Idag har jag haft mitt allra sista samtal med min terapeut. Det känns både konstigt och sorgligt och skrämmande att det är över nu. Vi har ju haft kontakt sedan början av februari förra året och hon har verkligen varit JÄTTEBRA för mig, mitt mående och min utveckling. Egentligen skulle jag vilja fortsätta prata med henne regelbundet resten av livet, men det fungerar ju tyvärr inte riktigt så inom vården. Hon säger att hon har sett stora framsteg hos mig under vår tid tillsammans och hon känner stark tilltro till min förmåga att stå på egna ben nu. Jag pendlar mellan att hålla med henne och att känna total panik över att inte ha tillgång till hennes stöd och kloka ord framöver. 

 

Dagens samtal ägnade vi åt att runda av och prata lite kring min vidmakthållandeplan och att fokusera ytterligare på självmedkänsla och känsloreglering. Jag tror absolut att hon har rätt i att självmedkänsla och känsloreglering är de områden som är mest centrala för mitt psykiska välbefinnande. Och just nu ser jag ljust på framtiden och min förmåga att hantera den. 🙏