Gårdagens incident gjorde att jag kände mig orolig att samma sak skulle hända igen när jag gick till busshållplatsen imorse. Även om jag rent logiskt fattade att det inte skulle göra det. Men jag hade ändå ångest när jag närmade mig platsen där jag mötte psykkärringen. Imorse var gångvägen dock fri från psykkärringar, tack och lov. Och jag hade mamma i örat som support. Så jag tog mig tryggt och säkert fram till busshållplatsen och kunde åka till jobbet. 🙏❤️ 

 

Men jag har känt mig låg idag också. Inte som igår, utan en mer dämpad variant. Nedstämdheten som infaller efter att jag brutit ihop. En sorts skam, då jag klandrar mig själv för att jag tappat det så totalt. Och en jäkla massa tvivel på mig själv, min egen förmåga och min plats i tillvaron. En allmän skörhet. 

 

 

I övrigt har denna dag inneburit ovanligt mycket religiositet från ateisten Malin. 😅 På bussen imorse hade jag "God Help The Outcasts" från The Hunchback of Notre Dame på repeat på Spotify. Det har blivit lite av en tröstelåt för mig på sista tiden. 🙏 Och som om inte det vore nog - nu ikväll har jag suttit i en kyrka(!) och lyssnat på ett samtal med en nunna(!) från klostret här i Vadstena. 😅🙈 Och det var både intressant och riktigt roligt. 👍 Jag kände mig dock lite som en ulv i fårakläder där bland alla kristna människor. 🙈 Men det var en trevlig kväll, och jag är glad över att jag trotsade kylan och faktiskt gav mig iväg till kyrkan. 🙏

Jag är ju generellt en väldigt känslig person. Och just nu har jag mens och är EXTRA känslig. Vilket väl är en stor del av förklaringen till att hela den här dagen blev förstörd av en liten incident som hände imorse. 😢 På väg till busshållplatsen mötte jag en psykkärring med en byracka. Och eftersom jag var skör och inte kände för att interagera med omgivningen höll jag mig på sidan av gångvägen och låtsades vara upptagen av min telefon när vi möttes (telefonen är ett säkerhetsbeteende jag ofta tar till när jag känner att jag behöver skärma av mig). Och tydligen blev hon superprovocerad av att jag tittade ner i min telefon medan jag var ute och gick, för hon var bara tvungen att läxa upp mig för det. 🙄 Först blev jag helt chockad. Sedan började jag gråta, och lyckades inte få stopp på tårflödet förrän efter typ 40 minuter. Ett par timmar senare, under ett avstämningssamtal med min teamleader på jobbet, började jag gråta igen. Vi har sådana samtal regelbundet för att hon vill kolla hur vi mår och sådär, och när jag började förklara att jag inte var på topp idag och vad det berodde på så blev jag såklart ledsen igen. 😢 Och hon var jättegullig och förstående och föreslog att jag skulle ta en promenad och/eller åka hem. Jag tänkte först ta en promenad, men så bestämde jag mig för att åka hem istället. Så nu har jag ägnat dagen åt att baka lussebullar och spela Sims. Och känna mig miserabel. Och nu känner jag att tårarna är på väg igen. 😢 Det som gör så ont är att jag gör så gott jag kan för att kunna existera här i världen...så att bli attackerad för någonting jag gör på grund av min ångest, det är som att få höra att min existens inte är önskvärd. Och jag fattar att det låter jävligt dramatiskt och att inte alla kan förstå detta. Men det är så det känns.

Nu ska jag sova. Och hoppas att morgondagen blir en bättre dag, fri från psykkärringar.

Igår var jag i Stockholm hela dagen tillsammans med en kollega, för en kurs i hållbarhetsredovisning. 😄 Jag var både förväntansfull och nervös inför detta. Jag tycker att hållbarhetsredovisning är ett superspännande ämne, så jag var himla pepp på att få lära mig mer. 🥰 Men att tillbringa en hel dag i stora, hetsiga Stockholm...det kändes inte fullt så lockande. Plus att jag var nojig inför att åka tåg mellan Linköping och Stockholm tillsammans med en kollega som jag inte jobbar så nära, jag stressade upp mig själv inför att hitta saker att småprata om. 😖 Men det gick rätt bra. 🙏 

 

Idag slutade jag tidigare från jobbet och åkte till Norrköping för att träffa min älskade syster. 🥰❤️ Vi bestämde det helt spontant på förmiddagen. Och jag behövde verkligen detta, känner jag. Att få fylla på med positiv energi. 🙏❤️❤️❤️

I måndags fick jag veta att en kollega som jag trivs väldigt bra ihop med kommer att sluta vid årsskiftet (det kom som en total chock och jag har känt mig låg sedan dess). Och igår såg vi ju början till slutet på demokratin i USA (jag fattar inte hur så otroligt många människor kan vara så fundamentalt dumma i huvudet). Och idag fick jag veta att gubbjäveln blivit programansvarig för bibliotekarieprogrammet (så nu överväger jag att hoppa av eller byta till ett annat lärosäte). 

 

Jag. Orkar. Inte. 😫😫😫 

 

 

Men i övrigt har den här veckan känts väldigt tung hittills. 😔 Jag är fruktansvärt orolig över världsläget. Vad fan ska hända nu?! Hur ska det gå för kvinnor, HBTQ-personer och icke-vita i USA? Vad kommer hända med Ukraina och Gaza? Vem ska hålla Ryssland i schack om USA blir deras nya fascistbästisar? Hur ska det gå med klimatförändringarna om världens mäktigaste land börjar strunta totalt i dem? 

 

We're doomed. 😔 

 

Har denna låt på repeat och försöker finna lite hopp, men det är svårt.

Så har ytterligare en vecka gått sedan jag bloggade sist. Det här börjar bli pinsamt. 😅🙈 Men jag har varit så sjukt trött de senaste två veckorna, så det har inte varit myckt att välja på. När jag kommer hem från jobbet gör jag mig liksom bara i ordning och går och lägger mig. 😴 

 

Men det blir förhoppningsvis bättre framöver. Nu har vi ju haft praktikanterna hos oss i två veckor, så jag borde kunna börja slappna av snart och inte gå runt och vara på helspänn och ha världens prestationsångest dagarna i ända. Min teamleader är jättegullig och mån om mitt välbefinnande i den här situationen och försäkrar mig om att jag gör ett jättebra jobb som handledare och praktikanterna själva verkar nöjda med mottagandet från oss, så jag har verkligen ingen yttre press på mig att göra någonting bättre än vad jag redan gör...men det kommer liksom inifrån. Men som sagt, nu har de ju varit på kontoret i två veckor och jag har börjat vänja mig vid dem, så jag kanske faktiskt kan lugna ner mig lite under den kommande veckan. Jag hoppas verkligen det. 🙏 

 

I fredags frågade för övrigt en kollega mig om jag kan tänka mig att hålla i en bokslutsutbildning för typ alla mina ekonomikollegor efter nyår. 😱😱😱 Jag gav ifrån mig något slags skräckslagen flämtning, vilket han valde att tolka som ett ja (med glimten i ögat). Min teamleader säger att jag verkligen inte behöver, och jag vet att hon menar det. Och en stor del av mig vill bara skrika NEEEJ och undvika denna superläskiga situation. Men en liten del av mig tycker faktiskt att det låter både roligt och spännande och vill åtminstone försöka...vilket väl är anledningen till att jag inte sagt ett slutgiltigt nej än utan har bett om att få tänka på saken. Jag tycker om att lära ut av mina kunskaper, och att prata inför bara teamet brukar gå bra...men jag har aldrig vågat prata inför hela företaget förut, det är ju jättemycket folk! 😱😱😱 Så vi får se...