använd den där fantastiska kämpaglöden och ilskan och argumentationen där den bättre behövs. Mot de VERKLIGA mansgrisarna.

 

Om bara några veckor är det val i Sverige. Så sent som igår såg jag en valaffisch från ett antifeministiskt, homofobiskt, kvinnohatande, bakåtsträvande parti (tänker inte nämna vilket, men ni kanske kan gissa) som påstod sig stå för jämställdhet. Först tänkte jag att det måste vara något slags absurt skämt. Men sedan insåg jag att nämnda parti (och även övriga etablerade partier) förstås är rädda nu. De är rädda för den rosa revolutionen - vilket måste betyda att vi håller på att lyckas. Och därför försöker de rida på de rosa opinionsvågorna och styra dem in i sina egna hamnar (det faktum att de är mer fokuserade på att hindra feministerna från att komma in i riksdagen än på att få rasisterna att åka ut därifrån är i sig jävligt sjukt, men den diskussionen tänker jag inte fördjupa mig i just nu).

 

Felaktigt riktade attacker, som att exempelvis kalla Yohio för kvinnohatare, bidrar inte till den rosa revolutionens genombrott. Tvärtom. Det ger bara kritikerna mer vatten på sina fördomsfulla kvarnar ("jaha, där ser ni, de är ju inte kloka, de där manshatarna!"). Och de som vacklar väljer de blå eller röda hamnarna istället för den rosa. Och så vill vi ju inte ha det!

 

Det är visst någon som vill följa med till Gotland. ;) Men jag tror faktiskt att hon får det bättre hemma tillsammans med Livrädd. :)

 

Jag blev helt paff. Jag menar - jag har aldrig reflekterat över hennes kropp, aldrig tänkt på att hon skulle vara överviktig eller något sådant. Jag har bara imponerats av vilken otroligt begåvad sångerska hon är. (Okej, jag kanske någon gång har tänkt tanken att hon är himla söt också.) Men att så många tydligen tagit sig rätten att uttala sig negativt om något så irrelevant och något som ingen annan än hon själv har något som helst med att göra - det gör mig både ledsen och förbannad (dock egentligen inte förvånad, detta är ju en väl beprövad patriarkal härskarteknik).

 

Att Molly nu sätter ner foten och gör en musikvideo där hon visar upp sig naken, utan att skämmas och utan att låta sig sexualiseras, gör mig alldeles varm inombords. Det är verkligen ett statement hon kan vara stolt över.

 

Insåg att mitt frikort går ut nu på söndag. Så idag har jag varit och länsat apoteket på receptbelagda mediciner. En hel kasse blev det, och alldeles gratis var det. Tippar på att kalaset skulle ha gått på runt 5 000 kronor, om det inte vore för det fantastiska högkostnadsskyddet (I love it SO much!). :)

 

 

Ja, inte sista någonsin alltså - men sista innan semestern. För nu ska jag vara borta från Körsbärsdalen i fyra(!) veckor. Känns lite konstigt...men väldigt välbehövligt! :)

 

By the way så är jag uppe i hela nio Imovane-fria nätter i rad nu. :D Känns också himla konstigt. Fattar inte hur det går till, men det verkar som om jag helt plötsligt lärt mig hur man somnar på egen hand (eller så är det bara den olidliga värmen som får mig att tuppa av framåt kvällen).

 

Igår fick jag reda på att min farfar har dött. Jag mottog beskedet med nästan sociopatisk likgiltighet. Det är ju över ett decennium sedan jag bröt kontakten med pappa och hans släktingar, så på sätt och vis kan man ju säga att de redan har varit som döda för mig ett bra tag...vilket kanske kan ses som en förklaring till min brist på reaktioner vid detta faktiska dödsbesked.

 

Jag fasar dock för hur det kommer bli den dag jag får besked om pappas död...hur kommer jag att känna då? Kommer jag vara lika likgiltig då? Eller översköljas av skuldkänslor och ångest? Kommer jag att ångra de beslut jag fattat, kommer jag att vilja åka på begravningen - eller (hemska tanke) kommer jag att känna mig lättad?! Plågsamma funderingar som attackerar mig ibland...och som jag dessvärre inte kommer veta svaret på förrän det väl händer.