Hösten kom i söndags. Helt plötsligt svepte molnen och kylan in och förmörkade tillvaron. Jag har gråtit två gånger de senaste dagarna och känt det som om jag skulle explodera när som helst. Jag skiftar mellan nedstämd, förtvivlad, okej och blasé. Märkligt nog klarar jag mig utan Imovane om nätterna.

 

Det mesta som är jobbigt just nu handlar dock inte om mig, utan om personer jag bryr mig väldigt mycket om, vilket är anledningen till att jag inte går in på några detaljer här. Bara så att ni vet.

 

Men då och då spricker molntäcket upp och låter oss njuta av solen. Så jag tror att det kommer att ordna sig. Någon gång, på något sätt.